Sommarkväll

Sitter på stranden i Kalajoki och bara njuter av tillvaron. Vi har en intressant helg framför oss med hela min stora familj samlad i fyra stugor som är belägrad nära stranden. Helgen kan inte annat än bli det finaste sommarminnet.

g ä s t a b u d

Igår läste jag en text (minns inte var och av vem) som handlade om att man i dagens samhälle får känna sig privilegierad om man blir bjuden in till ett "stökigt" hem. Jag har aldrig tänkt på det i den ordningen. Oftast tänker man ju på hur man själv "klarar av" att bjuda hem andra till sitt ostädade hem som inte är tip top. Men att få stiga in i andras stökiga hem kan faktiskt vara ett stort bevis på en sann vänskap. Intressant.

Visst tycker ni också att det är ganska skönt att bli hembjuden till andra där man märker och känner att husfolket inte tagit nån stress över att man kommit. Där känslan är avslappnad och lite "småråddig"? Där vännen inte ursäktar sig över stökigheten utan bara är glad över sällskapet. För det är ju trots allt samvaron som är det viktigaste och intressantaste. Det vi värderar högst.

Jag tror att de flesta av oss har ganska låga "krav" (eller inga krav alls) då vi blir bortbjudna. Man vill inte vara den där gästen som nån "spänner" för och där husfolket har stressat innan man stiger in över tröskeln och tjatat på sina barn som "bara råddar då vi ska få gäster". Där stämningen varit ansträngd bara för att man är på kommande.

 Istället vill man vara en återkommande gäst som är välkommen mitt i vardagsstöket.


Är jag en sådan vän som du vågar bjuda in trots att du inte hunnit tvätta wc:n, torkat av speglarna, plockat i diskmaskinen, hukat dig under soffan och tömt golvet på skräp, bäddat sängarna och lämnat lekrummet åt sitt öde med alla leksaker (och icke leksaker) huller om buller? Jag hoppas såklart att du vill bjuda mig trots det men jag är inte alls säker att jag är en sådan vän för så många. Tyvärr.  

Halvmålat och halvpanelat (och ett tålamod av guld)

Så småningom får vårt hus den otippade röda färgen. Kan ännu inte riktigt smälta att jag mest av allt vill ha denna kulör som jag tidigare aldrig velat ha. På långsidan har vi nu målat med Italienskt röd (den mörkaste) och på kortsidan är gammaldags röd. Vilken kulör det blir sen då andra varvet ska strykas återstår att se. Men nu håller vi paus i målande några dagar (hoppas inte skarven syns sen) eftersom mannen fick fara på jobbuppdrag igen och jag får smaka på "tålamodets" smak.

På tal om blodröd färg så fixade Seth sitt livs första ärr igårkväll strax innan läggdags då han snubblade och föll med ögonbrynet i soffbordskanten. Detta hände väldigt olägligt med mannen i Danmark men till all lycka kunde morfar agera chaufför till sjukhuset för att limman ihop såret. Nu har han ett plåster ovanför ögat och jag hoppas att såret läker snyggt och att ärret blir obetydligt.

andlig mognad

Håller som bäst på och läser en bok av John Ortberg med titeln "livet jag längtar efter". Har läst den förr men vissa böcker kan man inte läsa för många gånger och det finns så många tankar som uppkommer i denna bok så jag måste pausa emellan. Ett stycke som jag lämnade att reflektera över var när han skrev om en kvinna i deras bönegrupp som upplevde att hon hade haft enklare att "arbeta med sitt andliga liv" innan hon fick barn. På nåt vis så känner jag igen mig i detta! Fastän den dagliga omvårdnaden av barn ger en ovärderlig skolning i tjänande och i att "töja" tålamodet och fastän det är en välsignad uppgift att ta hand om barn så kan jag ibland sakna känslan av kontroll och kontinuerlig "andlig utövning".

Men våra liv innehåller ju olika perioder och i alla perioder finns det utrymme att växa andligen trots att man i stunden inte känner det särskilt påtagligt, speciellt inte när man, som jag, har barn i krävande åldrar och med högljutt leverne (som de högst troligt ärvt av mig). Jag tror att när vi minst förväntar oss att växa andligen som människa och när vi minst tycker att vi har kapacitet för det - då använder Gud oss och formar oss. Vi genomgår en andlig mognads process.

Man kan jämföra det med en muskel som man vill att ska växa och bli stark. Inget händer om vi inte belastar den (det fick jag erfara då jag efter två veckor tröttnade på "träningsschemat för en stark rumpa", ha haa. Det krävdes mer tid och svettiga pass än jag hade lust med). På samma sätt är det med människan då hon växer andligen, hon kan få prövningar och kan belastas med saker som hon inte räknat med. Vi är leran i Herrens hand och han formar oss precis enligt hans plan. Vår uppgift är att låta Herrens vilja ske. Både i de små och nästan obetydliga uppgifter och i stora uppgifter som man nästan inte mäktar med.

 Min bön och önskan till Gud är att jag idag, - imorgon och nästa vecka och alla dagar framöver ska känna att jag lever i Herrens närhet och i hans tjänst. Att han låter mig mogna andligen och att jag inte ska oroa mig och fundera över de prövningar som framtiden kanske för med sig. För den som älskar Gud samverkar ju allt till det bästa. 

vilodagen

Gårdagen i bild. Måla. Måla. Måla. Vi har mer än 3000 meter panel som ska få två varv färg på sig (närmare 7000 meter. 7 kilometer. voi ho ho).
Det knepigaste är dock att underhålla en tvååring som mer än väl skulle hjälpa till.

Igår kväll då jag cyklade runt och spanade in röda fasader så svängde jag in till byns mysigast gård/trädgård och där fick jag ett fint tips på en lite mörkare kulör än den traditionella "vanha punainen" som vi hittills målat med. Den heter "italiensk röd" och den kulören kommer vi att måla med framöver.

Men först en vilodag mellan allt målande. Det är en liten utmaning med vilodag då man är mitt inne i ett projekt och bara VILL måla men samtidigt så får man ju reflektera på vad vilodagen är ämnad för. Det handlar ju inte om att jag är så slutkörd så jag måste sova ikapp lite. Nej. Det är så mycket mera än det. Att helga vilodagen är så mycket mera än vila. Tack gode Gud för den. För mig handlar det främst om att försöka (lyckas gör jag ju inte) lägga allt i Guds händer; såsom mina känslor, min tid och mina tankar. Lite mindre jag och lite mera Jesus. 
Allt är av nåd.

fasadfärger

Idag besökte jag bostadsmässan i Seinäjoki med min käresta och målet var att besluta fasadfärg till vårt hus. På hemvägen for vi via Hartmans efter en stor burk målarfärg och nu penslar vi panel för fulla muggar. Inspirationen fann vi från detta hus och det känns helt rätt. Mannen är helt chockad (men väldigt positiv eftersom rött alltid varit hans favorit) att jag nu plötsligt vill ha rött hus, den färgen tidigare varit långt ner på listan. Eller den har inte ens funnits på nån lista. Tror att det var "pohjanmaatalo" som fick mig att ändra smak och tycke (första gången jag såg en bild från det huset så sa det bara "klick"). Nu vill jag också ha svarta innerdörrar och kakelugnen likaså....men det går väl över nästa vecka *blink*

Här är det mera vita knutar än vi kommer att ha men färgen är skön. Är så harma att vi beställt vita fönster men det kan man ju inte liksom göra nåt åt nu (förutom att måla dem och se då färgen lossnar om några år)

Valet stod mellan dessa två färger. Nästan lika men ändå så olika. 

Att husen är målad i samma färg överallt gillar jag. Så enhetligt.

Brunt skulle också vara festligt. Lite annorlunda. Gula dörren är ju hur läcker som helst!

Jag skulle gärna måla huset svart men där gick nog våra åsikter rejält isär!

En skön gul färg som skulle passa vårt gamla hus...Förresten var detta hus mannens favorit. Skrämmande hur olika stilar man kan ha och ändå bo tillsammans (utsidan gillar jag också men möbleringen inomhus föll mig inte alls i smaken, det var bara för maffigt)

Grått var däremot inte på tapeten. Men snyggt är det ju hursomhelst. Vitt var inte heller nåt färg alternativ till vårt hus. Det här med byggande, målande och sånt är inte så enkelt då man gillar olika stilar (och olika färger). Man måste ju liksom bestämma sig för en stil och sen köra racet...

en förlåten syndare

"Ingen av oss är fullkomlig,
ju mera vi strävar efter att leva efter Guds vilja,
desto mera börjar vi se våra egna brister.
Och en kristen sörjer ofta över det.
Man skulle vilja leva mera fullkomligt,
man skulle vilja komma närmare den där modellen i bergspredikan,
men man märker att det inte går.
Ju närmare Herren Jesus Kristus vi kommer,
desto mera ser vi av vår egen ofullkomlighet.
och då får vi också ett större beroende av Herren Kristus.
Vi är mera och mera beroende av hans nåd och förlåtelse.
Att vara i Guds rike betyder inte att vara en perfekt och fullkomlig människa,
det betyder att få vara en förlåten syndare.
Det betyder att vi får vara en syndare som kämpar i tron,
som vill följa Guds rikes lag
men som vet att frälsningen och rättfärdigheten är i Kristus"

Dessa ord fick vi ta del av under en predikan (Ventin) igår och jag vill dela med mig av ett stycke här (ordagrant) eftersom jag tycker de talade så mycket till mig. För övrigt hann jag inte lyssna på så många predikningar som jag skulle ha önskat eftersom vi yrde runt på mötesområdet som hönor och lyssnade knappt med ett halvt öra. Men talen finns på LFFs hemsida (längst ner på sidan hittar man länkar, här) så jag hinner höra ikapp de närmaste dagarna om jag så önskar.

Här och nu

Fredagskaffe, lite godis och deko tidningen med husobjekten från bostadsmässan. Kan det bli bättre? Ja, kanske att besöka mässan själv. En heldag. I lugn och ro och utan tidspress. Det siktar jag på.

I helgen har vi möte i Larsmo och det kommer vi självklart att besöka och när vi inte är på plats så hör vi via nätet. Lyssna du också, härifrån! 

blomdoft och kloaklukt

Gläder mig åt min nya blomma som jag fick av en vän. Så fin och precis i min stil! Förutom denna så finns det fyra kaktusar i vårt hushåll (och då räknar jag med alla de blommor som jag inte köpt till utsidan) Det är nåt med blommor och jag som inte går ihop och jag har slutat att ens försöka. De dör så fort jag planterar ner dem i en kruka.

Så denna sommar får alla utekrukor stå i lidret och samla damm. Och på nåt vis så saknar jag dem inte ens. Jag blir nog aldrig en sån kvinna som reser söderut på våren för att se på alla vackra blommor. 

Men gott doftar de ju iallafall. Annat som inte doftar så gott är ju kloaklukt.
Bara för att nämna den mest aktuella doften i källaren hos oss.
Suck(a mitt hjärta men brist icke).

Till all lycka så har de fin fin utrustning vid firman, asentajagroup, så man enkelt kan leta efter problemet i avloppsrör med en kamera (som är fast i en lång vajer och kopplad till en skärm så man ser "innehållet").
Och till all lycka så har jag världens händigaste man! (som har så mycket arbete i sitt liv nu just så skulle jag gå i hans skor en dag så skulle jag flippa ur).

Problemet uppkommer väl sen om vi inte hittar något problem med rören, så nu hoppas jag på en spricka som går lätt att reparera så är vi av med lukten sen...

Så det var dagens hälsning från oss. Nu ska jag inta en eftermiddagskaffe och så småningom bär det iväg på fika till bosund. Så roligt!

tvååringen

Kan knappt fatta att vi haft honom i två år.
Våran Seth.
Han som har födelsedag idag.
Underbara kille med pannluggen i ögonen. 
Med den charm som en tvååring kan besitta.
All den kärlek som vi får. Igen och igen.
Minstingen som vet vad han vill och vad mamma inte vill,
och ibland blir det en salig blandning av dessa två. 
Från dag ett har han varit ett barn som önskar mycket uppmärksamhet
och har ett stort bekräftelse behov.
Ibland ett större behov än vi orkat/kunnat ge.
För visst kan det kännas urtråkigt att leka med småbilar,
eller att sitta i sandlådan och bygga sandkakor,
eller bara vara ute då man helst skulle vara inne.
Men
på nåt vis är det ändå det bästa jag kan tänka mig att göra.
Nu just.

Så nu börjar vi på det tredje året tillsammans och jag ser framför mig många stunder i sandlådan och lek runt vardagsrumsbordet med småbilar. Stunder, som i stunden kan kännas väldigt tråkiga och intetsägande, men som sen blir en hop av välsignade minnen. Tack gode Gud för allt detta och nu ber jag om en stor dos av entusiasm att vilja upptäcka världen tillsammans med vår tvååring och ur hans perspektiv!