IKEA resa ordnas 13.2

Det ordnas en IKEA bussresa till Kuopio den 13.2 som gärna får fyllas med resglada resenärer. Det  finns ett stort shoppingcenter under samma tak så möjligheterna är många! Bussresans pris brukar väl landa runt 25-30 euro per person (beroende på antal) och startar kl 6:00 från Jakobstad (Haldins) och kör via Esse där vi hoppar på klockan 06:30. Hemkomsten brukar vara runt 21:30.

kOm med, kOm med!
Själv räknar jag dagarna....
skicka sms åt mig, 0503832788 eller på FB om du är intresserad av att komma med!


Jag ska kolla utbudet av mattor i storlek 200 x 300 och ett nytt sängöverkast som är skön mot kroppen. Inget konstgjort material mera, det har vi testat på nu i några år.....
men jag ska INTE titta på vitrinskåp. Är så galet sjuk på ett nytt fastän vi inte behöver nåt i detta skede (vi måste först flytta vardagsrummet innan vi vet vad som behöver införskaffas och vad som passar)!

köksskissen

Nu tror jag att jag har skissat klart. Köksön ser kort ut (och fel placerad) på skissen men i verkligheten (då jag mäter där vardagsrumsbordet är idag) verkar 160 cm lagom långt. Imorgon ska jag fara till Topi kök med dessa skisser och se hur köksplaneringen framskrider, hoppas det är möjligt att få raka skåp så kylen inte kippar omkull *ha haa*. Det finns vissa detaljer som jag inte riktigt är vän med ännu men va ska int he var bra (syftar på fläktskåpet som måste täcka ventilation ända till hörnet). Köket påminner långt om syrrans kök, titta här, men med integrerad kyl och frys, en köksö utan spis och med fläktskåp blir vårt kök nåt helt annat. Dessutom kan jag ju inte härma med världens snyggaste kökstapet. Marimekko!

Nu ska jag leta efter några små centar. Ruth och Sara har nämligen förtjänat som barnvakt, eller lekkompis, åt Seth i hela 15 minuter. Såå duktigt (små ironisk) 
Sen ska vi börja ställa oss på byns jippo då vi inviger nya YES arenan med fyrverkeri och ballonger. Barnen längtar medan jag helst skulle krypa under nåt mjukt och läsa något, vadsomhelst. 

göm dig en stund

Igår somnade jag sur och vresig med ryggen mot gubben. Jag hade lyckats glömma att han är borta från tidiga morgon till sena kväll idag och var inte alls uppladdad för det. Jag var mera uppladdad för en kortare arbetsdag som motvikt till hela veckans långa arbetsdagar och lite mer familjetid än vi fått den senaste tiden. Uppladdad för fredagsfeeling. Kanske fara och handla hela familjen eller nåt annat "vardagsskoj".

Nu är dock det goda humöret återfunnet, det var egentligen återfunnet direkt då jag vaknade i morse eftersom jag är en morgonmänniska ut i fingerspetsarna. Det där med att man inte ska låta solen gå ner över sin vrede tar jag med en nypa salt. Hos oss är det bäst att somna bums om stämningen är dålig eftersom sömn gör susen och jag är en ny människa på morgonen. Tadaaa (överdriver inte alls *blink*). Jag anammar hellre bibelordet "Herrens nåd är var morgon ny".

Förresten, på tal om gott humör, så fick jag vårkänslor idag på vår förmiddagspromenad då jag drog en pulka i varsin hand (eller säger man "drog pulkor i varsin hand"?).  Det var inte pulkorna som gav vårkänslor utan det var solen.
Sol alltså!!
Alltför länge sen sist. Dessutom var det vindstilla.

ps. är inte My lite gullig där i väskan. Katter är lite roliga, man kan hitta dem sovandes lite överallt i huset!

som jag vill

Så gick ännu en dag. En fin sådan.
En dag då vissa suttit på bordet mest hela tiden. Det är en så vanlig syn att jag inte ens reflekterar över det mera. Det är väl trots allt inte så lång period i livet som man vill sitta på köksbordet.

Då en är nöjd är alla nöjda.
Är det inte konstigt att den som är yngst, minst och kan prata sämst har mest inflytande på familjen.
#älskadeungar

att sudda räcker inte

Jag köpte en riktig kiva andaktsbok åt Edith till julklapp som vi försöker läsa varje kväll, den heter "äventyrs andaktsboken" (rekommenderas). Den är lättsam och rolig för barnen men med ett djupt kristet budskap och många bibelverser. Ibland (om jag inte är för trött eller stressad) ger den upphov till intressanta diskussioner. Ikväll diskuterade om vem som kan se in i våra hjärtan och hur Jesu förlåtelse fungerar.

Min version löd såhär "man kan tänka sig en sandstrand, tex nasa (såklart), och där i sanden ritar man ett streck. Strecket är synden. När man sen stryker över strecket med ny sand så kan man inte längre se var det funnits och man kan inte få samma streck tillbaks. Så är det när Gud förlåter. Det är fullständigt förlåtet och glömt. Borta.

Jag frågade barnen om de själva kunde komma på nåt som kan beskriva förlåtelsen och Edith tog modellera som exempel. Har man en figur som man inte vill ha så gör man bara en boll av den och börjar på nytt. Den gamla figuren finns inte mer.

Ruth gav ett exempel med pennan och suddgummi men konstaterade att strecket nog syns där ändå fast man försöker sudda så bra man kan och vi tog beslutet att det inte kan bli ett exempel för Jesu förlåtelse. Jesus gör inget halvhjärtat eller halvfärdigt. Han gör allt fullkomligt.

Ivar (som ville slippa lätt undan) tyckte att mitt förslag var bäst och slapp på så sätt att tänka ut nåt eget.

Seth satt i famnen och tuttade på tutten och han tycker väldigt mycket om våra "Gud som haver stunder". Speciellt de kvällar då vi gör det utan jäkt (ofta blir det ju tyvärr bara på rutin och lite med samma känsla som när man börjar skala potatis då barnen redan är alltför hungriga)

Nu ska jag krypa till sängs. Inatt anländer mannen efter en resa hit! och ordningen blir återställd i vår familj. 

vardag när den är som bäst

Idag blev vi lite nostalgiska då vi plockade upp denna sköna halare vid missionsmagasinet. Vi tippar att den hör till början av 90 talets lådhalare. Så söt.
Söta barn hade vi också med oss och oj vad de hinner plocka mycket på tre timmar! Man blir lite småsvettig som mamma där mellan varven *blink*. Men nu sover min kille skönt i vagnen och Ruth for till dagklubben och jag har min sköna stund!

#vardagnärdenärsombäst

n å d

Jag minns en tavla från min barndom som min lillebror hade gett åt mamma eller pappa till nån fars - eller morsdagsgåva. Den var målad på en vit tygtavla med svarta, tjocka, penseldrag och runt texten hade han målat en tjock ram (som jag tyckte var ganska ful). Tavlan fick hänga i föräldrarnas sovrum på väggen i många år (troligtvis tills de flyttade till nya huset) och budskapet kunde ju inte ha varit bättre åt föräldrar med sju barn.

Älska mig mest, när jag förtjänar det minst
för då behöver jag det bäst.

Nu när jag själv har barn så vet jag hur svårt detta är. Att älska mest då det är som svårast. När det är jobbigt. När barnen gnäller, skriker och bråkar, när man själv har sämre dagar och när allt går åt skogen. Då orkar man inte älska mest, fast man vet att man borde. Borde. Borde. Man vet ju så väl att det är då de behöver det bäst. 
Men man räcker inte till. 

Det är så mycket enklare att tycka om det som är bra. Det är så lätt att tycka om beskedliga ungar och god mat. Det är så lätt att berömma fina vitsord och glada miner. Det är så lätt att umgås med positiva människor och i en miljö där man kan tänka utan att bli avbruten konstant. 
Då är det så lätt att älska.

Vi är ju bara människor. Ingen människa kan älska nån mest när det är som sämst. Vi kan ju försöka men i något skede trillar vi av pinnen. Och visst försöker vi. Vi slukar böcker om barnuppfostran, vi går på en massa föreläsningar och har föräldramöten och peppar varann. Vi har dåligt samvete allt som oftast men drar upp snorrn och fortsätter. Vi vill så gärna vara de lyhörda föräldrarna som kommunicerar om ALLT med våra barn och vi försöker allt och lite till. Vi slukar alla tips från experter och det de rekommenderar verkar så lätt att hålla i teorin men ändå så svårt i praktiken då det riktigt krisar till sig.

Och det är då, i krissituationer, som vi ska komma ihåg att det bara finns en peson som kan älska mest när det är som värst. Bara en. Och det är från honom vi ska söka kraft och visdom. Han älskar oss just därför att vi inte förtjänar det. Bara därför. För att rädda oss. 
Det är nåd utöver nåd. 


Jesus, du älskar mig mest
fast jag förtjänar det minst.

kÖksinspiration

Självklart så googlar jag ju en massa köksinspiration nu som bäst *roligt*.
Har ju drömt om ett praktiskt, stort och snyggt kök länge men nu när jag på riktigt ska börja planera så vet jag plötsligt inte riktigt vad jag vill ha. Men om man tittar på bilder som fångar mitt intresse så är en gemensam nämnare att det ska vara vitt och utan handtag. 
Men vi är ju två som ska planera detta kök och den bättre hälften vill ha ett mörkt kök så hur vi ska kunna mötas på halva vägen så båda känner sig nöjda blir en utmaning.
 En annan detalj som vi har olika åsikter om är om vi ska ha en synlig fläkt eller ett fläktskåp, jag är den som vill ha en synlig fläktkupa men det är ju inte allt som går i praktiken när man ha ett gammalt hus. Där jag (på skissen) planerat i "min snygga fläkt" kommer farstu väggen emot och att skicka matoset dit är ju ingen vidare bra idé. Så kanske vi hamnar att planera in nån typ av fläktskåp iallafall......

Nåja, vi har ju några månader på oss, men allt tar ju längre än man tror så någongång måste man ju bestämma sig och börja kolla med köksleverantörer. Varifrån ska man beställa kök??

renovering i sikte

Vi har mycket på gång inom husets väggar till våren. Lite ommöblering om man vill avdramatisera. Vi skall flytta vardagsrummet till köket och köket till vardagsrummet och sätta in större fönster mot byn och esse å (den mäktiga ån *blink*). 
Igår kväll testade Edith och jag hur det kändes att sitta i sofforna mitt i köket och ja, det kändes väldigt konstigt. Jag fick lite känslan av att vad är det vi riktigt håller på med!? Men jag tror att slutresultatet kommer att bli riktigt bra och att vi får in mera av naturen i vårt hem. Redan det att sitta i soffan och blicka ut över byn kommer att kännas häftigt!
Det nya köket kommer att bli större och ha betydligt mera köksskåp och kylskåpet kommer att bytas ut till ett större *längtar*. Jag är ju väldigt förtjust i mitt "retrokylskåp" så vad jag ska göra med det är ännu oklart, kanske jag sparar det i vårt sovrum som "mammas kylskåp".

Men nu först lite tålamod i väntan på våren. Camilla (Caisak) var just hit efter de gamla, bruna, ritningarna som finns till detta hus och ska rita nya och jag väntar med spänning på resultatet. Hur roligt är inte detta!!

k o m

Jag kunde inget annat än småle då jag observerade min uppiffade (relativt nya) nike sko. Så typiskt nåt av barnen, eller rättare sagt ett av barnen, att komma på detta. Snyggt jobbat får man väl säga. Nu borde vi ju ta upp detta till diskussion också - att rita på andras eller egna skor är inte lämpligt.

Vi har ju papper till sånt och det vet hon så väl, "men he bara råka ti händ" svarade femåringen lite skamset.

Hon är ju långtifrån ensam om att hamna i situationer då man gör det man egentligen inte vill. "Det bara hände". Men med åren blir man kanske bättre på att förutse vad och vilka miljöer som passar en bäst (och sämst). Vad man mår bra av och var man får styrka i vardagen. Vilka människor man ska försöka umgås mera med för att må bra och vilka man kanske ska umgås mindre med.

Det har betydelse.

Jag har själv vissa personer i min bekantskapskrets som har ett riktigt gott inflytande på mig och där den största gemensamma nämnaren är Jesus. När vi är tillsammans så delar vi ofta tankar kring tron. Den personliga tron. Det som ligger oss närmast hjärtat. Det viktigaste.

Ingen gemenskap är så stor som andens gemenskap.

Överlag så blir det ju att man oftast diskuterar allmänna (religiösa) saker istället för att djupdyka ner till hjärtats tro. Vi är flitiga att diskutera organisationsfrågor, ungdomsarbete, barnuppfostran, mission, lovsånger, traditioner och om olika människor hit och dit. Det finns så många åsikter till höger och vänster och oftast känner man sig kluven efter sådana samtal. Inget är riktigt bra och det finns så många människor som man tycker att har helt "knäppa ideér" och så finns det de som sitter inne med mycket fin visdom men som aldrig kommer fram. Alla organisationer och hela samhället är ju uppbyggt av bristfälliga människor och det finns svagheter och sprickor överallt. Inget kommer någonsin att bli riktigt bra på denna jord. Allt det som är perfekt och felfritt sparas åt oss i himlen. Tack gode Gud att vi har det att se framemot!

Det viktigaste är nog att varje individ ibland (eller ganska ofta och helst varje dag) bara stannar upp och reflekterar över sin egen tro och hurudan atmosfär man har i det egna hemmet. Man måste alltid börja med sig själv. När man sen får styrkan av Gud att också samtala om Jesus med andra människor så märker man att tron blir djupare och ännu finare.

När jag brukar klaga på att jag inte hittar nåt i hemmet (eller på nåt annat som inte funkar) så brukar min man ofta svara mig kort och gott "wc". Varje gång blir jag lika arg och vet att han har rätt fast jag hellre skyller på barnen eller "huset".

När man kommer in i vårt wc så möts man först av sin egen spegelbild.

 Gud har också ett kort och kraftfullt svar då vi klagar och tycker att inget blir som vi tänkt oss. Han skickar oss inte till wc för att titta på vår spegelbild utan han säger "Kom till mig".
Åh, så jag älskar de orden!

Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.
Matt 11:28

#varåeinmesettmendetviktigasteärjesus

g r u n d e n

Hörde på debatten i vega där det talades om invandrare och dessa "trakasserier" som förekommit på sista tiden och som blossat upp i media. Från tafsande utländska män till utnyttjande flyktingpojkar. 

Alla fördomar som finns. Människans olika bakgrunder. Tragedier. Kriminalitet. Kulturkrockar. Kvinnoförtryck. Okunskap.

Hur ska allt detta sluta.

Det går så snabbt att vi drar alla över samma kam och får förutfattade meningar men vi måste se till varje enskild människa. Alla har en egen historia att berätta och alla formas olika beroende på omgivningen. Jag önskar att alla invandrare som kommer till Finland skulle få lära känna den Kristus som vi tror på. 
"Smaka och se att Herren är god. Salig är den som flyr till honom"/ Psaltaren

Lika som att våld föder våld så ger ett kärleksfullt hem grunden för ett balanserat liv.

Men hur många människor får den förmånen att leva upp i ett kärleksfullt hem med välstånd i vår värld?

f i n e

tjock pudersnö
kaffe
fredag
ritande barn
sovande "bebis"
fixar text till underbara bröllopsbilder
och
allt är helt fine!

lockar och salt

Nån av er känner säkert till den där känslan då man går runt och bara känner i nacken på sitt nyklippta barn. Bort med babylockar. Fram med en stor kille. Och bodyn, den lilla bodyn som vi för över en månad sen gav åt Ludvig men som vi i något skede lånat tillbaks då han hade klottat på sig vid syrrans. Nu är den liksom med i rullorna hos oss igen. För liten men fullt fungerande.
Så typiskt mig! (och jo, Seth har nog passande kläder i skåpet. Ganska mycket dessutom)

På tal om nåt helt annat än babylockar och kläder så kom jag att tänka på föreläsningen med Pontus i lördags. Han framhöll hur viktigt det är att när man som troende är ute i samhället så ska vi bekänna vår tro (kanske inte så att man går runt och pratar högljutt om Jesus men att det får märkas i ord och handlingar = kärleksfullt och att man aldrig skäms över sin tro eller över Jesus).
Han talade om hur viktigt det är att vi är ljus och söker oss till sådana ställen där det finns längtan efter Jesus. Hur ska andra människor annars ha en chans att höra om Jesus om inte vi söker oss till dem. Det är ganska långsökt att världens folk bara snubblar över tröskeln till våra kristna träffar! (inom kristendomen pratar man ofta om världens barn och Guds barn och det är ju ganska naturligt. De som tror på Gud och på sonen är Guds barn och resten, som inte vill befatta sig med Jesus på korset och hela den biten tillhör världen)

När jag hörde på hans tal så kom jag osökt att tänka på Johan Candelin som predikade i kokkola på årsmötet. Han predikade om att vara ett ljus och salt i världen och för min del så lärde jag mig nåt nytt om liknelsen med saltet. Lyssna gärna här (den fjärde nerifrån!) det är ingen långtråkig predikan. Jag lovar!

att bli påmind

Idag fick jag en påminnelse då Seth satt vi syrrans och spelade piano. Han måste klippas! Helst igår! Så fort han vaknar får han hoppa upp i frisörstolen *wish me luck*

En annan påminnelse som jag fick igår (när jag hade packat barn och medhavd lunch i bilen) är att det inte alls är lätt att starta en kall bil som har dålig acku. Man måste ha den rätta känslan, man måste glöda, känna och värma upp försiktig och sen smeksamt starta bilen. Man kan inte bara rusa till bilen och vrida på nyckeln och tro att den är medgörlig. Dessa ord enligt min egen älskade bilmontör. (hmmm, konstigt att jag kände mig som en bil då han förklarade detta, ha haa)

En tredje påminnelse som jag fick i morse när jag vaknade var att bakverk är lika goda i sömnen/drömmar som i verkliga livet. Men jag tackar Anki för att jag blev bjuden på ert konfirmationskalas och jag tackar Pernilla och Matilda som uppmanade mig att alla regler har undantag (därav upphävdes mitt avtal om att inte inta socker). Alla chokladbakelserna var utsökta och vackra i drömmen och att pussla ihop after eight plattor som en "låda" och stoppa grädde inuti verkade ju vara en fin idé på kalasbuffén. Istället för vanliga muffins alltså. 

stjälpreda i farten

Imorgon öppnar vi ju vid missionsmagasinet igen efter en lååång ledighet. Under dagarna som vi har haft lapp på luckan så har vi hunnit med att fixa lite nya lampor dit (glömde knäppa ett kort på bollarna som numera hänger från taket) samt fixat en barnhörna i cafédelen. Seth har ofta varit med som "stjälpreda" och det har gått riktigt bra att ha med honom så länge han får bestämma vad han ska leka med. 

Ännu saknas verktyg till verktygsbänken så om nån har så kan ni meddela mig.

och som förr så hålls ju kaffepannan varm under öppet hållningstiderna!

Nu ska jag gosa en stund med Seth som vaknade efter en knapp timmes sömn. Vår kissemiss väckte upp honom i vagnen på utsidan och jag önskade henne högt och ljudligt dit pepparn växer (hoppas att inga grannar tog åt sig!) Usch vad onödigt att en katt ska väcka upp ett sött sovande barn! (och därmed förstöra mammans skön eftermiddagsstund)

hur mår du på riktigt?

God kväll, nu kan jag kosta mig på ett kvällsinlägg eftersom vi, på lillkillens initiativ, fick sovmorgon till kl 8 i morse. Så nu är jag ju inte alls trött! Är det såhär pigga folk känner sig som sover längre än till 5 - 6 på morgnarna!? I så fall har de väldigt mysiga kvällar...

Igår fick jag och min man tillfälle att fara på föreläsningen "i kampen mot droger" eftersom min svägerska Johanna erbjöd sig att sköta våra barn utan att vi ens hade frågat *hur lyxigt som helst!* och om jag skulle förklara kvällen med så få ord som möjligt så skulle de orden bli:

Skillnaden mellan
Ett liv utan Jesus
och ett liv med Jesus
 är enorm!

För så är det...och då behöver man inte ha varit ner i knarkträsket eller haft andra problem för att förstå den skillnaden. Kopierar in ett youtube klipp längst ner från ett annat tillfälle då Pontus J Back höll i stort sett samma föreläsning så den ska ni lyssna på i något skede då ni har tid. Förutom Pontus livsberättelse så fick vi ta del av en mors berättelse av hur det var att vara mamma till en knarkande son och så fick vi höra på en som jobbar inom missbrukarkliniken. En intressant och givande kväll.

En viktig sak som framkom var vikten av att verkligen fråga hur våra barn och ungdomar mår och att inte nöja oss med svaret "nå no e he bra". Vi måste ta reda på HUR personen mår på riktigt".

ps. bilden har inget med inlägget att göra utan det har mera med dagens program att göra. Syrran och jag trotsade kylan och for ut och fotade lite till ett framtida "projekt" som ni får se mera av i ett senare skede.

kampen mot droger

IKVÄLL vid optima ordnas en temakväll "kampen mot droger" vid optima. Klockan 18 och klockan 21, info här. Denna temakväll är riktad mot alla för att få en ökad förståelse för den stora problematiken som finns bland, främst, ungdomar och unga vuxna.

En av föreläsarna är  Pontus J Back, f.d. nedknarkad hårdrockar.

laestadian för hela slanten

”lessare” ”förlåtare”

”syndar in i veckan för att ni får det förlåtet på söndag i bönhuset”

Jag minns det som igår då jag gick längs korridoren i sursik skola och kunde höra dessa ord. De orden var inte alls främmande för mig och jag tror tyvärr att många andra fått höra liknande. De som hörde till den laestadianska väckelserörelsen. Orden sades ju inte respektfullt eller i någon neutral ton. Nej, det var hån. De hånade och tog ton över något som de inte visste ett dyft om.

Att jag blev kallad ”lessar” var ju inte konstigt eftersom min moderförsamling, punsar bönehus, är en av de nio föreningar som hör till laestadianernas fridsföreningsförbund (som hör till kyrkan). 

Det skedde en stor splittring inom väckelsen och den största grenen "gamla laestadianerna/SRK" hör alltså inte till vår gren. 

Men att jag så starkt vill förknippas med Laestadius som på 1800 talet förde väckelse i norden är att överdriva. Det var inte särskilt upplyftande och roligt att höra ”lessar” efter sig i skolan då man dessutom var en känslig tonåring, inte alls. Tvärtom så blev min kristna identitet, som sakta grodde sig starkare, lite naggad i kanterna.  

Värre än skällsordet "lessar" var nog ordet ”förlåtare”. Speciellt det tankesättet att man får synda för att sen ”få det förlåtet i bönhuset”. Det funkar inte så helt enkelt. Men det kan ju inte de, som inte fått uppleva Kristi kärlek, förstå. 
Det finns bara en person som kan kallas "förlåtaren" och det är Jesus. Det är han som förlåter oss.  I hans namn. I hans blod. Låt oss inte trampa detta blod under våra skosulor. Må vi inte skämta om detta blod utan ta emot det för att finna det eviga livet. 

Förlåtelsen är inget vi plockar fram enbart då det behövs utan den är med oss som luften vi andas, om vi tror på försoningsverket vill säga. Förlåtelsen övertäcker hela mig i allt jag gör och allt jag är.

Ibland undrar jag hur alla de som hånade oss ”lessare” mår idag? Känner de att de, liksom jag, är buren av vår fader i himlen eller går de ännu runt med avogt inställning mot oss kristna. Jag önskar att de hittat en moderförsamling som de känner sig hemma i men framförallt så önskar jag att de funnit Jesus. 

På tal om moderförsamling så är det ju ganska naturligt att man följer i sina förfäders spår (aj, aj, här hade jag en chans att bli en sann baptist *blink*) men vi ska ändå inte fokusera för mycket på församlingen och på vad andra församlingsmedlemmar har för synpunkter. Det är vår egen, personliga, tro vi ska fokusera på. Nåt annat gäller inte då vi står inför domen. Vi ska vara försiktiga att döma andra och andra församlingar. Det finns många olika kristna församlingar på jorden men det finns bara en Kristus! 

Vi ska inte heller glömma att Laestadius var ett redskap i Guds hand precis som du och jag kan vara. Ett bristfälligt redskap som fick många folkskaror uppväckta till tro (läs mer om honom här). För att vi skall kunna hålla vår kristna identitet vid liv så behöver vi fokusera mera på Jesus och Guds ord och mindre på mänskliga förebilder. 

Såna tankar hos oss denna fredag då texten blev lång. Seth vaknade efter en knapp timmes sömn och nu hinner jag inte desto mera kolla vad jag riktigt skrivit. "Lessar" eller inte så är det ljuvligt med en fräsig fredag. Jag hoppas att min man är på hugget att steka hans supergoda biffar då han kommer hem. Jag känner för det nu. 

....men allt smakar ju gott då man blir hungrig....

uppdaterar: Nu ska ni inte glömma att detta är min personliga blogg med mina egna känslor och erfarenheter. Jag kan inte skriva för andra. Dessutom så uppskattar jag att man tillkännager vem man är om man kommenterar och på det viset står för sina personliga åsikter. Anonymt smakar illa på min sida, speciellt eftersom jag ofta delger personliga åsikter!

Samma träd ser inte likadant ut från två sidor. 

fram med saxen

Här har vi en som behöver klippas och motioneras (nu pratar jag inte bara om mig själv utan hon närmast kameran också).
Han som myser med dockan i bakgrunder är precis lika mysig som han ser ut *kraaam*. Det är precis som om hans humör har svängt över en natt och nu har vi haft tre sköna dagar här hemma då han bara går runt och är nöjd. En solstråle! Ah, vad det är roligt att vara mamma då. Mera sådant. Dessutom sover han lite längre på morgonen och jag blir inte alls förvånad om klockan är närmare sju då han väcker mig. Hur skönt är inte det!?

Nu ska jag ta andra kaffekoppen utan att äta apelsin samtidigt. Att blanda dessa två var ingen höjdare. Barnen fick minimuffins som tröst efter den kalla promenaden från skolan. Med chokladglasyr.
#snåltandenvärkermenjagharenregelutanundantagframtillpåsk

Förresten så måste jag ju uppdatera dagens temperatur så jag minns sen då jag blickar tillbaka - 30 då barnen for till skolan. Vadå kallt!?

världens ljus

Trettondagen handlar ju om att följa Guds stjärna.
Att vandra i ljuset till Jesusbarnet.
Och finna honom.
Som de tre vise männen gjorde.

Men om man nöjer sig med mindre då?
Om man nöjer sig med ljuset från denna värld?
Om man tycker att den där Betlehemsstjärnan är en fin saga som enbart passar till julen.
Om man tycker att man har det man behöver.

Frågan är i vilket perspektiv man ser livet.

Ser man det jordiska livet som det allra viktigaste 
eller ser man livet som en början på något mycket större!?
 Något som är mycket mäktigare än vi ens kan drömma om. 

Varför nöja sig med mindre när man kan få mest?!

brrrr, denna kyla!

Om det var kallt i måndags så var det ju inget mot temperaturen idag. -25. Hujedamej sånt väder!

 Jag sitter i soffan med morgonkaffet (utan choklad, det är hårda bud på nya året) och blickar förbi grannens uthus mot fähuset på andra sidan åkern, där ryker det i skorstenarna för fullt och korna mjölkas.

Livet på landet denna morgonstund.

en anledning

tisdag
vardag
men ändå
en dag att känna tacksamhet
över
Jesus
livet
nåden
förlåtelsen
och
evigheten


resten är väl ganska litet om man jämför

brrr...va kallt

Vardagen och skolan startade verkligen med besked i morse då vi mätte - 18 grader.  För min del kändes det skönt att inte behöva starta bilen och jag är tacksam över barnens korta skolväg. Nu borde jag däremot elda i spisen eftersom innertemperaturen sjunker hastigt i vårt gamla hus, men tyvärr ligger jag på latsidan då det gäller eldning och min man är borta hela långa dan (undrar hur han ska få startat sin bil som stått 14 h utan motorvärmare *heija bara*)

Nu ska jag passa på att ordna upp lite medan barnen inte stökar. Extra datatid måste de ju få ha en sådan här kall kväll. Till och med Seth satt runt 10 minuter i lugn och ro = sköönt!

På tal om datatid så får barnen snabbt vanor och ovanor. Vi har tittat lite mera på datorn under den långa julhelgen och i morse då Ruth sin vana trogen skulle knäppa på skärmen så blev hon väldigt arg och förvånad då hon inte fick, "- mamm, du får inte tala sådär styggt och ljuga. Man får inte säga att barn inte får vara på dator! jag komber att berätt åt papp att du är dum och ful och dum"

Så nu vet ni det, när man har databegränsningar åt sina barn så ljuger man, är dum och ful. Heija oss. 

tid för ord

Jag har ju, förutom en syster, fem bröder varav alla är gifta. Det betyder att jag har fem svägerskor. Fem olika kvinnor som alla betyder väldigt mycket för mig, de blir nästan som extra systrar. Vartefter åren går så lär vi känna varandra allt bättre och våra personligheter blommar ut, både de fina och de mer skrynkliga (som egentligen är de finare).

Jag är så glad att mina svägerskor också tycker att vår "svägerskerelation" är värd att satsa på. Det kräver att man planerar och tar sig tid. Just tiden behövs för att prata om djupare saker, kanske om sådana saker som inte alltid vill sägas i dagsljus. Att övernatta och sitta uppe halva natten är perfekt! (fast kanske inte enda till klockan 5 på morgonen *gäsp*)

För visst behöver vi prata mera. Prata om känslor, om misslyckanden, om svårigheter, om tacksamhet, om relationer mellan man och kvinna och över allt som man möter i vardagen. Sist och slutligen är vi alla så lika och har samma behov av att bli sedda, hörda och accepterade precis som de bristfälliga och skruttiga människor som vi är. Redan när vi låter ord komma över våra läppar så bearbetar vi våra känslor. Att tiga är inte alltid guld. Låter vi dessutom alla bekymmer, både egna och andras, gå upp som ett rökmoln till himmelens Gud så känns det lätt om hjärtat. Varför ska vi vara så rädda att visa upp och berätta om våra svaga sidor och att dela med oss?
 Bjuder vi in våra vänner enbart till den soliga, fina, terrassen på framsidan eller får de också komma på bakgården där pulkan har glömts bort bland de vildvuxna blommorna.

 "Min nåd är nog för dig, för min kraft fullkomnas i svaghet.
Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft ska vila över mig. Och därför gläder jag mig över svaghet, misshandel, nöd, förföljelser och ångest för Kristi skull. För när jag är svag, då är jag stark.
" 
Korinterbrevet

Förutom att vi har samma humor och skrattar ofta så delar vi ju på samma Jesus. När han är med oss på våra träffar så blir det en djupare innebörd. Vi är inte bara systrar utan vi är systrar i Jesus. Må vi bara bli flitigare att samtala om honom. 

* * *
Vi övernattade vid glasbruket, info här, och det var mitt i prick. Där fanns allt vi behövde i snygga utrymmen, badtunna, bastu, välutrustat kök med koppar och skålar av alla de slag och mjuka sängar med hotellakan. Dessutom på kort köravstånd. *dubbelgillar och rekommenderar*