b l u n d a



Fredag. Igen. Dessutom borde man få gjort allt man kanske i normala fall skulle skjuta upp till lördag som är "hemmajobbardagen". Myrorna i mina brallor kommer att spela mig ett skvatt då vi har två söndagar på raken men det är riktigt hälsosamt att ta det lugnt. Varva ner. Reflektera. Har planerat kyrka imorgon klockan 10, återstår att se vilka av barnen som följer med. Då jag brukar fråga vem som vill komma med mamma till bönhuset så svarar de två äldsta oftast nej och fyraåringen som har mest problem att sitta i still svarar alltid glatt JAG! Ibland får hon komma med men helt ärligt så föredrar jag att lyssna framom att hålla styr på barnen. Fast en kvinna borde ju klara två saker samtidigt. Tids nog lär sig barnen att uppföra sig på en kyrkbänk också.

Sånt hos oss, Ruth agerade fotograf igår om ni funderar på alla selfie biler. 
- Blunda! sa hon bestämt åt mig då hon ville knäppa kort och jag lydde som en gammal åsna. Klick. Förvånansvärt klara bilder med min telefon för att vara taget av en fyraåring. Tandborsten hör ju såklart inte hemma på golvet, ehum....inte strumpbyxorna heller för den delen. Saxen är inte heller lämpad inom synhåll för fröken frisör (titta här). Stjärnorna efter pysselstunden hittade dock en perfekt förvaringsplats. Less is more.  Men amning hör definitivt till vardagsrutinerna hemma hos oss. Mamma ammar varannan timme.  

På tal om selfie bilder, jaget, kroppstankar och sånt får vi höra om på måndag vid Närvilä bönehus kl 19 (18:30 med kaffe) med Dana Fagerholm. Jag rekommenderar er verkligen att komma och lyssna på denna kvinna, hon har en underbar humor och är en intressant föreläsare. Temat är Vanvård och dyrkan av kroppen och detta blir säkert intressant. Föreläsningen skulle säkert passa ungdomar också. Dagens kroppsideal och tankar om sig själv är ju en sak som håller på att rinna över kanten. Att aldrig vara riktigt nöjd. Eller så tvärtom, att hela tiden behöva visa upp sig själv och sitt snygga yttre för att få bekräftelse. 
Så detta bokar vi in på måndag kväll. Men nu tar vi allhelgonahelg först!

s t j ä r n o r


B E T L E H E M S S T J Ä R N A N

Igår hamnade kvistarna vi hämtade från lillskogen på köksön och stjärntillverkaren Maria skred till verket. Nu återstår bara att se när beställningarna börjar ramla in, ha haa....nämen skämt å sido, dessa stjärnor är enkla att göra och är väldigt fina att ha stående på byrån eller på golvet (om man har en stor variant och inte små barn). Dock ska man inte ställa den nära spisen så den hamnar under kategorin brännbart!
Några ska jag måla i kalklitir färg och sen ska jag ta en bunt stjärnor till Missionsmagasinet, kanske sådär passligt till julbasaren/julöppningen som vi har den 22.11. Då kan ni köpa dessa om ni inte har lust att själva traska ut i skogen. 

Den lilla stjärnan har jag planerat till vår julgran (hon snackar julgran i oktober!). Julgranen ska bli "mammas gran" i år och de vita bollarna tänker jag inte visa åt barnen. Nej, i år ska den få en mera naturlig look i bruna och gråa nyanser. Kanske några pepparkakor. Sen återstår att se hur många som står bakom granen och smaskar i sig pepparkakor dan för dan. 

Sånt hos oss. Jag får snart besök och hoppas att gästen tar med sig fönsterskrapan så vi skulle kunna ha "fönstertvättartalko". Mina fönster klarar nämligen inte längre av soliga dagar. De mår helt enkelt dåligt och jag borde dra ner det blommiga rullgardinet.

samma känsla

Gårdagens instagrambild

Jag bor ju i min hemgård. Städar samma rum som jag gjorde då jag var 13 år. Skillnaden är bara att jag nu plockar upp barnens strumpor under sängarna istället för mina storebröders. Ibland kommer tråkighetskänslan över mig. Jag bor där jag alltid bott. Så enformigt. 
Mycket har förändrats inne i huset och mycket har förändrats på utsidan. Men samtidigt känns allt som förr när vi kommer hem och låser upp samma ytterdörr. 
Ibland drömmer jag om nybygge. Vem gör nu inte det? Ett sprillans nytt hus som är planerad av mig och min man, anpassade efter våra behov. Huset skulle ha ett praktiskt hjälpkök - kombinerat klädrum, nära badrummet och där skulle alla barnens kläder vara. Barnen skulle endast ha små sovrum utan klädgarderober. Att jogga runt med klädhögar skulle vara ett minne blott. Jag önskar mig många köksskåp i köket, dubbelt mera än vi har nu och framförallt skulle huset ha låga fönster så man ser naturen då man bänkar sig i soffan. 
Gamla hus saknar ofta detta. Här finns istället källare, källartrappa, farstukvist och sånt. Men visst  gillar jag detta också. Egentligen gillar jag vårt hus riktigt mycket. Trägolvet som knarrar sådär mysigt! Dessutom bor vi på ett superställe mitt i byn. Jag som är nyfiken av naturen vill gärna se andra människor som kommer och går. Känner mig mera social då. Så att flytta kommer nog inte att bli aktuellt förrän barnen flyttar ur boet och vi vill bo mindre. 
Men visst ryms drömmar om nytt hus ändå med. 

Såna tankar hos oss idag då jag är mest tacksam över att ha tak över huvudet denna regniga dag. Må det vara gammalt eller nytt. 
Förresten, på tal om tak, så har vi ett brunt plåttak och det är hur fult som helst. På sant. Svart eller grått skulle falla mig mer i smaken. Färgen på fasaden gillar jag inte heller, gräddgult hör hemma i smörpaketet. Fönstren gillar jag inte heller. Mamma gillade vädringsluckorna men jag delar tyvärr inte hennes "vädringspassion". 
Sa jag verkligen att jag gillar vårt hus, ha haa....

K A L K L I T I R

Färg: winter primo

Färg: San saccaria

Som jag skrivit tidigare så har jag ju målat två utvalda väggar med kalklitir. Tanken var ju att enbart vardagsrummet skulle få ny väggfärg men eftersom jag köpte onödigt mörk kulör till först så testade jag den i gästrummet istället. Sen valde jag en nivå ljusare i vardagsrummet. Skillnaden mellan färgerna är ganska stora trots att de kommer strax efter varann i färgkartan. 

Sånt hos oss idag. Tisdag. Mammabarn dag. Nu har jag några alternativ för eftermiddagen. 1 - skura golvet, det behöver verkligen få sig en omgång. 2 - stoppa barnen i bilen och köra till missionsmagasinet för att köpa stickor, skulle det gå att sticka med fingrarna skulle jag ha påbörjat detta för längesen eftersom jag har mattväft hemma som skriker på mig. 3 - skapa några nya tavelmodeller till magasinet.

Känna fullkomligt


Godmorgon nya veckan. Igår satt vi (nästan hela dagen) i soffan och lyssnade från mötet Kokkola. Ljusen brann på vardagsrumsbordet och vi hade det varmt och skönt efter att mannen eldat i spisen halva dagen. Egentligen hade vi det för varmt och egentligen var jag för rastlös för att ha en skön hemmadag. Lagom inomhus temperatur tycks vara svårt att få hemma hos oss. 19 grader som i torsdags eller 25 som igår, ha haa. Men idag är det nästan perfekt med en inomhus temperatur på 22. Väldigt intressant information. Not. 
Men visst är det så att yttre omständigheter påverkar vår inre "omständighet". 
Min rastlöshet fixades också bort genom en joggingtur till mommos "på seino" med de två äldre barnen och där var fem av sju syskon samlade.
Nåja, om jag återgår till gårdagen så fick vi ta del av 1 Korinterbrevets 13 kapitel i en av predikningarna . Ett känt ställe där en del av innehållet ofta läses upp på bröllop. Vi kan den nästan utantill men hur ofta begrundar vi texten på djupet. Hur blir texten om vi byter ut ordet kärlek till Kristus. Gud är ju kärleken. 
Kristus är tålig och mild. Kristus avundas inte, Han skryter inte, Han är inte uppblåst...

Kärlekens väg


1 Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek,
vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.
2 Och om jag ägde profetisk gåva
och kände alla hemligheter
och hade all kunskap,
och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg
men inte hade kärlek,
så vore jag ingenting.
3 Och om jag delade ut allt vad jag ägde
och om jag offrade min kropp till att brännas,
men inte hade kärlek,
så skulle jag ingenting vinna.

4 Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte, 
den är inte uppblåst,
5 den uppför sig inte illa, 
den söker inte sitt,
den brusar inte upp, 
den tillräknar inte det onda.
6 Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
7 Den fördrar allting, 
den tror allting,
den hoppas allting, 
den uthärdar allting.
8 Kärleken upphör aldrig. 
Men profetiorna skall upphöra
och tungomålstalen skall tystna 
och kunskapen skall förgå.
9 Ty vi förstår till en del 
och profeterar till en del,
10 men när det fullkomliga kommer,
skall det förgå som är till en del.

11 När jag var barn, 
talade jag som ett barn,
tänkte jag som ett barn, 
och förstod jag som ett barn.
Men sedan jag blivit man, 
har jag lagt bort det barnsliga.
12 Nu ser vi en gåtfull spegelbild, 
men då skall vi se ansikte mot ansikte. 
Nu förstår jag endast till en del,
men då skall jag känna fullkomligt, 
liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.

 13 Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre,
men störst av dem är kärleken.


"Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd."  

Dessa meningar är så underbara  -  då skall jag känna fullkomligt! 
Hela texten är djup och tilltalande och den passar bra att starta en ny vecka med. Jag är så tacksam. Tacksam över att få vara kristen. Guds barn. 
Då saknar jag inget.

Sånt hos oss denna blåsiga dag då jag inte frivilligt beger mig ut. Men kanske vinden mojnar så småningom. Ivar vill så gärna till rampen (en ny, liten, skateramp har byggts vid skolan) efter förskolan och den glädjen måste jag ju bara unna honom nu som då.  

värmande filt


Igår var vi till "lillskogen" och plockade hem lite avsågade kvistar. Nytt pysselprojekt på gång hos fru B, om hon får passligt tillfälle. Vilket inte alls är så säkert. Men iallafall är kvistarna hemplockade och vi passade på då det var soligt och vackert. Idag är det värsta yrvädret där ute. Inte lockande alls.  Ruth packade in sig och hunden under filten. Nova hade också en mössa men den ramlade av ganska fort.
- mamma, nu fryser inte Nova.


Det blir alltid kallt i vårt gamla, timrade, hus då det är blåsigt väder .Vi har 19 grader här inne och sockor är väldigt aktuella. Men jag har hellre lite kyligt hemma än svettigt, kläder kan man alltid dra på sig. Lagom skulle ju också vara ett alternativ. 

Sånt hos oss denna fredag. Barnen har inhandlat fredagsgodis och de får öppna påsarna då de kommer hem. Det lilla extra. Själv köpte jag mörk choklad med hasselnötter och ska avsmaka en bit till eftermiddagskaffet. Inte lika gott som fazers röd men det får duka. Man når inte sin trivselvikt utan att kämpa lite extra. Nu lunchdags, killen vaknade sådär passligt. Fin tajmning. 

jag är jag


Vilken vacker och kall morgon. Rimfrost. Vinterkläder på barnen är ett faktum. Elia ringde just och frågade om de ska komma hit med soppa. Det tackar man ju inte nej till. 

Sånt hos oss då vi trotsar vidare. Ruth har kommit in i värsta trotset och ifrågasätter allt jag kommenterar.
- mamma, "hen" säger att jag är ful, sa hon igår kväll.
- nej, men det är du ju inte, du är ju väldigt söt.
- nej, jag är INTE söt!
- okej, jag tycker att du är en snygg tjej.
-nej, jag INTE snygg, skriker hon.
- du är precis lika fin som en prinsessa, försöker jag.
- NEJ, jag är ingen PRINSESSA, jag är Ruth!
- men tycker du att du är ful då, frågar jag försiktigt.
-NEJ, jag är INTE ful skriker hon sen ännu högre. Gråt. Jag hängde inte riktigt med. Igen.
Vilket temperament.

r e g l e r


. Igår förde jag betong ljusstakarna till magasinet, den ena snedare än den andra men det syns att de är home made. Har man flera på ett ställe så liksom stöder de upp varann i sin fulhet och blir snygga på sitt sätt. De som vill ha släta snygga ljusstakat får köpa fabrikstillverkade eller vänta till julmarknader där proffsiga hemmafixare säljer sina hantverk där betong ofta syns i utbudet. 

Är nyss hemkommen från syrrans kalas. Fast egentligen kan man inte kalla det kalas, mera lunchträff med en slät kopp kaffe efteråt och en bit 89% choklad till efterrätt. I all enkelhet alltså. Vi diskuterade vardagen och barnuppfostran. Kunde konstatera att man gör det bästa man orkar. Det gör alla föräldrar. Men när man är mitt i småbarnsåren så är man ibland ganska sliten i att hålla alla de regler som barnen behöver. Det går liksom i perioder. Ibland ser man andras blickar på sig och kan nästan läsa deras tankar "vilken bortskämd, gnällig, unge".  Men det behöver faktiskt inte betyda att de är bortskämda bara för att de inte uppför sig enligt regelboken. 
Vi har fyra väldigt olika barn trots att de följer samma regler och samma vardagsmönster. Vi har nioåringen som alltid varit duktig och social och som glatt har vinkat av mamma vid dagklubben men som alltid varit högljudd och bestämmande (precis som sin mamma!). Sen har vi killen, 6 åringen, som retat gallfeber på mamman då han hoppat i soffor  (speciellt i syrrans soffor!) och utmed väggarna och älskar att ha käppar i handen och fäktas. Sen har vi 4 åringen som ofta gnäller och varit svartsjuk då vi umgåtts med andra, men som har lekt som en ängel då vi är hemma (utan gäster). Nu har vi vår fjärde stjärna och han verkar också ha ett sätt som varje vaken minut påminner oss om att vi nu har en bebis med allt vad det innebär.
Ofta brukar jag och mannen säga åt varann att vi passar bäst hemma med våra barn eftersom de tycks sakna "fremandsveti". Våra barn sitter inte fint i soffan vid fammos med en kalle anka tidning i två timmar. Nix. 
Sen är det ju skillnad i olika situationer. Är man nio vuxna och tre yngre barn som samlas så är allt väldigt gulligt! Men är man däremot tre vuxna och nio små barn som samsas i samma utrymme så är gulligheten på nåt vis mera avlägset! 

Såna tankar hos mig idag då jag reflekterar över min egen bristande barnuppfostran. Sen då jag är fammo eller mommo så kommer jag minsann att ha synpunkter på mina barns sätt att uppfostra. För då är jag ju expert och har själv glömt känslan när tex 
jag planerar att sy kanterna på bordsduken
samtidigt som Seth gnäller i vagnen och tappat tutten
samtidigt som Ruth tar fram kattmat som sprids över halva köksgolvet
samtidigt som Ivar tjatar om att han vill leka med kusinerna som är på eftis
samtidigt som jag borde förhöra finska orden som Edith har i läxan.

Då har jag glömt den känslan och tycker att det är väldigt viktigt med klara regler och att leka tillsammans med barnen och ta en eftermiddagspromenad i solskenet!

(vilket jag tänker göra nu faktiskt, Ruth är vid dagklubben, Ivar vid syrran och Edith vid kusinernas)

s v a r t




När jag är inne på sovtema här på bloggen (inatt sov killen tack och lov gott hela natten) så kan jag dela med mig av lite bilder från sovrummet. Ännu ska två tavlor fixas dit men motiven är oklara ännu. Önskar mig en personlig födelsetavla, här. ovanför Seths säng. Den i mitten högst upp är min favorit. Så ljuvligt motiv. Vill ha!
Klädstången fick också komma med i "rumsflytten". Mannen med sitt antal skjortor behöver en lång och rejäl klädstång och jag har ju också några plagg. Vissa för småa plagg, vissa "gravid aktiga" plagg och vissa icke säsongsplagg. Sen har jag några få som jag kan och vill använda.

Sånt hos oss denna tisdag då vi sedvanligt har besökt mamma-barn. Nu har ja ätit sjukt god mat och är mer än mätt. Jag gjorde en tacogratäng med äggbotten, hackade tomater och smarrig creme fresch- och ostblandning ovanpå. Nu ska sprayburken fram för en ikea silver ljusbricka ska bli svart. 

g ä s p



Måndag morgon. Mulet och regn i luften. Lite tråkigt men skönt. 
Jag har igen blivit påmind om hur bortskämd jag är. Väldigt bortskämd. Killen grät i två etapper inatt och hade svårt att somna om och jag tyckte det var värdens jobbigaste stund. Jag är nog inte gjort för att ta hand om gnälliga bebisar nattetid. I sådana stunder tar det fram de sämsta sidorna i en. Suck. Det enda man önskar är att få somna om. Till alla lycka sover killen överlag exemplariskt och somnar 20:30 varje kväll i sin egen säng. Men så kommer plötsligt en natt då man vet att man är småbarnsförälder med alla dess vedermödor.

Sånt hos oss denna måndag. Att fara utanför dörren kommer inte i mina tankar, trots att det piggar upp och man känner sig fräsch efteråt. Nej, vi har det bra här inne med en kopp kaffe och kokoskaka. Fint att det finns hälsosammare alternativ till kaffe då man är en obotlig gottegris. Ska dela med mig av receptet. Gillar man dock inte smaken av kokos så kan man lägga annat istället, kanske grova havregryn.  Mellan "kakan" brukar jag stryka ett tunt lager jordnötssmör eller kvarg (icke smaksatt 0,3%) och vika ihop som en rullad. Så gott!


Kokoskaka
200 gr grynost 0,3%
3 ägg
5 msk kokosmjöl eller kokosflingor
1 msk fiberhusk eller psyllium
4 msk vetekli
2-3 tsk bakpulver (brukar sätta 2)
2 msk kokosolja (den hälsosamma varianten, inte kokosfett som man steker munkar i)
ev 1 nypa salt

Rör ihop massan med elvisp. Bred ut på bakplåtspapper och grädda 10 minuter i 200 grader. Jag brukar alltid göra dubbelsats och frysa ner färdigt skurna bitar. Så enkelt att äta hälsosammare då man har alternativ att snabbt ta fram då suget kommer. 

Hoppas ni får en fin start på veckan!

t o r k a t


Alltså jag är helt såld på kalklitir färgen. Helt såld. Tyvärr är bilden grynig trots att jag försökte hitta den bästa fotoinställningen på min sony.  Fick ge vika för denna mulna morgon då allt var lite skymt. Kanske jag gillar färgen tack vare att man inte behöver vara nån perfektionist när man målar utan resultatet får gärna se lite slarvigt ut. För sån är jag i egen hög person också, en slarvmaja. En sån som gärna tar den enklaste vägen och inte är så mycket för planering och noggrannhet. Jag är tvärtom mot min man, ibland kan jag inte annat än småle åt våra motsatta sidor. Herren kunde inte ha valt en bättre man åt mig, så är det bara. Vi kompletterar varann. Han med sin noggrannhet och tålamod och jag med mitt stressiga slarv.
På tal om att komplettera varann så hörde jag på en låt igår när jag tränade vid tungdpunkten, och speciellt en mening etsade fast i mitt minne, den löd såhär: "Jag är trött på denna man, den du gör mig till. Men jag vet att jag ger dig mina repliker". Den innehåller så mycket. Speciellt när man tänker på relationer. Den du gör mig till. Hur ofta blir vi inte irriterad på varann? Onödigt ofta, och ofta för löjliga småsaker. Vi får varje dag kämpa med att ta fram den bästa sidan i vår partner genom att själv vara trevlig (kunde inte hitta annat ord nu just). Om jag har en sämre dag, vilket händer titt som tätt, så har jag ganska snart smittat över det sinnelaget till andra familjemedlemmar. Mannen som kanske kommer hem visslande från arbetet går ganska snart med mungiporna ner då fruns humör har smittat. Sen blir jag irriterad på honom fast jag vet att jag själv "ger hans repliker".  Man får rikta kritiken mot sig själv istället för sin partner, Som man ropar får man svar. 

Vi älskar därför att Han först har älskat oss.
1 Joh

Såna tankar hos mig denna sköna lördag då man skulle kunna tro att jag sitter och är irriterad på min man. Men han dammsuger som bäst på vinden, har just bäddat vår säng och vikt bort den torra tvätten. Kan man då vara irriterad? Nånee. 
Ikväll ska vi på kala och Ivar frågade redan klockan nio i morse när kalaset egentligen börjar. 

h ö s t l o v


Alltså vilken tur att vi bara har höstlov i två dagar. Annars skulle det bli lite övermäktigt för denna mamma att hitta på något program åt barnen i fem dagar. Nåja, våra barn är ju inte heller särskilt bortskämda med att ha nåt digert program utöver det vanliga. De har väl fattat att de har tråkiga föräldrar som helst stannar i hem knutarna, ha haa. Idag har vi dock planer på att fara på picknick med några andra mammor som är hemma med barnen. Chokladbollar och varm óboy har jag lovat dem och de är idel lågor. Man påminns igen om att barnen inte behöver mycket för att uppskatta nåt. Verkligen inte. Det är nog oftast vi föräldrar som sätter ribban ganska högt. 

Sånt hos oss denna torsdag. Igår kväll innan jag somnade kom jag att tänka på att vår liggvagn inte ryms i bilen och jag borde ha bett mannen ta "min" bil imorse. Gillar inte resevagnar på skogsvägar. Men nu får jag bara gilla läget och ta den vagn som ryms. Nåt annat alternativ finns inte, att gå runt och "kånkka" på en bebis i en barnbilstol tar död på vilken axel som helst. 
Nu blir det att röra ihop min absoluta favorit - chokladbollar. Finns inget godare och jag får nog tejpa igen munnen medan jag rullar dem. Eller så får barnen göra bollarna, de är heijare på dessa och när de är klar så finns det en massa "maskar" "hjärtan" eller små "chokladplättar" istället för traditionella bollar! *mums*

Trygg i Guds hand


Det kunde lika väl vara jag. Vi har ingen garanti för att vi ska få vara friska men ändå är vi ganska trygga i tanken att sånt händer andra, inte mig. Inte min familj. Idag går mina tankar till Katja som ska påbörja behandling mot cancern som drabbat henne. Käre gode Gud ge henne styrka och helande! Var med hela familjen och hennes närmaste då hela deras tillvaro vänds upp och ner. När en så oväntad och ovälkommen sjukdom dyker upp mitt i den trygga vardagen. 

Vi andra, som fortsätter våra liv som vanligt med allt vad det innebär, får nu be, be och be för Katja och hennes familj! 

"Eftersom han själv har prövats och lidit 
kan han hjälpa dem som prövas"
Heb 2:18

t i d e n



Varför är det sån status nuförtiden att vara så upptagen? Eller kanske är det bara jag som upplever att människor som har för få timmar i dygnet har ett intressantare liv. Man liksom skryter över hur mycket man har. Upptagen person = attraktiv person. Jag vet inte om jag hinner, jag har så mycket nu.
Hemma på våran gård är det likadant. Tyvärr. Mamma eller pappa ska ofta bort. I slutet av söndagen så ställer man den obligatoriska frågan. Hur ser din vecka ut? Helst vill man ju höra att inget är inbokat kvällstid men sällan är det så. Denna vecka är det jag som har tre kvällar inbokade och mannen endast en. Ganska bra fördelat tycker jag. För när mannen kommer hem från jobbet stannar han gärna hemma "i mysbyxor", medan jag som varit hemma hela dagen gärna far en sväng. Men absolut skönast är de där kvällarna då ingendera har nåt. Tillsammans tid. Barnen uppskattar också att ha både mamma och pappa hemma. 
Men vi skapar ju själva våra liv. Vi väljer själva hur många kurser vi deltar i, om vi ställer upp i olika föreningar eller dylikt (föräldramöten är ju nästan obligatoriska så de räknar jag inte hit). Jag tror det är hälsosamt att man ibland rannsakar sin tid. Vad lägger jag mina kvällar på? Vad ger det mig och min familj? Alltså vad bygger upp istället för att bara stjäla vår tid. 

 Ah, dessa kvällar. När man har barn så kan man ju inte slå två flugor i en smäll och vara borta samtidigt. Då blir det också mer påtagligt att  - nu är det din tur, nu är det min tur. Avundsjuka kan uppkomma och känslan av ojämlikhet. Det är inte bara en gång vi hamnat i "gräl" om just den saken.  Jag upplevde ofta att det var min man som alltid var "a busy man", medan jag kände mig som en tråkig hemmamamma. Men de senare åren har jag fått äta upp dessa anklagelser. Numera tänker jag inte att far han bort en kväll så skall jag "minsann" ha en kväll. Nej, nu försöker vi istället att vara hemma mera tillsammans. Försöker.

Sen har vi ju barnen och deras fritid också. Ibland får jag dåligt samvete då våra barn inte har nåt extra på kvällarna, (okej Ruth har faktiskt en timme jumppa i veckan och Edith rider en halvtimme varannan vecka). Jag frågade mannen om han inte också tycker att våra barn har tråkiga kvällar som för det mesta är hemma. Men nix, han delar inte min övertygelse om att barnen behöver ha nåt extra program utöver vardagens ruljans (och innerst inne håller jag med). Barn mår bra av att skapa sin egen kreativitet och ibland kan det vara hälsosamt att ha "tögot". Sen är det ju upp till oss föräldrar att hitta på nåt tillsammans med barnen. Att fara och rutscha till förskolan och titta in i biblioteket uppskattas. Redan den grejen att man tillsammans far utanför dörren betyder så mycket. Där får jag verkligen ta mig i kragen, ibland känner jag mig som den lataste föräldern i universum. Skickar bara ut barnen att leka ensam och tar en kaffekopp i soffan istället. Om 10 minuter kommer de in igen för de inte hade nåt att göra. 

Men det är aldrig för sent att ta sig i kragen och satsa på det man tycker är viktigaste i livet.

Jumala
Aviopuoliso
Lapset
Kirkko
Ammatti

Min man brukar ofta hänvisa till ordet JALKA då vi diskuterar viktighetsgraden i våra liv. På första plats sätter vi vår relation till Gud. Inget och ingen får ta denna plats. Sen kommer vår maka/make, alltså vårt äktenskap. Sen efter detta kommer våra barn. Församlingen och församlingslivet kommer näst. Allra sist, det som vi för det mesta sätter mest tid och energi på, är arbetet. 

Såna tankar hos oss denna måndag. Jag behöver kissa men Seth somnade just om tack vare vagnens gungning så nu överlägger jag med mig själv. Ska jag vara kissnödig och njuta ännu en stund av sovande bebis eller ska jag sätta mig och kissa medan jag hör hur han räcker upp sina korta armar i luften samtidigt som han sträcker på sig förnöjt. Godmorgon. 
Jag väljer det första alternativet och tränar blåsan, det lär ska vara bra. 

K a l k l i t i r



Hade ju bestämt mig för att måla över kvistarna i vardagsrummet i och med lampbytet. Men nu tvekar jag med färgen jag köpte hem igår. Typiskt mej, men jag observerade inte att det är exakt samma nyans som syrran har i sitt vardagsrum, titta här, och jag vill inte vara härmapa (trots att kalklitir ser olika ut i olika miljöer och med olika färger i hemmet). Kom just på den fina idén att jag målar med färgen i gästrummet först. Sen kan jag köra på större och mera synliga ytor (med annan kulör) senare, då jag behärskar tekniken. Det blir en "lära känna varann" dag idag. Hade mannen varit hemma och tagit hand om lillen skulle allt gå som på räls men nu får jag passa in målarpassen och tejpningen då han slumrar in mellan varven. Tålamod var ordet jag får smaka på. Igen. 

Sånt hos oss denna lördag då jag funderar varför det finns andra modeller på skruvar än stjärnskruv? Och varför vi har så stökigt i pannrummet så man inte hittar nåt i mannens verktygsback? Ska inte alla skruvgrejer ligga i prydliga fack INNE i lådan? Ja, mannen kan jag inte skylla på. Han är noggrannheten själv. Skyll mig själv.

Denna helg har vi höstmöte i Punsar bönehus, dit tänkte vi bänka oss med våra barn klockan tre och sen ser vi om vi är där en halvtimme eller tre. Barnen avgör. 
Nu, back to målasi efter att den obligatoriska kaffepausen (visst tar man paus innan man börjar jobba!?)

ps. jag har i något skede lovat mig själv att inte måla någonting i vårt hem med Kalklitir bara för att "alla andra" gör det. Men roko e kvinno som int kan änder se!

tredje gången gillt


Fredag, hur ljuvligt känns inte det. Speciellt då man inte har nåt skiftesarbete att fundera på. Saknar inte fredagsmyset på avd 8 men kan sakna övriga skift ibland. Det är nåt med jobbets sociala grej som jag uppskattar väldigt mycket och som jag kommer på mig själv med att sakna ibland. 
Lampan, min omtalade "tiiliskivi" lampa, hänger uppe och Ruth missade att hennes lampa saknades i rummet vid läggdags tack vare mörkret och läslampan. Annars skulle det nog blivit ramaskri. Nån gräns får det väl vara i vårt hushåll - man tar inte andras saker sådär bara! Vi ville ju testa att lampan funkade som den skulle igår kväll. Aja på Lundagård skulle vara på plats vid butiken idag så då ska jag kanske fara och köpa en snygg tygsladd. 

Sånt hos oss. Kan man förresten vara en hel dag hemma utan att öppna roskisskåpet? Imorse, när jag öppnade skåpdörren, sprang en livrädd mus över köksgolvet och katten lyste med sin frånvaro. Likadant hände igår kväll och igår på morgonen. Tre gånger alltså. Dessutom händer detta bara när jag öppnar dörren. Why? Hallucinerar jag? Mannen har gillrat fälla men dit lockas den inte. De är helt enkelt smartare än så. Vill inte ens tänka på vart den sprang iväg, den småtjocka musen. Under mitt täcke kanske. 

l a m p a n


Skärmen klar. Nu ska den bara hängas upp och det är där mannens hjälp kommer in. Det är där lampprojektet kan komma att dröja. Dessutom vill jag ha en svart tygsladd och sådana finns vid Lundagård som, oturligt nog, har stängt idag och imorgon.
Tror faktiskt den vita målarburken får komma fram ett ögonblick också. Kvistarna har liksom tjänat sitt i vardagsrummet och det är nåt med lampskärmen och tapeten som inte "konektar". 

Sånt hos oss denna torsdag. Ni undrar säkert hur många hål jag hade i tänderna. Men det blev inget av tandläkarbesöket igår, tandläkaren blev nämligen sjuk. Snacka om lättnad (trots att jag nu ännu har besöket framför mig) då jag inte varit till tandläkaren på XX antal år. Dessutom hade jag borstat tänderna tre gånger med eltandborsten helt i onödan, ha haa. 
Nu funderar jag om jag ska sy en bordsduk av resten av tyget med det samma, eller (ett bättre alternativ) inte alls sy nåt idag. Det blir bara en stress då killen vaknar. Man ska välja sina strider och så ska man sluta fokusera på inredning då man är mammaledig! (vilket jag definitivt har en tendens att göra) 

h e m m a p a r t y



Igår kväll blev jag bjuden på ett klädparty av en fin väninna. Tack du! Återförsäljaren Anna visade  House of  Lola kollektionen och jag blev helt såld. Kanske för att materialet på kläderna var så mjuka och sköna och där de flesta plaggen ska köpas en nummer mindre än man normalt har. Vilken kvinna faller inte i den fällan, ha haa!
Hemma klädpartyn är lite som att bli bjuden på choklad ur en konfektask. Man behöver bara sitta på sin rumpa så visas det ena plagget efter den andra upp för en. Dessutom prövade Anna själv minst 10- 15 av plaggen och det ger ju en helt annan bild av kläderna. Att hon dessutom var lång och smal gjorde ju kläderna en klar rättvisa. När jag själv drog på mig en skön, underbar, lång tröja som passande nog hette home alone, denna så såg jag mera ut som en präst än en skön, trendig, hemma mamma.
Själv hade jag lite ångest om jag överhuvudtaget skulle köpa nåt och i vilken nummer (denna kollektion motsvarar ju inte HM priser direkt där en tröja kan kosta 9.90). Har ju planer på att tappa några trivselkilon ännu men samtidigt vill jag ha nåt snyggt i garderoben som inte ger ångest. Alltså inga små plagg som jag ska ha sen. Då jag....ja, ni fattar! 
Men denna sköna, lediga "kavaj" beställde jag till min redan så svarta garderob. Blir den, mot all förmodan, för stor så tar jag nog bara ett glädje skutt. 
Funderar själv på att ordna ett Lola party. Bara för att det är så roligt. I början av november. Då ska jag mysa upp hemmet med tända ljus, skicka bort alla barn och bara njuta av att vara värdinna och bjuda på nåt gott! Min man kommer att sucka åt mig. Han gillar inte grejen med hemmapartyn, speciellt inte hemma hos oss. 

Sånt hos oss. På måndag kväll hörde jag om barnmisshandel med allt vad det kan innebära och igår var jag på nåt så ytligt som klädparty. Livet med alla dess skiftningar. Men det är väl så det ska vara. Idag blir det en mindre trevlig tillställning igen. Jag ska nämligen upp i tandläkarstolen, farligt många år sen sist. Jag har en benägenhet att skippa detta med tandläkaren, så nu inväntar jag domen. Vem vet hur många hål som gömmer sig i de små vita, eller snarare kaffegula tänder!

"m o r s a n"


Vi skrattar samtidigt som gråten fastnar i halsen. För en sån gåva har Elise, hon får oss att skratta och gråta om vartannat. Det Elise varit med om, det hon delar med sig av, borde ingen människa och absolut inget barn behöva uppleva. Men det händer varje dag för tusen, miljontals barn. Övergrepp, våldtäkt, misshandel, att bli ignorerad och hatad. Hatad av alla och till slut av sig själv. För hur kan man älska sig själv då man inte en gång under sin uppväxt fått höra att man är fin. Då man bokstavligen blivit pissad på. Elise fick tidigt lära sig att sex har man med barn och djur. Fick hon mat för dagen skulle det betalas med hennes kropp. Hon hade ingen fin barndom. Ingen fin tonårstid och inget fint vuxenliv. 
Det är så fruktansvärt. Men ondskan är fruktansvärd och den finns. Överallt.
Sen berättade hon om helandet, om förlåtelsen och hur den heliga anden flyttade in i hennes kropp. Det hände då hon var runt 58 år. Då började ett nytt liv. Då började hennes liv. Hon skämtade om att hon är 20 år idag, trots att hennes riktiga ålder är 78.  Vi har en god Gud om vi bara öppnar dörren för honom.
Hon berättade också om hur hennes arbete bland prostituerade framskrider och hur situationen är där idag. Att hon varje vecka , år ut och år in, orkar möta trasiga flickor som upplever den fasa hon själv genomlidit måste ju vara tungt.  Alla dessa ungdomar, både flickor och pojkar, mår så dåligt och oftast befinner sig i svåra situationer med alkohol och knark inblandat. Enbart med Guds kraft orkar man med sådana uppgifter, enbart med Jesu kärlek kan man vara ett ljus i detta mörker. Hon berättade om gripande möten med hallikcar och hur de i Jesu vapensköld känner sig trygga då de vistas ute bland alla kriminella människor i mörka natten. 
Elise är en tuff och underbar kvinna som utstrålar kärlek. Hon har fått förlåtelsens kraft av Gud, är hel och fylld av Jesu kärlek. Hon är ett Guds redskap. Vilken nåd. 

Har ni inte läst boken så ska ni göra det. Den heter "Ängeln på Malmskillnadsgatan". Elise signerade boken igår åt alla som ville köpa. Tyvärr var kön så lång och klockan å mycket så jag fick fara hem utan en egen bok.

Förlåta

Att förlåta är inte en handling i svaghet,
det är en handling som fordrar mycket mod.
Att förlåta betyder "släppa fri",
den du släpper fri är dej själv.
När du förlåter betyder det inte att du glömt,
det innebär endast att du släppt ditt beroende till den oförrätt 
du anser dig åsamkats av någon eller dig själv
och därför inte längre plågas av din bitterhet.

Allt vi behöver för att kunna förlåta
är viljan att göra det.
Sen sköter Gud resten.


ut en sväng


Jag var ju till ikea i lördags och dagen rusade iväg. Hann knappt sakna barnen.  Eftersom vi dessutom kom hem strax efter 21:00 så hann jag amma och natta Seth. Underbara bebis. De andra barnen sa knappt hej, de tittade på barnkanalen och var uppslukade av detta. De hade troligtvist inte saknat mig heller, vi "tollar" ju runt varandra här hemma joka päivä. Dessutom hade de haft kompisar att leka med hela dagen och hade också en super lördag. Barn är sig själva helt enkelt. Hej mamma, var du ut en sväng?
Skönt med avbrott. Mera sådant. 

Förresten så har jag kirrat vad jag ska byta ut kristallkronan i vardagsrummet mot (alla ni som tycker jag är dum i huvudet som plockar ner en äkta, antik, kristallkrona får nog låna den några år). Men den är ännu halvfärdigt, lampan alltså. Måste till Marimekko och inhandla nåt snygg svart-vitt tyg först. Idag hinner jag inte, inte imorgon heller. Tålamod var ordet jag får upprepa för mig själv. 
Så köpte jag också en massa lull lull såklart. Kuddöverdrag, presentpapper, sugrör, fat och reflexvästar, sänglampor (men de hade bara en svart i hyllan så nu hamnar jag att ta fram sprayburken - typiskt alltså!) Men ingen stekpanna, jag har aldrig köpt en stekpanna från ikea, det får andra göra. Det bästa köpet var nog trots allt chokladbollarna, som jag njöt att äta en sån till kaffet. 
Nam. Nam. Nam. Det här med att äta hälsosamt är nog småjobbigt ibland. Speciellt om man verkligen uppskattar och njuter av livets läckerheter. Nåja, allt har en ände utom korven som har två.

Sånt hos oss, ikväll blir det gemenskapskväll, info här, vid Skutnäs bönehus, Elise Lindqvist, "morsan" från Stockholm föreläser om -  Kränkt som barn - sårad för livet? Förlåtelsens helande kraft. Det får ni bara inte missa, inte varje dag vi har besök från grannlandet! Jag har läst hennes bok och den var verkligen läsvärd. 

b u b b l o r


Upsis, detta blev bubbligt. Bubbelljus. Namnet är knappast upptaget om jag ska satsa på webshop i framtiden. Harkel.  Nästa sats jag ska göra nästa vecka kommer att bli mycket bättre för då vet jag att de ska skakas ordentligt innan torktiden tar vid. Man lär sig så länge man lever.

Fast vem bestämmer vad som är snyggt eller fult!? 
Skönheten ligger ju i betraktarens ögon. Och jag har kommit till det skede i livet att jag inte skäms för det jag inte kan (okej, jag skämdes förra veckan då bokslutet för hem&skola var mer än bristfällig och det enbart var mitt fel. Jag saknade att ha nån att skylla på. Men nu kan jag alla detaljer i bokföring, trots att den kunskapen kom 2 år för sent.)
Sånt får man lära sig livet ut, att acceptera sig som man är. Acceptera det man inte kan. Vem vill inte vara smart, kvicktänkt och ha ett hästminne. Jag blev en medelmåtta. Det får duga så. Jag duger. Vi ska inte fokusera på vad människor gör utan på vad de är.  Kommentarer som "det blev ju nog nåt av honom trots att han var sån nolla i skolan" ger mig kalla kårar. 
När räknas vi som nåt? 
Vi behöver mer ödmjukhet. Mer ödmjukhet.

I K E A


Imorgon vi denna tidpunkt sitter jag i bussen med några andra från tjocka släktet på väg till Ikea och köpcentrumet i Kuopio. Varje år har det blivit ordnat bussresa för mammas syskon, syskonbarn och alla ingifta. Jag behöver knappast tillägga att vi har riktigt roligt. Det enda orosmolnet är väl att jag kommer att längta efter bebisen efter halva dagen, men han har det bättre hemma med pappa och flaskan som han inte tvekar att dricka ur. Dessutom ska det bli riktigt skönt med lite paus från "hemmamammaammalivet". Riktigt skönt. (vet att jag låter bortskämd men det får jag väl erkänna att jag är)
Stolen på bilden är nog bara en önskegrej till köksbordet, inget jag kommer att slarva hem. Det blir nog mest småprylar denna gång, svartvita kuddar till sovrummet, nya läslampor till samma ställe och eventuellt en ny ljusbricka till vardagsrumsbordet om den inte är för liten. Dessutom drömmer jag om en mysigare lampa i vardagsrummet nu till vintern (dock finns ingen från ikea som jag gillar) Ljuskronan i all ära men jag skulle gärna ta paus med den en tid. 

Sånt hos oss imorgon. Idag blir det igen träff vid tungpunkten med gänget och det ska bli så roligt. I need all inspiration i can get!

f o t o b o k


Vi har en tradition i vår familj att vi ger en fotobok i julklapp åt mamma och pappa. Numera är detta ingen överraskning utan det hör julen till. Sen då vi är där vid mommos/fammos så gillar alla att bläddra i fotoböckerna där kusinerna finns i en salig blandning.  I år är det extra lätt att hitta roliga bilder från whats up, där delar man ju med sig av lite tokigare ögonblick från vardagen. Vi är ju 7 syskon + äkta hälfter och 21 barnbarn så att få alla att synas lika mycket i boken är ganska svårt, men man måste ha lite överseende med sånt och gilla läget. Men för barn är det extra viktigt att se sig själv i boken, så det måste man kolla extra noga innan man skickar iväg den. Finns alla barn på minst två bilder.
 Vi har haft lite olika upplägg varje år. Första åren följde vi månaderna men det blev lite småjobbigt och man fick hela tiden fråga de andra vilken månad de var på resan etc. Ett år poängterade vi när alla hade födelsedag och en extra bild på den personen. Ifjor delade vi upp sidorna per familj och man gjorde sina egna sidor. Det var ju såklart enklast för den som gjorde boken men kanske inte samma "vi känsla" som då alla familjemedlemmar blandas huller om buller. I år blir det en enkel variant om jag får bestämma. En bok huller om buller utan röd tråd. Enklare och roligare att göra. Vem bryr sig om Kennet hade skönhetsmask på sig i augusti eller januari, ha haa,.....eller om pappas golfbild delar uppslag med nån som intar som julgröten med stinn mage. 
Egentligen borde temat vara "vem bjuder på sig mest". Tänk vad roligt för barnen att titta tokiga bilder på alla vuxna. (Johanna din bild då du trimmar i din mans kläder får duga för dig, Kennet har också sitt på det gröna med "ansiktsmasken" och Annikas bidrag är sitt "lilla my porträtt"...men resten skulle få en uppgift)



Sånt hos oss denna torsdag då snoret och hostan kom på posten. Ivar och jag  är de enda som inte snollar men Edith vägrade, trots att hon hostade lite, att vara hemma från skolan för hon har ridning ikväll plus en rolig spårning som hem och skola ordnar vid skolan. Det vill hon ju inte missa. Tyvärr hamnar jag nog att vara hemma med de två yngsta så de inte får en värre förkylning. Vilken tur att jag har fotobok att pyssla med mellan varven medan killen sover. Ruth tittar på en prinsessfilm. Vi har det ganska bra. Tråkigt men bra. 

Ger mera


Snart, om två dagar, har det gått tre månader sedan vi fick våran fina Seth. Tre månader! Inte konstigt att 80 åringar tycker de levt ett kort liv. Allt går ju så snabbt. 
Men i detta fall välkomnar jag att tiden går. Babytiden tar sån energi av mig. Samtidigt som den ger så mycket.
  Jag omfamnar den samtidigt som jag ibland vill skjuta den ifrån mig. 
Lugnet blir på ett ögonblick till kaos. Bebisskrik kräver direkt omvårdnad. Allt annat får lämna. Men sen då bebisens behov är tillfredsställda och han sussar sött i vagnen, när jag plockat upp det mest störande kaos i huset och kokar kaffe så infinner sig lugnet. Då tycker jag att jag lever det bästa livet.  Tvära kast med andra ord.  
Ni ska njuta nu för det går så snabbt, får man ofta höra. Ibland håller man helhjärtat med men andra gånger vill man bara påpeka att de (oftast  äldre mänskor) nog glömt hur mycket energi små barn tar.
De tar och ger. Tar och ger. Och vi älskar dem så!

Såna tankar hos oss denna onsdag. Är nyss hemkommen efter lunch hos en av mina svägerskor. Idag åker Selma hem igen och vi kommer att sakna henne, det var trevligt med två hundar. Dom är så roliga då de går runt och snusar varandra i baken. Till och med katten accepterade Selmas ankomst och hon har med intresse följt med deras förehavanden.