g ä s t a b u d

Igår läste jag en text (minns inte var och av vem) som handlade om att man i dagens samhälle får känna sig privilegierad om man blir bjuden in till ett "stökigt" hem. Jag har aldrig tänkt på det i den ordningen. Oftast tänker man ju på hur man själv "klarar av" att bjuda hem andra till sitt ostädade hem som inte är tip top. Men att få stiga in i andras stökiga hem kan faktiskt vara ett stort bevis på en sann vänskap. Intressant.

Visst tycker ni också att det är ganska skönt att bli hembjuden till andra där man märker och känner att husfolket inte tagit nån stress över att man kommit. Där känslan är avslappnad och lite "småråddig"? Där vännen inte ursäktar sig över stökigheten utan bara är glad över sällskapet. För det är ju trots allt samvaron som är det viktigaste och intressantaste. Det vi värderar högst.

Jag tror att de flesta av oss har ganska låga "krav" (eller inga krav alls) då vi blir bortbjudna. Man vill inte vara den där gästen som nån "spänner" för och där husfolket har stressat innan man stiger in över tröskeln och tjatat på sina barn som "bara råddar då vi ska få gäster". Där stämningen varit ansträngd bara för att man är på kommande.

 Istället vill man vara en återkommande gäst som är välkommen mitt i vardagsstöket.


Är jag en sådan vän som du vågar bjuda in trots att du inte hunnit tvätta wc:n, torkat av speglarna, plockat i diskmaskinen, hukat dig under soffan och tömt golvet på skräp, bäddat sängarna och lämnat lekrummet åt sitt öde med alla leksaker (och icke leksaker) huller om buller? Jag hoppas såklart att du vill bjuda mig trots det men jag är inte alls säker att jag är en sådan vän för så många. Tyvärr.