ett nytt liv börjar

Hade inte tänkt skriva nån förlossningsberättelse här på bloggen. Men så sitter jag här. Ensam. Seth sover och barnen är med sin pappa och simma till kusinerna som bor vid sjön. Alltså sitter jag gärna och skriver. 

När min förlossning startade klockan 4 på natten med svaga sammandragningar så kunde jag inget annat än känna tacksamhet! Äntligen - början på slutet av graviditeten. Som jag längtat. 

Efter ett dygn med sammandragningar (med 15-10-5 min emellan) kändes det naturligt att fara till BB och visa upp sig. Snopet fick vi fara hem igen eftersom sammandragningarna avtog och när jag lade mig i sängen på förmiddagen den 3.7 så fanns bara en tanke i mitt huvud - detta barn kommer nog aldrig ut. (jag hade ju följt med klockans minuter i ca 16 timmar)När vi körde tillbaks till Kokkola halv åtta på kvällen så hade jag samma känsla, är detta på riktigt nu då eller blir vi hemskickade. (jag hade ett anteckningsblock där jag skrivit upp varje klockslag då jag hade en sammandragning under hela dagen så att jag skulle ha koll, jag antecknade till och med i bilen på väg till Kokkola) 

Men nej, kroppen var mogen för förlossning. Barnmorskan var denna gång härligt svenskspråkig och verkade lika ivrig som jag att barnet snart ska födas. Vilken energi dessa barnmorskor har trots stor arbetsbörda! Man blir lugn själv av deras omsorg. 

Vi räknade med några timmar i förlossningssalen och barnmorskan frågade genast vilken bedövning vi önskar. Eftersom jag då redan kände att smärtan började övergå min förmåga att hantera så tyckte jag att epidural skulle vara ljuvligt att få. Man har ju hört om mammor som suttit i gungstolen och stickat i väntan på att öppningsskedet ska vara avverkat. Eller sovit! 

Under tiden som barnmorskan for för att hämta papper och kontakta anestesiläkaren så fick jag den värsta värken någonsin och som nästan fick mig att uppleva en nära döden upplevelse. När den avtog så sa jag skärrat åt mannen,

- nu ska du fundera vad du ska göra om jag får en likadan sammandragning igen - för då kommer jag att dö!

Jag fick två verkar till (lyckligtvis inte lika smärtsamma) innan tryggheten (barnmorskan) kom tillbaks i rummet och sade att anestesiläkaren var upptagen så det blir nog ingen bedövning. 

Hon kollade mig och konstaterade att detta kommer att ta snabbt. Lustgasen kopplades på och jag började andas i masken.

In - ut - in - ut - in - ut - in - ut.

Och så flög jag upp bland sköna moln.

 Där satte jag och tittade på en stackars Maria som låg i förlossningssängen. Jag blev en iakttagare.  Jag kände smärtan men den var avlägsen - mildare. Jag uppfattade vad mannen och barnmorskan pratade om (barnmorskan hade tydligen bott ett år i Ryssland då hon var liten). Jag såg hur Maria kämpade med sammandragningar och ville skrika åt dem att de måste kolla henne ifall babyns huvud kommer ut. Jag svängde mig lydigt på rygg då de sade att babyn vill ut. Jag krystade när jag skulle krysta. Jag såg hur de lyfte upp bebisen på magen. Jag såg hur jag själv låg och smekte honom när han skrek. Jag såg hur häpna dom var över den långa navelsträngen som hade lindats två varv runt bebisens huvud och runt foten. Jag såg allt detta - uppifrån molnen. Jag var närvarande men ändå väldigt frånvarande. Det absolut konstigaste jag upplevt!

Sen när jag låg och ammade Seth i förlossningssängen och tankarna klarnade så frågade jag försiktigt av mannen - Visst är jag med nu, alltså här och nu. Jo, svarade han, nu är du med igen. Han såg lättad och lycklig ut. Han var nog mer aktiverad i förlossningen än jag kändes det som. 

  Nu i efterhand är jag väldigt tveksam om jag, om jag vore barnmorska, skulle tillåta en mamma att föda med så mycket lustgas i hjärnan. 

Fast nåde den som skulle ha dragit den ur mina händer i smärtornas ögonblick!

3.7 kl 21:25 är tidpunkten för vår sons födelse. En liten kille på 3240 kg 49 cm. Vi var i "förlossningsstunden" helt överens om att detta nog var sista gången, ha haa....så känner väl alla som nyss fött barn. Nu kan jag känna att dessa få timmar av smärta är ju ingenting. Tänk vilken gåva man får efteråt om allt går väl. 

r o s d o f t

Sitter i kvällssolen och dricker kaffe i gott sällskap. 

Rosornas doft fyller mitt sinne och jag tackar Gud för denna vackra sommardag. 

Barnen leker glatt och äppelpajen smakar lika gott som livet.

Ungefär så. Fast inte riktigt. Jo, Gud gav oss en fin solskensdag och honom finns det alltid själ att tacka!

Men annars. Solen orkar inte riktigt lysa mer ikväll. Det är mulet. Barnen är gnälliga, de har inget att göra och inga kompisar! Orättvisan kommer krypande då den äldsta for och simma. Äppelpaj har avnjutits idag men den sista biten + grädden lämnade vid mommos så den fick jag inte njuta av ikväll. Buhuu. Tiden går långsamt. Jag vill byta ut rosdoft mot bebisdoft och mitt tålamod är kortare än stubinen trots att jag absolut inte har nåt att irriteras på. Dagarna är helt enkelt för långa. Efter kvällsmaten har jag inte lust med nåt mera och jag vill säga godnatt till om värden. Min man försöker tillrättvisa mig som ett barn och säger att inget blir bättre av att vara negativ. Negativ. Jag är bara så trött på att gå runt som på styltor. Och ja, tyvärr blir man lite eller ganska mycket negativ (eller rättare sagt trött) då. Trött samtidigt som man är riktigt förväntansfull och njuter av kraftiga sparkar i magen.  Min kusin skrev att hennes farmor brukar säga att den sista tiden är det som ska till för att tålamodet ska vara som bäst uttögd sen då babyn kommer. Låter ju ganska rimligt. 

Plantera så många blommor

  att inget ogräs kan växa!  

s e l f i e

Nej, det här med selfie bilder är nog inte min grej. Kom på i morse då jag skulle till rådgivning att jag bara har ett gravidkort av mig. Snabbt klickade jag ett kort med telefon och nu har jag ett (suddigt) minne av gravidmagen om jag nån gång i framtiden vill påminnas. I dagens läge känns magen som en självklar del av mig och en sak som aldrig kommer att förändras. Känns som om jag varit gravid i tio år minst! Men jag har, till all lycka, inte hört om barn som lämnat kvar i moderlivet för evigt. (Men kanske blir jag den första kvinnan som lämnar gravid resten av mitt liv, så känns det nu åtminstone)...

Idag har vi blivit bjuden på lunch och kaffe vid syrrans och vi kom nyss hem. Sådana dagar är bra dagar - då man inte behöver koka mat alltså. Edith for just, glatt i sinnet, till simskolan i regnrusket. Ivar fick äntligen ta fram sin läsplatta och spela angry birds och Ruth börjar plocka fram hästarna. Frid och fröjd i huset sista dagen i Juni  - det är nu jag ska njuta av eftermiddagens tupplur. 

Igår, idag, imorgon eller nästa vecka.....

Det är nåt med Ruth och hästar som har klickat. Hon leker med sina egna varje dag. Varje dag. Hon borde få uppleva känslan att rida på en riktig häst. Om jag minns rätt så var Edith i 4 års åldern då hon fick rida på ridskola så snart är det Ruths tur att börja. 

Ivar däremot har drabbats av "langvänto" efter bebisen. Men på andra grunder än jag. Han har nämligen blivit lovad en present då vi fått baby. Alla barn ska få en present av pappa då jag ligger på BB. Ivar har färdigt bestämt vad han ska välja och igår kväll frågade han minst tre gånger när bebisen kommer. Då jag frågade honom vad som är viktigare för honom, att få en lillebror eller en robot så kunde inte svaret vara mer tydligt - en robot såklart! Sen när lillebror anlänt till världen så tror jag inte att Ivar skulle byta bort honom för alla robotar i världen.

I morse frågade han hur bebisen kommer ut, sprängs din mage sönder bara?

Edith är nog den som är mest nervös inför bebisen ankomst av dem alla. Hon vill nog skjuta upp det till nån gång i framtiden. - Mamma, din mage är ju inte så stor ännu, sa hon igår då vi åt kvällsmål och jag trodde jag skulle få mjölken i halsen. Ha haa...stackars barn har blivit så van med min tjocka mage som knuffar till dem om de kommer för nära så de tycker inte det är nåt märkvärdigt med det. Såhär kan jag ju gå runt resten av livet. Typ. 

Ja, de är spännande tider då man inget vet. Jag tar dagarna som de kommer och almanackan är tom. Vid minsta lilla magkänning så känner jag efter - är det nu sammandragningarna startar? I morse då jag vaknade, efter en 11 timmars lång nattsömn (utan ens en snabb kisspaus) så känns en förlossning långt borta. Kände mig barnsligt besviken - ungefär som en treåring som inte fick sin slickepinne i affären. Dessvärre drömde jag om förlossning igen, eller närmare bestämt dygnet efter förlossningen.

Jag gick med min lunchbricka i pedersöre högstadiums nyrenoverade matsal i nya jeans och huppari. I drömmen funderade jag om nån kan se på mig att jag födde mitt barn igår kväll. När jag satte ner brickan på bordet och skulle börja äta så kom jag plötsligt ihåg bebisen. Oh hjälp, var är den? Jag skickade ett meddelande åt mamma och frågade om bebisen mådde bra och om den fått nåt att äta. Samtidigt kände jag att jag absolut inte hade en endaste droppe mjölk att amma honom. Mamma svarade att hon inte vet var min bebis är...sen kom panik i drömmen och jag minns inte hur det slutade.

ack dessa drömmar...

t j a t i g

Så fortsätter vi. Midsommarhelgen lider så småningom mot sitt slut och hos oss så kändes den som vilken helg som helst. Men nåt annat hade vi inte förväntat oss heller. Till barnens stora glädje sov vi en natt vid stjäre, vi badade bastu och "chillade" med hela gänget som min svägerska så fint kallar det. 

Vi har, min man och jag, alltid konstaterat att vi är riktiga hemma människor. "Borta bra men hemma bäst" ordspråket passar perfekt in hos oss. Vi njuter mest i hemmens vrår. Att vi anlände till hemmet på midsommarafton klockan 20:45, mitt under midsommarens höjdpunkt alltså, störde oss inte det minsta. Då bäddade vi ner de trötta barnen i sina sängar och kröp själv ner bland nytvättade lakan. Så skönt. Jag är och kommer att förbli en vardagsmänniska. Storhelger med allt vad det innebär såsom spännande mat, annorlunda scheman och nåt utöver det vanliga är inte min stil. Jag är helt enkelt lite småtråkig. Månne jag ska orka med mig själv genom hela livet!? Den frågan tåls att reflekteras över. 

I skrivandets stund står min man och steker köttbitar till en rejäl köttsoppa. Jag har nyss ätit tre piroger med äggsmör och kaffe med choklad till efterrätt. Det känns som om livet handlar om att sitta och äta. Saknar känslan man får efter ett rejält träningspass. Saknar också känslan att äta då man ÄR hungrig. Nu äter jag för att inte bli hungrig. EGENTLIGEN ÄTER JAG HELA TIDEN. Har tydligen inget vettigare att göra.

Längtan gör mig galen. Nyfödda bebisar lär ju dofta underbart, de är det sötaste som finns och jag har vid detta laget glömt hur ljuvliga dom är. Hur i all världen startar man en förlossning (min man pratar om de tre S:en (siivous, sauna, sexi)) Själv är jag ju helt övertygad om att Herren allena startar processen och han är nog säkert trött på mitt "förlossningstjat" vid detta laget. Förbarma dig över mig Herre.

att förbereda sig...eller inte

- Nå, har du ställt det mesta klart nu inför babyn, frågade rådgivningstanten då jag var på kontroll igår. 

Tyvärr så är jag nog en sån som inte kan ta ut glädjen i förskott. Jag vill ha ett livslevande barn med mig hem innan jag på riktigt kan glädjas åt att vi har fått tillökning i familjen. Babysängen står dammig på liderskulla ännu, amningsinläggen i butiken har jag inte köpt trots att jag vet att dessa behöver man ganska snabbt då man kommer igång med amningen. En liten tutt åt bebisen som man börjar vänja den med det första dygnet är likaså i butikshyllan. 

Jag är pirrig av förväntan och längtan. Men samtidigt möter mig tanken tänk om nåt händer.....

Jag minns så väl då jag väntade vårt första barn. Hur jag inredde babyrummet månader i förväg. Det målades och syddes och hela rummet var en chock i rosa och blått. Allt var planerad i minsta detalj. Blöjlådan matchade gardinerna och gardinerna matchade kuddarna i sängen. Att Edith skulle anlända frisk och rosig till världen var väl nåt jag bara förväntade mig då (eller så har jag glömt eventuell oro). 21 år ung och med tro på livet.

Denna gång blir eventuella blöjbyten gjord på soffan eller sängen, babyn får sussa med oss i stora sängen och vi tar livet då det kommer, om det kommer och som det kommer. Detaljer som nytvättade babylakan och snuttefiltar känns som oviktiga. Miraklet, att få en baby känns så ofattbart! Kan vi verkligen få den gåvan av Gud. 

Det bästa av allt är att det är Herren som har kontrollen, annars skulle jag nog vara ett nervknippe vid detta laget. Jag får lämna allt i Hans händer. Liv och icke liv är utanför mina påverkningsmöjligheter. Så nu går jag här hemma och längtar efter våran grabb som redan är så älskad i magen. Midsommar är i antågande, barnen vill övernatta vid stjäre, bada midsommarbastu och äta gott.  Jag däremot vill kissa på wc mitt i natten och spola efteråt. Tuppen lockar inte det minsta. Ekvationen går inte ihop. Men vi tar dagarna som dom kommer. En dag i taget. Njuter av livet. 

ps. änglarna på bilden prydde kaffebordet på Janinas examensfest.

kNasiGa dRömmaR

Jag tror det hör till bearbetning av en gravid kvinna att drömma XX antal drömmar om förlossning. Inatt upplevde jag en drömförlossning.

Jag blev undersökt av en barnmorska på rutinkontroll vid rdg. Hon konstaterade att barnet var så pass nere vid öppningen så hon plockade ut det. Sådär bara. Nu plockar jag ut barnet och det gick lika enkelt och snabbt som att ta bort kärnan i en mogen avocado. Efter "förlossningen" försökte jag få tag i mannen som ju är utomlands och han svarade inte. Ringde medresenären och han frågade om samtalet var så pass viktigt att jag behövde tala med mannen. 

- jo, absolut! Vi har just fått ett barn. Sen samtalade jag med J på en linje som var bristande och lovade att skicka en bild av våran bebis. Efter samtalet skickade jag också bilden av bebisen i alla olika Waths up grupper som jag tillhör och alla blev lika överraskade och glada. Grattis till bebisen, det gick ju snabbt!

Hmmm. En dröm är ju en dröm. 

Nästa vecka ska jag börja se över kläderna åt bebisen, vi har endast några få plagg. Men jag är en sån som inte vill förbereda nåt nå länge på förhand, och en månad känns som en evighet framåt. Dessutom kan man ju knalla och gå 2 veckor över tiden och då blir vårt barn ett juli barn - isåfall ger jag upp. Kastar in handduken så att säga, orkar inte vänta så länge. Orkar inte. Vill inte. Filten på bilden (hm) blir perfekt för svettiga dagar eftersom den är så liten och nätt. 

nåt sånt

Nåt sånt på gång hos oss. Klickade hem min första skötväska ever. Har faktiskt inte haft nån sån tidigare, tycker väl inte det varit nödvändigt. Men nu ska här utrustas på riktigt. Kanske jag som 30 åring mognat lite. Har beställt både skötväskan och påslakansetet från Ellos och hade räknat med rabatterna som de alltid reklamerar ut. - 40% på den dyraste varan och - 25% på resterande varor. Men icke, både skötväskan och favoritpåslakanet hade stämpeln som visar att de inte säljs till rabatterat pris. Typiskt. Men så tänkte jag på min skyhöga lön som jag fått de senaste månaderna från MHSO och klickade hem dem iallafall.

På tal om pengar så ska det bli intressant att se vad mammapengen blir då den baseras på en halvtidslön. Hittills har jag alltid fått nästa barn innan det yngsta fyllt tre å och har alltid fått mammapengen baserat på heltidslönen jag förtjänade innan jag fick Edith. Fast å andra sidan så är ju mammaledigheten och samtidigt mammapengen en väldigt kort tid, 9 månader går ju hur snabbt som helst. Det som är mera spännande att se är när föräldraledigheten/föräldradagpenningen förkortas från tre år till två. Då kan man börja fundera hur lite värda vi som har småttingar är i dagens samhälle. Att vara hemma med barnen i tre år är ingen lång tid, den är faktiskt väldigt kort! Den bästa tiden i livet om man får tro på de äldre.

"Mycket få människor lever idag -

de flesta gör förberedelser för att leva imorgon." 

Jonathan Swift

m a m m a l å d a n

Idag fick vi hämta mammalådan från posten. Så roligt! Eftersom jag inte tidigare sett hurudana kläder som är i årets förpackning så var det extra kul.... och ja, vad ska jag säga att jag tycker. Helt ärligt.  Sovpåsen, som är det första blicken faller på då man öppnar lådan, är lite småful med magra apor. Den gröngula färgen tilltalar mig inte särskilt men huvudsaken är att den är skön och varm för bebisen att sova i.  Vinterhalaren, som jag till först tänkte att var inpackad i ett paketeringspapper med text på, kändes lite annorlunda, konstig men samtidigt lite småkul. Full med olika texter i engelska, finska och svenska. Skaka hoppemassa, jumping toe, belly go, vicka, skaka hoppemassen, du ditt lilla famndjur där...osv...Många härliga plagg finns också i lådan, såsom den turkosa overallen. Den som i skrivandets stund får pryda dockan. Såklart.

Sånt hos oss idag, nu ska jag dricka eftermiddagskaffet. Vi har just hämtat Ivar från hans sista dagklubbsdag. Nästa måndag har vi avslutning, sen till hösten börjar han i förskolan. Ruth längtar också att få börja i dagklubben, att bara vara hemma med mamma dagarna i ändan är ju kanske inte så roligt för en snart 4 åring. Tyvärr rymdes hon inte med i dagklubbens treårsgrupp detta år.....men den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge.....detsamma gäller väl graviditet. Men visst får man langvänto.

- mam, varfö måst du alltid ha en bejbi i magen, frågade Ruth igår då vi hoppade ur bilen vid fammos igår. Hon har, om möjligt, ännu mer dryft efter bebisen än jag. 

g r a v i d o b j e k t e t

Jag hade nästan glömt hur det känns att vara ett "gravid objekt". Men bara nästan. 

Den återkommande frågan som jag egentligen helst inte skulle svara på. 

Frågan jag redan är så trött på.

När har du beräknat?

Och sen då man svarat så blir man

Granskad.

Och jämförd med andra gravida. 

Hon har beräknat före dig men är inte alls lika stor.

Sånt känns ju inte väldigt upplyftande att höra, 

man kan ju inte direkt börja "vrålbanta" och försöka gå ner i vikt i denna situation. 

Men så är det när man är gravid. Och så kommer det nog alltid att vara.

Man har rätt att kommentera utseendet på en gravid kvinna. 

Man är stor eller liten. Bred eller smal.

 Magen granskas som julskinkan i affären både på bredden och formen. 

Ofta är man ju stor. Förstås. 

Speciellt om man inte var pinnsmal före graviditeten och inte är lång som en fura.

Jag undrar hur det känns att vara smal och lång då man väntar barn? 

Hur känns det att hela tiden få höra att - oj, vad du har liten mage, var gömmer sig din bebis!?

Istället för tvärtom. Har du rentav två foster, du är ju så stor?

Denna graviditet.

Jag längtar tills den är över.

Och jag borde definitivt ha en lapp på magen med utgångsdatumet.

Så ingen behöver undra.

Fast när barnet behagar anlända kan ingen ultra bestämma.

Vi har fått tre veckor innan och några dagar efter BF. 

Men ännu på midsommar kommer jag att sitta med mina svullna fötter

 i en balja med kallt vatten medan jag längtar efter att bebisen ska komma UT!

För övrigt kan jag vara tacksam över mitt mående under denna graviditet.

Jag mår och har mått så fantastiskt bra.

Inga krämpor alls.

Nu kan jag dock bli påmind om var fogarna till benen sitter,
men det uppkommer bara då jag suttit nersjunken i soffan, kvällstid, och ska gå korta sträckor -
fogarna måste liksom hitta sin rytm.

Det är nog mera mellan öronen mina graviditetssymptom märks.  

Att inte riktigt gilla läget. Att inte riktigt vara ett med mig själv. 

Att bara längta tills allt är över. 

Alla är väl inte lyckligt gravida och tar fina mammakort av glänsande ,snygga magar? 

(som Malenami tänkte jag skriva men låter bli). 

Det kan ju inte bara vara jag som inte gillar att vara gravid?

l i v e t

Det nya livet som gror har redan fört med sig många tankar, förhoppning, nervositet och kärlek. Hur ska detta sluta. Kan jag glädjas trots min oro. Trots känslan av overklighet. Jag vet att jag ska kasta all min oro på Herren men det är ju lättare sagt än gjort. Skulle denna graviditet sluta illa så vet jag att mitt barn redan är upptagen i Herrens vård.

  "Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt" Ps 139:16

Jag har tidigare fått två missfall (med nåt år emellan) och vet att vi inte ska ta nåt för givet. Herren ger och Herren tar. Kanske är det därför jag svävat i en overklighets känsla, det är nån annan som väntar barn, jag går bara upp i vikt! Det kändes overkligt då hälsovårdaren konstaterade att detta nu är min sjätte graviditet. Kändes som dagens torraste skämt!

 Om allt går vägen får vi en midsommarbebis. Jag ser framför mig hur jag på midsommar sitter med fötterna i en balja med kallt vatten, svälld, svullo, grinig och gnällig och bara längtar att bebisen skall komma ut. Men dit är en lång väg, den kommer att kantas av mycket oro, det har jag på känn. Men vartefter magen blir rundare så kommer väl den rätta känslan av verklighet in. Kanske också den äkta, riktiga lycklighets känslan kommer smygande. Den har jag hittills saknat. Hittills har jag mått riktigt bra, aptiten blev den dubbla (vikten likaså tänkte jag skriva men så illa är det inte ännu, ha haa) så jag får nu ta mig i kragen och tänka på kilona. Kanske är det på grund av frånvaron av illamåendet som gjort att detta känns overkligt. Har ingen aning. Om någon av er saknar böneämnen så kan ni ju kanske nån gång komma ihåg denna gravida kvinna och att allt ska gå väl. Vi behöver komma ihåg varann i bönens ande.

Men idag dunkade bebisens hjärta med snabba slag. Den vackraste musiken för en längtande mamma. Morgondagen lägger vi i Herrens hand.