Ediths rum

Dags att dra täcket över huvudet känner jag. Trött. Får väl stämma in i kvällsbönen som Edith har ovanför hennes säng, hon, som sover längst bort på vinden i husets största rum. Ett avlångt rum som gör möbleringen svår. Nåja, möblering är ju för det mesta roligt men i skrivandets stund har det blivit onödigt mycket av den varan. Ni får se sen, bokhyllorna i vardagsrummet är uppe och lite ommöblering kom på köpet. Förstås.

Sånt hos oss alltså. Sortering, städning, flytta möbler och hålla barnen i schack.

Han som ger kraft



Idag, 22.7, skulle mina nya bokhyllor från Ikea komma. Nån gång mellan 8 - 16.
Ni vet känslan, när man längtat efter nåt man beställt i veckor och så kommer det inte. Suck. Dessutom körde mannen förbi Ikea igår. Suckar igen.

Sånt hos oss då vi suckande går och sova. En med feber dessutom. Den yngsta.

Men medan jag suckar över försenade hyllor och en febrig pojke så gråter min kusin över sin förlorade son som blev ett änglabarn. Åh, jag kan bara ana den djupa sorg de nu känner och det gör så ont i hjärtat. Varför, varför, varför.  Herre, ge familjen all kraft att orka gå vidare med den ofattbara sorgen. Att mista en bebis man burit i sitt moderliv i nio månader måste kännas så tungt, så tungt. Att aldrig hinna mötas i detta liv. Att aldrig lära känna. 

"Allt förmår jag i honom som ger mig kraft"
Fil 4:16

tapeterna tog fast

Tapeterna tog fast och har inte ännu ramlat ner. Så här såg rummet ut innan. Ruth är nöjd med sin nya vägg och jag hoppas Edith blir lika nöjd då hennes rum blivit tapetserad. Men half moon tapeterna är rejält försenade och jag få känna på vad ordet tålamod innebär. 

på gång

Jag undrar om jag hinner allt jag har planerat idag utan att hemmet blir ett kaos. Hade planerat att hinna måla och tapetsera Ruths rum innan det är dags att tvätta håret och köra iväg till kokkola. Men allt tar längre än man tror och speciellt drar det ut på tiden då tapetklistret finns i butiken i stan. Jag är väldigt dålig på att skuta upp saker till nästa dag, jag kan inte lämna nåt ogjort.

Det värsta av allt är att jag redan vet att resultatet inte kommer att bli bra eftersom grunden är för dålig. (ja, ni ser på översta bilden t.h i hörnet) Men att dra bort gamla tapeter och skrapa och spackla har jag ingen lust med. Det får duga så här. Jag är ingen petnoga människa och mår, tack och lov,  inget sämre för det!

Nu är kaffepausen slut

h e j     h o p p     i    g a l o p p

s t j ä r n a n

jag kommer att sakna stjärnan på vinden sen när det blir dags att ta ner den.....den är det första man ser när man kommer upp på den annars ganska mörka vinden.
smycketrädet fick jag av syrran till julklapp, hon tycker säkert jag har så många smycken att ha där, ha haa........när jag tog kortet hade jag endast vigselringarna på mej, bara för att det skuggiga trädet inte skulle se så fattigt ut.

ps. ända sen vi lade golvet på vinden, för 4 år sen, har jag ångrat att vi inte lade ett vitt golv som vi har på nedrevåningen...en sån grej som ingen annan bryr sej om men som jag själv påminns om varje gång jag stiger över tröskeln......one day.....