Allt har sin tid...

En gammal, beprövad metod mot nedstämdhet är ju att "lag se ut" som man säjr på Essedialekt. Så det gjorde jag ikväll - grabbade tag i hundkopplet + en hund och beordrade våra fyra barn att komma med. Vi behövde alla komma ut och se på Karlavagnen och de tre vise männen på en stjärnklar himmel. Vår egen vise man är på resande fot och det är väl största orsaken till sega timmar. Jag hittar inte riktigt inspirationen att tralla här hemma hela dan och sen hela kvällen med de mina och jag avundas inte alls de som av en eller annan orsak ofta eller oftast är ensam hemma med barnen. De är värda många guldstjärnor.

Själv tänker jag ju att jag borde börja bli van (min man har ju alltid haft ett krävande arbete och ett krävande "frivilligt arbete" inom LFF som tagit mycket tid). Och fastän barnen blir större och kräver mindre akut service och vaggande så är känslan den samma. Lite ensamt. Lite trist. Och alltför långa timmar. Ibland frågar jag Gud om inte mitt liv ska bli intressantare än såhär (och om min vardag innehåller fler timmar än andras)..och hans svar är att den tiden -för annat- inte är här ännu. Varför fattar jag inte för jag kryper ofta utmed väggarna här hemma som ett rastlöst barn, ha haa...