en chokladros till, tack

Lördag eftermiddag. Sitter i soffan i mysbyxor (hann knappt komma hem från stan innan jeansen åkte av, det är nåt vid byxlinningen som inte sitter som det borde! konstiga jeans de har nuförtiden) Jag intar kanske sjunde koppen kaffe (jag, som ibland funderar varför mina tänder gulnar med tiden) idag och njuter av choklad rosor. Seth sover, mannen sitter med sin kaffekopp och barnen är ute och leker och jag funderar om det inte är detta som är meningen med livet. Att äta gott, sitta bekvämt i trevligt sällskap, blogga och ha allmän lugn och ro. 

Nåja, jag hann knappt skriva färdigt meningen innan barnen kom in. Men vi får vara nöjda med 45 minuters ute lek för dem idag (sen till våren ska jag vara ute mera med barnen har jag lovat mig själv. Vi är inne alldeles för mycket). 

Sånt hos oss då det blev många parenteser i texten. Men gårdagens mur inlägg blev ingen parentes och texten jag skrev i samband med morgonkaffet (utan att desto mera redigera den) fick mycket uppståndelse och närmare 2000 personer besökte min blogg. Men texten i sin enkelhet hade ett viktigt budskap så ingen läste ju texten i onödan. Vi ska värna om våra äktenskap och beundra äldre människor som år ut och år in lyckas upprätthålla sina äktenskapsrelationer och fortfarande hittar positiva egenskaper hos varann. Första gången jag hörde om äktenskaps muren var på en kvinnokväll för flera år sen då Dana Fagerholm föreläste om relationer. Sen dess har muren ältat i mitt sinne och jag ville dela med mig av tanken.

ä k t e n s k a p s m u r

När vi ingår äktenskap med den vi älskar så bildar Gud en välsignande mur runt äktenskapet. 

En skyddsmur som ska skydda oss från allt detta som kan hota äktenskapets lycka. 

Hans tanke är inte att muren ska få oss att känna oss instängda och avskärmade.

Hans tanke är inte heller att vi ska klättra uppför muren för att kika på andra sidan eller hoppa över bara för att kolla "läget" på andra sidan. Då kan vi skada oss själva, vårt äktenskap och vägen tillbaks till den trygga insidan kan bli svår. Men om så händer så älskar vi, glömmer och förlåter. Hittar tillbaks.

Nej, hans tanke är att skydda oss och att vi känner oss tillfreds med det vi får. Han förser oss med det vi behöver och vi kan tryggt fortsätta leva innanför murens skydd.

Guds mur runt våra äktenskap kan tolkas så olika. 

Den kan ses som ett tråkigt hinder eller som en välsignelse. 

Jag väljer att se min mans och min mur runt vårt äktenskap som en välsignelse. Det som inte Gud ger oss innanför den muren är inte avsedd för oss. Vi missar absolut ingenting. Det finns inget intressantare på den andra sidan om vi bara litar på att förmedlaren vet vad som är av värde och vad som inte är av värde. 

Förmedlaren som känner oss bättre än vi själv gör. 

Men visst kommer dagar då vi har tråkigt. Dagar då vi tvivlar på att gnistan inte ska slockna. Rädslan att tappa attraktionen till varandra. Att tappa lusten till vår äkta hälft. Den vill vi ha kvar. Den behöver vi. Det kan komma dagar då vi känner attraktion till nån annan. En annan som inte är avsedd för oss. Det är ju inget nytt under solen och det är då vi ska söka oss tillbaks innanför skyddsmurens väggar och inte glömma löftet vi gett. Att älska varandra i nöd och lust till döden skiljer oss åt. Har man bara viljan att göra det rätta och har man Gud med i sitt äktenskap som den främsta personen så ska vi inte tvivla på att allt går vägen. Men vi måste vara beredd att kämpa. Med Guds hjälp ror vi äktenskapet i land. 

Gud vet bättre än nån annan. Det var ju han som skapade oss till man och kvinna. Nån mer romantisk person finns inte och har vi problem oss makar emellan så behöver vi inte formulera oss invecklat. Han fattar och han hjälper, men han har också gett ett ansvar åt oss.

Att förvalta äktenskapets gåva på rätt sätt. 

t ö ö g o t

Usch, det är så trååkigt, suckade barnen igår kväll. Det finns ju ingenting att göra.

Men vi var ju två roliga vuxna, fyra barn en katt och en hund. Vad mera behövs för att få en händelserik stund i hemmets vrå? Mycket mera om man frågar barnen. 

Men när jag tänker på min egen bandom så är det just vardagen jag minns bäst. Det är ju trots allt vardagen i hemmet och dess atmosfär som påverkar barnen mest. Tryggheten. Närvaron. Dötiden då det krävs aktivitet från barnen själva. Det är så hälsosamt. 

Vi behöver mera av detta i dagens stress samhälle. 

Men tyvärr så frågar ju barnen snabbt efter datorn då det blir tråkigt. 

- mamma, får vi titta på nåt?

Det är då det gäller att vara envisare än barnen och begränsa skärmtiden.

 Trots att de har sååå tööögot!

Sånt hos oss då dagens schema är Mamma mu. Hoppas inte barnen blir besvikna. 

ps. Edith stod för fotograferingen. Lite ostylat och suddigt men annars bra!

f å g e l h o l k e n

Jag blev så glad då jag kom till missionsmagasinet igår och såg dessa skönheter på bordet. Jag skulle köpa en fågelholk men när jag kom hem så hade jag såklart glömt att ta med mig den hem. Min glömska är inte bara ett faktum, den är ett irriterande faktum som påverkar mitt liv. Snart hittar jag väl mig själv vid godishyllorna vid prisma då jag heeelt glömt att handla mat. 

Åsa fyllde på kortlagret igår och ni minns väl att vi har fina, unika, kort till alla tillfällen. Bla dop, konfirmation, bröllop och vanliga gåvo- och tackkort. Man kunde reservera lite magasin tid enbart för att läsa och begrunda alla underbara kort. 

Sånt hos oss då Edith ställer sig för en riddag vid stall kvarnbacken. Till Ruths stora avundsjuka. Men istället får vi andra så småningom ställa oss till storgjuto där vi har utedag med tjocka släktet. Mormor uppskattade alltid sådana aktivitetsdagar då det var fullt ös överallt, både inomhus och utomhus. Nu är nyckelpersonen borta där och hon är så saknad. 

Back to work. The best work in the world. Take care of my children. 

närvarande

Fokuserad på potatis. 

Barnen är så ljuvligt närvarande. De lever i stunden. De funderar inte så mycket på morgondagen eller nästa vecka och ältar inte gårdagen. Tänk om jag skulle få en gnutta av detta jag också, jag som oftast har tankarna lite längre fram, längre bak, på baken eller bara på annat håll. Att man skulle känna hur det känns nu. inte sen. 

Sånt hos oss då frissan fick feber. Barnens mormor alltså, hon skulle ju klippa Ruths pannlugg på sportlovet. Kanske jag hamnar att ta fram saxen själv. Spännen i hennes hår tar hon alltid bort en timme efter att jag satt dit dem och nu kan jag inte titta på hennes kalufs flera dagar. Okej, kanske en dag till eller två. 

Min träning har också blivit lidande nu då mannen varit borta några dagar så jag känner mig ur form. Blä. Otroligt hur snabbt känslan påverkas av hur vi lever våra vardagar. Dessutom faller jag alltid i den fällan att när jag inte tränar så fuskar jag också ofta med maten. Träning däremot ger positiv feeling och man vill äta bra kost också. Win win.
Nåja, jag vet ju hur snabbt jag kommer in i de sköna rullorna igen sen bara jag får ändan ur vagnen. Upp och hoppa bara. 

b r i s t f ä l l i g h e t e n

Igår firade vi våran Ivar som fyllde 7 år och idag inledde vi sportlov med två övernattande tjejer så vi fick en extra rolig start på sportlovsveckan. Nu leker de skola (av alla de lekar!) på viden. Jag blundar och kan så väl föreställa mig vilket kaos vinden kommer att vara då de har färdigt lekt. Böcker, papper, papper och mera papper, pennor och möbler huller om buller. Men barn måste få leka och när de har roligt mår denna mamma bäst.

Sånt hos oss då solen kikar in och sprider vårkänslor. Idag ska vi på en aktivitetsbana till sportis och jag är tacksam att det ordnas aktiviteter åt oss som inte reser iväg någonstans utan bara går hemma och dreglar hela veckan. 

Jag hör i skrivandets stund på morgonens andrum och skriver under det Maria säger, lyssna gärna hela här,  citerar:

"Vad är det tyngsta med att ha många barn? 

Är det maten? tvätten? plockandet och städandet? kaoset? tiderna som ska passas? läxorna som ska göras? skjutsandet? organiserandet? tjatet? den höga ljudnivån? bristen på tid att vara för sig själv?

 Nej, det är inget av det här. Det är en utmaning men det är inte det tyngsta.

Nej, det tyngsta är att orka med den egna bristfälligheten. 

Desto fler barn jag har fått desto tydligare har bristfälligheten blivit. 

Den framträder med obarmhärtig klarhet.

Allt det jag inte är. Allt det jag inte orkar med.

 Allt det jag borde men inte klarar av. Bristfälligheten, det som bibeln kallar synd. 

Den hotar att knäcka mig.

Det är det tyngsta."

Men vid korset får jag kraft. 

Vid korset sopas bristfälligheten bort. Den utplånas.

Synden förlåts.

Vi ställs inte själva till svars för våra brister utan Jesus ställer sig själv i vårt ställe. 

För min skull.

Vi befrias och kan gå vidare med visshet om att Guds nåd aldrig upphör.

Åh, så jag älskar detta.

Älskar Jesus. 

Mer än nåt annat. 

till köket

Jag fick några bilder för en tid sedan av en kvinna som kan det här med fotografering. Denna bild tilltalade mig i all sin enkelhet. Är lite osäker vad den egentligen föreställer men min första tanke var nåt köksrelaterat. Har funderat på passande text och igår hittade jag den. Mitt i min vardag finns han här. Har också gjort en annan köksvariant (med två olika texter) som syrran ville ha.

Igår for jag till firman för att printa ut några bilder men kopierings maskinen ville annat. Det är en invecklad maskin som går över min kunskap och så fort man ska börja välja olika inställningar så faller jag av brädet.  Men den spottar ut fin kvalité på bilderna så utan firmans kopieringsmaskin skulle jag inte kunna tillverka tavlor till missionsmagasinet. Med fyra ändlösa barn i sällskapet så har man ingen lång stund på sig att testa sig fram heller. Så på dåligt humör och stressad fick jag åka därifrån utan att ha fått utprintat beställningarna. 

- tänk att jag behöver min man till allt, muttrade jag för mig själv och kände hur mitt humör sjönk ännu lägre. Edith tittade förundrat på mig så jag muttrade tydligen ganska högt.

Sorry children, ni har en ganska knäpp mamma. 

Ett kort av mig

Jag behöver ett kort av mig själv till en sak. En normal profilbild. Ett kort där jag inte grinar och ser allmänt blåst ut utan istället ett kort som skulle förbättra sanningen. Jag vet att jag har ett "normalt" kort nånstans, i nån bildmapp. Ett kort som syrran tog för några år sen. Jag sökte och sökte men hittade det inte. Suck. Måste nog ta ett nytt. 

Jag gillar inte att ställa mig framför kameran. Usch nej. Kanske för att resultatet inte är till belåtenhet för undertecknad. Varför ska det vara så svårt att se på sig själv. Som man är. För att inte snacka om att tycka om sig själv. Fast å andra sidan, människor som gillar sitt eget utseende extra mycket kan vara ganska egocentriska. Se på mig, se på mig. 

Nåja, jag tog Seth i famnen (kanske för att fokusen inte enbart skulle riktas mot mig) och ropade ner Edith från vinden och bad henne knäppa ett kort. Hon knäppte kanske 7-8 och inte ett ända dög (och då var jag inte ens kräsen). Det fanns ett som jag såg normal ut på men det blev suddigt. Arma dagar. Jag blev småirriterad och skyllde på att Edith tog dåliga kort men innerst inne var jag irriterad på mig själv eftersom jag inte kan le naturligt framför kameran. Knäpp mamma, tänkte nog Edith. Med all rätt.
Vi kvinnor har ju en tendens att älta detta med utseende in i det sista. Fara till simhallen och se hur riktiga människor ser ut hjälper föga. Det samma ser åtminstone jag i egen spegel med alla mina bristningar, valkar och kurvor. Nej, nöjda blir vi aldrig. Inte nån av oss (en liten tröst att vi inte är ensamma i detta). Men varför skulle vi behöva bli det? Nöjda alltså. Det finns något så vackert i att kunna ta fram det mindre vackra utan att skämmas och det är detta jag försöker lära mig. Och jag blir bättre för varje dag. Bättre.

Vad tycker ni, duger detta kort? Eller tycker ni att det är lite upp och ner. 
Nej, men det kan väl ingen tycka. 

vill ha en slurp

Är nyss hemkommen från Maxifun med min fyrklöver. Det var väldigt roligt men ännu roligare hade det varit om vi inte hade glömt Ruths kortärmade tröja här hemma och om jag genast hade köpt varsin slurp åt dem! Det gör jag nästa gång så slipper jag en massa tjat. Men nej är nej och nu är nöjd att jag inte gav vika trots att "slurptjatet" gav sursmak i munnen.

Dessutom vet ju alla hur dyrt det blir på dylika ställen då man har flera barn. På ett ögonblick kommer man upp till summor som 60-70 euro och det ända man gör är att mätta barnens magar och leka i nån timme. Men jag tvivlar inte på att de som drar stället behöver alla slantar, vi ska hoppas det inte stängs i första taget, jeppis behöver nog ett maxifun. 

Sånt hos oss då kaffet smakade mer än utsökt här hemma. Lillkillen somnade med händerna före ansiktet i vagnen och han är hur mysig som helst, skulle gärna krypa dit bredvid honom, ha ha.  Barnen leker med ballongerna som har inhandlats till kalaset imorgon och lugnet får man leta på annat håll.

fram med klipparen

Alltså hur tänkte jag igår då jag släppte Ivar till förskolan med hans hårkalufs som såg ut att inte ha blivit klippt på över ett år (åh, hjälp, tänk om det faktiskt är sanningen) och hur tänkte jag förra veckan? Och veckan innan....Nåja, måttet blev rågat då en rufsig kille kom nertrappande från vinden i morse. Jag hann klippa hår, duscha tre barn (ja, de duschar ju till största delen själv numera, men lite assistans behövs så inte hela badrummet blir ner dränkt), rulla över 30 kokosbollar (som Ivar skulle bjuda på i förskolan) innan barnen for i morse. 

Nu har vi lilla damen kvar som väntar på att mormor ska få sportlov så hon har tid, läs lust, att klippa pannluggen. Ruths mamma vägrar nämligen att klippa eftersom det brukar se värre ut efteråt och att fara till frissan kommer vi oss inte för heller. Sådan mor sådan dotter. Mitt hår är så eländigt så jag täcks inte ens besöka frissan. Hujedamej. 

Sånt hos oss då frisyrer spelar roll. Idag mer än igår. Ikväll blir det fredagsmys med kära svägerskor och det ska bli ett trevligt avbrott i vardagen. Nu ska jag drick tredje koppen kaffe och ta mera gott.

Vi har fredag igen och jag undrar än en gång, vart tog veckan vägen. Igår var vi och rida och flickorna börjar bli riktigt duktiga. Övning ger färdighet. Ruth hittade stundvis rytm till lättraven också, så roligt och (gula) Mini är en så mysig ponny!

t y g t a v l a n

Jag skrev ju om Marimekko tyget för nån vecka sen och här är biten jag inhandlade. Vi hade en passlig "styroxbit" på liderskullan och jag tejpade bara fast tyget bakom och spikade upp. Enkelt, lätt och snabbt fixat. Tidigare hade vi en liten dammhylla där på väggen som, förutom damm, samlade småprylar såsom hårborste, hårband, småpengar och skruvar i en liten skål, telefon, pennor, lappar med oviktig info och så skräp förstås. Nu har "skräpsamlingen" förflyttat sig om hörnet på vitrinskåpet. Inte alls bättre. Varför ska det vara så svårt att flytta saker till sin rätta platser direkt. 

Nu i skrivandets stund då jag tittar på vitrinskåpets hylla så finns där en plastbytta som Ruth hade mellanmålet i igår till dagklubben, en tandkrämstub, två nappar, en tavla som skall till Ediths rum,  den gamla inomhustemperaturmätaren (som vi skruvat ner från väggen och ersatt med en ny), glasögonfack, ett par vantar som vi ska ge som gåva och Ediths finskabok som hon tydligen glömde. 

Så onödigt att samla dessa saker just där. 

Sånt hos oss då Ruth och Elia leker i wc av alla de ställen. Elias föräldrar ska på BB besök till kokkola och gamla minnen kommer upp för min del. Det känns som igår då vi körde dit med sammandragningar var femte minut. Nu är det snart åtta månader sen. 

Ikväll ska tjejerna och rida och att Ruth får rida på samma gång som Edith blir väl framöver en tradition. Hon går inte med på att stanna hemma. Då är det orättvist tycker hon och har så rätt. 

en miljon, nej tack.

Nej, kattmat är inte lika gott som det ser ut!

Nu har vi testat och vi kommer garanterat att testa igen och igen och igen. 

Sen finns det ju vatten i hundskålar också och det är minst lika roligt. Snäppet roligare. 

Livet levererar tycker Seth. 

. 

På radio vega spekuleras det om vilka personerna som vunnit den stora lottovinsten i Vasa. Tänk att plötsligt få ett miljonbelopp inbetalat på kontot. Hur skulle man gå tillväga? De flesta personer som svarar på den frågan säger att de först skulle betala bort lånen, köpa nytt boende, byta bil, fara på en lyxresa och sen kanske byta jobb (eller sluta jobba) och såklart - skänka en del till välgörenhet.

Så skulle de flesta göra. Ungefär. Sen leva loppan helt enkelt.

Jag undrar hur länge det skulle ta innan man skulle sakna sin vanliga "slit" vardag. Hur länge skulle det ta innan man skulle sluta att uppskatta "köpandets" ljuva kick? När skulle man sakna känslan som uppkommer då man sparat pengar för något och sen "unnar sig"?

Nej, jag tror inte att denna skribent skulle passa att ha en miljon på kontot. Absolut inte. Tänk på avundsjukan den skulle skapa. Klyftan mellan människorna. Var skulle man dra gränsen för att ge åt andra. Usch, jag tror summan enbart skulle skapa problem. 

Lagom är bäst i alla lägen också då det gäller pengar. Inte för lite (fattigdom är inget att avundas) men inte heller för mycket som vi inte klarar av att hantera på ett sunt sätt. 

Dessutom är livet så kort. Som en vindpust.

I himlen får vi njuta av vår lottovinst, där lär ju gatorna vara av guld. Snacka om överflöd och lyx. Dessutom är det billigare än en skraplott. Helt gratis genom tron allena. Ibland fattar jag inte att jag kommer dit en dag och jag känner ett pirr av förväntan. Det gäller att stå kvar i kön så man inte missar slutdestinationen. 

Men folk köar för veikkaus lotter istället och tror att den sanna lyckan finns i pengar.

Och de blir besvikna om och om igen. 

tre eller fyra

Fastlagstisdagen. Det missade jag inte och jag tänker inte tillkännage hur många fastlagsbullar jag ätit. Den första intogs vid mamma-barn träffen i morse och sen var loppet kört. Snart ska jag fara med de äldre barnen till fastlagsbrasan som tänds vid skolan. Hoppas bara att vinden skulle stilla sig lite, brasor, barn och blåsväder är ingen vidare kombination. 

Sånt hos oss då mörkret redan börjar sänka sig. Mannen kom hem nu och jag tycker att han haft en lång arbetsdag. När ska man bli van med det? Eller blir man nångång van vid att arbetet upptar en stor, stor del av vardagen. Knappast. Sen finns det ju alltid de som har det mycket, mycket värre. Det ska man komma ihåg då klagovisor börjar bubbla i halsen. 

Nu ska vi hoppa i vinterkläderna och bege oss ut. En fin dag är snart till ända. 

kanske häften

Så till frågan, behöver jag alla dessa plastbyttor?

det här med gåvor

Svärmor kan det här med gåvor. Hon hittar alltid nåt att köpa. Jag är tvärtom! När jag går i butiken och letar gåvor så uppkommer tankar som "denna grej blir nog bara skåpdamm" "vad köper man åt en som har allt" "tänk om hon inte gillar detta" osv....jag är helt enkelt kass på gåvor (dessutom tycker jag att det är så onödigt att man samlar prylar i ett hem som man egentligen inte behöver, men nåt ätbart och blommor kan man ju alltid ge åt vem som helst). Åt syrran är det enkelt, vi tycker om samma saker.

Nåja, min man fyllde förra veckan och det som han önskade sig var ett uppstädat hem, lugn och ro och älskvärd fru. Allt detta fick han och vad mera behöver en man. Ha ha. Men igår fick han en riktig gåva av sin mamma också. En muminväska, en aluminium ugnsform (som behövdes, vi har bara glas ugnsformar) och en lavduk till vår minibastu. Stjärtduken (svart och vitrandig) testades att ha på köksbordet innan den bars upp och den passade lika bra där *blink* (lovar att inte börja kombinera stjärtduk och bordsduk. Det blir endera!). Mumin väskan är en riktig rolig detalj där den hänger och Ruth kommer garanterat att plocka ner den redan innan klockan nio och ha med den i leken. Hon älskar att packa allt!

På tal om födelsedagar så firade vi  igår, sent om sider, vår svärfar som fyllt 60 i slutet av förra året. Vi var och äta till strand camping, barnfritt, och jag åt den godaste pizzan ever (Gloskär special med kebab-kött och bearnaise-sås ). Det är verkligen trevligt att nångång träffas utan alla barn! Det gör man ju inte så ofta. 

Sånt hos oss då vi räknar ner dagar till nästa födelsedag. På söndag fyller våran grabb 7 år och han lääängtar. Han har i detalj förklarat hur lego chiman som han önskar sig ser ut så jag säkert inte ska missta mig. Håret ser ut som eld och han har ett hål i magen. Detaljer som jag inte vill att min kille ska gilla! Fast visst är det enkelt att köpa en färdig beställd gåva, då blir det rätt.  

g r ä n s l ö s

Igår kväll var jag på en välgörenhets konsert för de utvecklingsstördas väl.Showens främsta mål är att motarbeta fördomar samt skapa ett mera förstående samhälle. Vi fick höra den fina kören, gränslös, och så var min svägerska Janina (längst till hö) en av solosångarna där och henne vill jag gärna höra mera av i framtiden, så vacker röst! För övrigt var konserten väldigt fin och nästa år ska Edith absolut få komma med. När Christine Sten sjöng, Himlen är oskyldigt blå, så reste sig nackhåren. Så underbart vackert!  I kören och i publiken fanns så många fina människor och vi får tacka Gud över vårt välfärdssamhälle där människor som föds med olika funktions hinder får fina boendemiljöer med underbar personal. Själv har jag väldigt lite erfarenhet av olika stödboende och känner att jag gärna skulle pröva på att arbeta på ett sånt då den dagen kommer att jag vill börja jobba igen!

Sånt hos oss då vi låter pappa ha en välbehövlig sovmorgon. Seth leker för brinnkära livet och tycker att flickornas småhästar är passliga att bita i. Jag hör på hans tonfall att han börjar bli trött och snart är det dags för dagens första tupplur. Godmorgon hälsar vi från oss och hoppas att just du får en skön vilodag!

färgsprakande matta och tulpaner

Helgens viktigaste fråga jag och mannen ställde varann var, vilken morgon vill du ha sovmorgon? Mannen valde söndag morgon och jag fick sova ut i morse. Hur skönt var det inte att ligga och dra sig till 8:15. u n d e r b a r t! Nu har jag varit till missionsmagasinet med några tavlor och med mig hem hade jag en ljuvlig plastmatta på prov. Tyvärr var den för kort för vår farstu och jag funderar på att beställa en längre. Gillar nog den svart-vitrandiga som vi nu men ombyte förnöjer och visst skulle det vara glatt med en färgsprakande matta som möter en då man kommer hem. Dessutom skulle mattan passa med den röda byrån och min röda vinterjacka (om jag sen har vinterjackan fram ännu på sommaren så vet ni varför, ha ha)

Sånt hos oss då vi sitter i soffan och intar dagens eftermiddagskaffe med choklad (vän dagen i all ära). Igår fick jag två färgsprakande tulpanbuketter av gästerna och de piggar upp denna sköna lördag. Tack!

Ps. Nu finns det bara en bassäng kvar vid Hilltip, konstaterade Ruth, då vi körde in till stan idag. Mamma, vi måste köpa den snabbt innan nån annan hinner! ha ha, hon är knappast det ända barnet som tittar längtansfullt mot de blåa fyrkanterna som är "uppkippade" på sidan för att synas från kållby vägen. 

v ä r d e f u l l

Godmorgon fredag. Härligt. Igår kväll hade vi riktig rolig löpträning kombinerad med lite muskelövningar på "Bellajumppa"så idag känns det extra trevligt att starta med helg. Dessutom får jag snart besök av några väninnor och vad är väl bättre än det. Nu ska jag ställa fram morgonmål åt barnen. Jag som varit vaken sen halv 6 tycker det börjar kännas som förmiddag redan. 

Så sånt hos oss. Vet ni vad jag ska bjuda på? Nej, ni vill nog inte ens veta. Ni kan säkert gissa. Ha ha. Klänningen på bilden blir kanske inramad och förd till missionsmagasinet. den skulle kanske passa i en tonårings rum. Borde fundera ut en tuffare pojkvariant också. För värdefulla är vi alla och jag tror inte vi kan påminna oss själva eller våra nära för ofta om just detta. Du är viktig här och nu.

k o n t r a s t e r

Från arvsynd till loppisfynd. Kontrasternas blogg. Skulle jag enkelt kunna ändra namnet på min blogg så skulle den gärna få heta just det - k o n t r a s t e r . För det är precis det min blogg är. Ett inlägg kan bli ganska allvarligt, ett annat mera humoristisk, ett kan handla om en tung/tråkig vardag och ett annat om hur skön just vardagen är. Känslor skiftar. Humöret likaså och det syns på bloggen. Jag har ju bloggat sedan 2007, i 8 år alltså. Tyvärr är min gamla blogg raderad och jag vet inte riktigt hur jag tänkte då. Nu skulle jag gärna titta tillbaks på gamla inlägg som till stor del handlade om vår renovering. Min mamma bukar nu som då påminna mig om att jag ska tänka på vad jag skriver eftersom det är många som läser min blogg. Själv tycker jag bloggen får avspegla mig själv och jag är inte rädd för att vara personlig eftersom det är sån jag är.

Nåja, nog om bloggar. Det finns ju tusentals...

Nu till loppisfyndet. Jag fyndade en liten lädersoffa för nån vecka sen. Ett impulsköp (som det ju oftast blir då det gäller loppis) som blev helt rätt! Tidigare hade vi en gästsoffa i detta rum med ett överdrag som hela tiden rutschade bort och alla 10-15 kuddar (som fungerade som ryggstöd) var överallt. Gästsoffan har flyttat till övre våningen och där får kuddarna leva sitt eget vilda liv utan att desto mera störa mej. 

Detta rum är ett numera ett kombinerat gästrum, datarum och lekrum men vill man ha ett sammanfattande ord så är det kaosrummet. Hur jag än plockar och sorterar så lyckas barnen överglänsa min prydlighet med deras rådd. Det må så vara. Kanske det är på annat vis imorgon. 

Sånt hos oss denna morgon då schemat för dagen är att betjäna vid missionsmagasinet på eftermiddagen, vi har ju öppet från 11 till 18. Syrran kommer också med och vi har ett antal barn med oss så jag hoppas att allt går smärtfritt, gråtfritt och springfritt.

Hoppas ni får en skön onsdag, halka inte!

s y n d i g

Det är ju väldigt obekvämt att prata om synden. Den vill vi helst inte låtsas om. Och ordet "syndig människa" och "arvsynd" känns ju som ett stenåldersuttryck bland dagens moderna människa. Men om man inte har en syndakännedom så har man ju inte heller behov av Jesu förlåtelse och har man inte behov av Jesus så har man inte heller någon som stämplar biljetten till himlen. 

Tänk om denna dam på bilden inte skulle vara troende. Om hon inte skulle känna något behov av Jesus, av förlåtelsen och av nåden. Vad skulle hon då ha behov av? Vad skulle vara det viktigaste i hennes liv? Tänk om inte Jesus skulle vara en ständig följeslagare i hennes liv, till vem skulle hon då ösa alla tankar, lovsånger, tacksamhet och problem? Jag tror att hennes liv skulle vara riktigt tomt, kanske inte på ytan. Men nog på djupet. Deep inside. 

Usch, detta tjat om tron och Jesus tänker säkert många. Många. Det finns ju andra alternativ istället för Jesus tänker de. Honom behöver vi inte. Så söker de vidare på annat håll. 

Men de har så fel, så fel.  De vet inte hur mycket de saknar och hur mycket de missar. Hur fattiga de egentligen är när de väljer att inte ta emot sonen. 

Många går förlorade. De väljer att gå förlorade. Att vinna i denna gren är tyvärr inte så attraktivt.

Må damen på  bilden alltid luta mot Jesus. Hennes stöttepelare. Hennes allt. Och må hennes barn följa i samma trons fotspår. 

* * *

Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.  Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare och hans ord finns inte i oss.
 

1 Johannesbrev 5-10

* * *

Såna tankar hos oss då en ny vecka tar fart. Igen. Chokladbollarna på fatet (hos syrran) är för längesen uppätna och jag har nu köpt råghavregryn istället för vanliga havreflingor och medvetet valt att inte köpa hem kakaopulver. Nu blir det svårare att göra chokladbollar! de blir helt enkelt inte goda med råghavregryn. Ibland måste man hjälpa (stjälpa) sig själv om man inte har tillräckligt med självdisciplin. Seth verkar inte heller ha någon skillnad när det gäller grötsorten och jag hoppas att rågen inte blir för svårsmält för hans mage. 

Får jag inget ridspö?

Det blev en väldigt aktiv kväll igår trots att jag hostade värrigare. Först joggade jag runt med Ruth och Mini (hästen) på ridplanen och hon skulle minsann trava lika mycket som "Ediths gäng", dessutom ville hon ha ett ridspö, ville hoppa hinder, galoppera och hon gillade inte alls att jag ledde hästen. Snacka om att ha självförtroende, vara envis och få sin mamma att bli gråhårig i förtid! Det första hon frågade i morse var "när kommer pappa hem så vi får fara och rida" 

 Sen trotsade jag förkylningen ännu mera och for ut på en ca 6 km joggingrunda med Bella-gänget och det var så roligt. Känner att min kondition har ökats och hade inte halsen varit sjuk så hade det varit en 100% skön stund ute i det vackra, milda, vädret. När jag kom hem kokade jag blåbärssoppa och drack den innan jag lade mig. Det gjorde susen åt halsen och idag känner jag mig betydligt bättre i skick än igår!

Sånt hos oss då jag planerar att göra allt det jag inte fick gjort igår. Stadsrundan bland annat. Ruth har beställt sugrör, oboý är ju inte alls lika god att dricka som "vanligt". Seth sover sedvanligt, precis som han gör varje morgon då barnen far till skolan, och lugnet är ett faktum en liten stund ännu. Men sen vaknar han och ligger och ler åt mig i vagnen medan han sträcker på sig. Ljuvliga kille, som vi älskar dig hela bunten här hemma. Du har nog ingen aning. 

Fredag. Hur ljuvligt är det inte. 

*h o s t*

Vi hostar vidare medan dagarna rusar förbi. Min förkylning kom väldigt olägligt eftersom jag har "Bellas jumppa", här, ikväll och träff vid tyngdpunkten med Johanna, här, imorgon. Ediths hosta kom också lika olägligt eftersom hon har skidtävlingarna idag i skolan som hon inte ville missa och ridning ikväll. Hon var hem från skolan igår och det syntes minsann i vårt kök. Leken pågick, med långa pauser såklart, från tidig morgon till sen kväll och jag beundrar mitt tålamod att titta på barbie prylarna hela dagen lång. Ruth hade till och med fixat spa åt damerna, undrar hur hon tänkte då hon stoppade dit hundar i samma balja. Hade de fina barbiedockorna haft något att säga till om så hade de nog vägrat att bada med hundar!

Nova poserar så fint, hon borde klippas igen ser jag. Konstigt hur man ser allt så mycket bättre på bild. 

Sånt hos oss då formen är borta *snörvel*. Hoppas att jag hittar den snabbt. Borde också hitta (eller köpa) ett nytt tyg. Har nya planer på gång. Har tänkt mig nåt fräsigt Marimekko mönster. Få se när jag hinner, idag skall vi till stallet direkt då mannen slutar och imorgon har jag träning då han kommer hem. Sen då jag skulle ha tid att fara är butiken stängd *suck*. Alla special butiker borde ha öppet till 19 så vi som har män länge i jobb skulle hinna. Att shoppa med barn undviker jag så långt det bara går trots att de nog har ett bra "shoppingvett" .Tycker inte att det är värt att slarva med dem. Allt tar så mycket längre då. 

Borde också föra några tavlor till magasinet, kanske vi tar ett varv på eftermiddagen om det passar med killens sov/vaken tider (men nog är det enkelt att bara vara hemma med småbarn!)

 Hur det blir återstår att se . Först Marimekko med dyra märkesprodukter, sen missionsmagasinet med billiga fynd. Kontraster. Och jag gillar båda och kombinerar gärna dessa. 

En ädelsten i din hand

Föreläsningen om kristen fostran var väldigt intressant. Det är så viktigt att vi kristna stöder varandra för att orka i vardagen med alla dess bekymmer. Egentligen var det ju inget nytt vi fick ta del av men jag blev igen påmind om hur stor uppgift vi har när vi uppfostrar våra barn. Guds gåva till oss. Den viktigaste uppgiften i livet. Våra barn påverkas så mycket av de val som vi föräldrar gör, Hemmets atmosfär är A och O och barnens relation till föräldrarna påverkar deras tro och deras uppfattning om hur Gud är. Ett barn som inte fått uppleva kärlek och gemenskap i hemmet har betydligt svårare att uppfatta Gud som kärleksfull. Gud kan då istället uppfattas som sträng och hotfull. Däremot har barn som känner sig älskade bättre förutsättningar att omfatta Guds kärlek. Den nådefulla kärleken.
Om barn redan som små får höra om Jesus under trevliga omständigheter så blir det en positiv grund som dom bär med sig resten av livet. Vi vuxna bär verkligen ett stort ansvar här. 

Men hur får man med barnen till kyrkan eller sammankomster om de inte vill?

Saara påpekade hur viktigt det är att barnen känner sig delaktiga och behövd i församlingen. Barn behöver lockas, inte tvingas. Många, många ungdomar väljer tyvärr bort församlingslivet eftersom de inte känner sig hemma där. Men om man inlindar tron i andra trevliga aktiviteter så han man en större chans att vinna barnens intresse. Traditioner i all ära men barnet behöver få en personlig relation till Gud. Den överförs inte med modersmjölken trots att barn som växer upp i kristna hem helt klart har ett försprång att hållas levande i tro i jämförelse med sådana barn som inte har en troende familj.

Mina tankar går till våra hundratals ungdomar i nejden. Vi har fina, fina barn och ungdomar men hur blir de bemötta och sedda i våra församlingar. Kanske smälter de bara in i mängden eftersom vi är så många. 

Vart tar de sin flykt?

Det behövs en hel by för att uppfostra ett barn heter det ju. Hur gör man om man har hundratals barn i en och samma by då, ha ha. Räcker vi vuxna till för dom eller har vi fullt upp med att "förverkliga oss själva"?

Enligt Kinnunen så är det en fördel om barnens intresse för tron och församlingslivet har väckts i en tidig ålder, gärna innan 10 års åldern. I tonåren blir barnen mera ifrågasättande och skeptiska (ups, min dotter fyller 10 i Juni så nu ska vi kavla upp ärmarna) *smile* 

Nej, vi ska inte ta nån stress eller känna oss dåliga som föräldrar. Jag tror vi alla gör det bästa vi förmår. Vi har ju själv vår Far i himlen som lovat att vara med oss alla dagar. Det är till honom vi ska skyffla problemen. Dessutom får vi vara glada att vi tillhör den skaran som vill vara troende. Vi är ju i minoritet och inte alls så populära ute i samhället alla gånger.

Med kärlek, glädje, förlåtelse och respekt så kommer vi långt. Framförallt med glädje. Att vara ett Guds barn skall vara underbart, befriande, glatt och det allra bästa. Det är den känslan vi ska förmedla våra barn redan från tidiga år. Men vi kan ju inte förmedla detta om vi inte upplever det själv.

Gud gav oss barnen som en gåva, hans plan är att en dag få tillbaka hans barn till sin himmel. Må vi förvalta den uppgiften som vi fått av honom på bästa möjliga sätt.

Jag är fin
för du har skapat mig.
Jag är dyrbar
för du älskar mig.
Skön är jag
i dina ögon,
en ädelsten
i din hand.

Därför kan det kvitta
om någon säger
att jag är värdelös och dum.
In i mitt hjärta
viskar sanningen:
att jag är värd
mer än guld.

Jag är din ögonsten,
din hemliga skatt.
Du är glad
att jag finns till.
Jag vill tacka dig
så länge jag lever
och aldrig glömma
vem jag är.

Margareta Melin

I början av föreläsningen fick vi ta del av ett ordspråk som jag inte minns författaren till. Har försökt googla men det nappade inte rätt. Nån som minns? Det gick i stil med detta (om jag minns rätt) :

Lycklig är den som föder ett vackert barn till värden
men tusen gånger lyckligare är den som för en vacker själ till himlen.

fräsiga, morgonpigga barn

Så börjar en ny vecka. I Jesu namn. Honom vill jag och behöver jag ha med mig varje dag. 

Annars känns inte livet och vardagen komplett. 

Min dag är ny, o Gud, jag vill inte röra den 

förrän du har hållit den i dina händer och välsignat den. 

Barnen vaknade tidigt i morse. Onödigt tidigt. Den första, minstingen, klockan 5. Lilltjejen 05:45, andra killen 06:40 och den äldsta damen 07:00 (tror nog att hon vaknade tidigare men hon har väckarklockan på bordet och vet att man inte får komma ner förrän klockan är 7) Morgonmålet är för längesen uppäten och nu får vi räkna minuterna innan barnen kan börja dra på sig ytterkläderna. Familjen morgonpigg i ett nötskal.

Sånt hos oss alltså. Ikväll blir det ju föreläsning om "kristen fostran" på schemat (i Kållby). Innan det har jag planerat att jag skulle hinna med ett styrkepass vid tyngdpunkten om inte mannen kommer hem alltför sent. Alternativet (om det blir sent) är att jag skippar snabbduschen efter träningen och förflytta mig från gymmet (som också finns i Kållby) till bönhuset precis så svettig som jag brukar bli. Återstår att se. 

Nu ska jag, istället för att pimpla kaffe, flytta över Ivars kläder i det rätta klädskåpet. Vi hade lite ommöblering i helgen (eftersom jag köpte en begagnad soffa på FB loppis) men kläderna lämnade osorterade. Det som inte syns finns inte.  Bara ljuset skulle infinna sig skulle jag visa en bild på vår nya, svarta, fräsiga klippan soffa som fick komma in i gästrummet.

Förresten, vet nån var man kan köpa en rumsavdelare eller skiljevägg? förutom Ikea eller Ellos. Har nån någon begagnad, eller sett på något loppis, så hör av er.