låg och nåd

Ny vecka med nya tag.

Jag har problem med mitt högra, nej vänstra öga! och det tåras hela tiden. Så nu sitter jag här och torkar tårar medan jag skriver om Karin som har feber och drömmer att hon snurrar runt, runt på himlen och tittar på sina kompisar som simmar runt, runt i sjön (i boken är det Augusti och värmebölja). Kan man plötsligt få problem med tårkanalen? Nåja, detta besvär kommer säkert att försvinna har jag på känn och dessutom är jag ganska låg överlag nu just så mitt min åkomma passar ganska bra till mitt sinnelag.  

Varför just LÅG. Jo, jag sökte en bön till boken och hittade denna bön"Mina tankar går upp och ner likt havets våg, hjälp mig att tro även när jag är låg." När jag läste den bönen så kom jag på att det är precis det jag är nu  - låg - . Tvivlar på mig själv och har en svacka med min bok och tankar som "detta blir inte bra" hemsöker mig dagligen. Usch. Dessutom är mitt skrivande väldigt ensamt och jag bollar inte ideér med någon och då blir känslan att "detta inte är på riktigt" ännu värre. 

Nu söker jag inget medlidande och behöver inga heja rop. Jag ville bara meddela att LÅG finns (om du mot all förmodan varit befriad från sådana känslor *blink*) och att den hemsöker mig ibland. Nu ska jag fortsätta skriva med mina låga tankar och hoppas att det inte blir en deprimerad bok för skolbarn, ha haa...

Förresten måste jag ju kommentera bilden. Erling Wälivaara nämnde denna mening i sin predikan på nyårsmötet och det är tydligen ett känt uttryck av Luther om jag inte minns fel (jag har dåligt minne med sånt).  Tron är en tom hand som tar emot Guds nåd. Handen behöver vara tom för att kunna bli fylld av nåden. Vi behöver inte ge något eget åt Gud. Vi behöver inte kämpa och försöka prestera något. Vi behöver bra ta emot. 

Idag tar jag emot nåden med ett rinnande öga och en låg känsla och det räcker.
Det räcker mer än väl. 
Och det är väl med mig som får ta emot nåden.