 |
När andra spammar fina solbilder vid havet så visar jag bilder från vår farstun där det ännu en gång är (läs: var) ordning och reda. Jag gillar vår farstukvist, speciellt förtjust är jag i den rakspuntade panelen och det inbyggda garderobsystemet som mannen i mitt liv byggde då för 9 år sen då vi renoverade här i min hemgård. Förresten så har jag börjat jobba så smått igen. På en ny avdelningen med nya människor. Så roligt men samtidigt så känner jag mig väldigt rostig med den kunskap jag en gång lärde mig. Igårkväll då jag kom hem så snurrade tankarna runt i huvudet och jag pladdrade på åt min man som redan halvsov. En av de sista meningarna jag sa var i stil med att "När livet blir riktigt krisigt, när cancern eller annan sjukdom tagit över och orken är slut, då är det bara kärleken (och medicin) som räknas. Kärleken till sin maka/make eller nån annan anhörig eller vän. Då betyder allt annat så väldigt lite. Och att vi har en tro som bär", avslutade jag min kvällssaga. Eller vi kan kalla det min bearbetning efter kvällsskiftet. För visst är livet förgängligt. Som ett andetag när vi jämför med evigheten. Det påmindes jag om i sjukhusrummen. Livets förgänglighet. Jag ville liksom ta alla patienter i hand, se dem i ögonen och säga, "Vet du att du är Guds älskade ögonsten. Vet du att han gav Jesus till världen för att just du, här i din sjukhussäng, ska få rätt till ett evigt liv. Vet du att alla dina synder blev förlåtna i den stunden då Jesus dog. Vet du att han uppstod från de döda och har berett en plats åt dig i himlen om du tror på honom." Egentligen skulle ju den diskussionen ha varit mycket viktigare än att samtala om vätskelistor, askitesvätskor och urinvätskor. Men jag höll mig såklart till den normala "sjukhuslinjen" och frågade om kroppslig värk istället för själslig värk. Dessutom hade vi en väldigt stressig kväll och där fanns inte alls utrymme för själsliga diskussioner. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar