Självrannsakan

Självrannsakan

Självrannsakan var gårdagens tema och jag funderade extra mycket på det under dagen. I kyrkan lästes två texter upp. Denna text från romarbrevet kapitel 7 (ta dig tid och läs hela kapitlet) och så "liknelsen om de båda sönerna". Liknelsen handlar om en man som hade två söner. Han frågade dem om de kunde fara och arbeta i vingården. Den första svarade att han inte vill men ångrade sig sedan och gick. Den andra brodern svarade ja men han gick inte. Sen frågade Jesus vilken av dessa två som gjorde faderns vilja.

Så utgående från dessa texter så rannsakar jag mig själv. Var står jag idag? Vem tror jag på? Är jag som den första eller den andra sonen? Vem vill jag tjäna? Vem tjänar jag? Vad fyller jag mitt liv med? Är jag som synderskan som med sina tårar tvättade Jesu fötter eller är jag som farisen och tycker att min tro är bra och fastnar i självgodhetens dike?

Är jag beredd att varje morgon göra konkurs med mig själv och sträcka fram händerna till Gud och säga "i mig finns inget gott, fyll mig med din Heliga Ande. Fyll mig med din kärlek och låt din nåd flöda över mig. Fräls mig och förlåt mina synder"

Jag behöver dig o Jesus för jag är så blind så blind.

Jag tror
HERRE
hjälp min otro

Nu ska jag hjälpa Seth att fiska upp leksakshunden som håller på att drunkna under vardagsrumsbordet. Han tycker det är väldigt tråkigt då jag skriver om självrannsakan och vill hellre att jag leker med honom.

Han som ingen blir besviken på

Kärlek i praktiken.
Ja, inte är det ju helt lätt. Egentligen ganska svårt. Ge utan att kräva något tillbaka - vi kanske inte direkt kräver något i gengäld men vi kanske förväntar oss något och just denna förväntan kan förvandlas till en besvikelse. Blir man ofta besviken i sitt liv så kanske en bitterhet slår rot. En bitterhet som sätter sordin i hemmets atmosfär och som tonar ner glädjen i våra liv. I Bibeln varnas det för just denna bitterhet. Låt inte bitterheten slå rot i ert hjärta.

Så visst ska vi försöka lägga alla våra förväntningar på Jesus istället för på andra bristfälliga människor. Bristfälliga människor som ofta helt omedvetet sårar varandra. Kanske bara genom att inte räcka till och inte ge av sin tid och uppmärksamhet. Jesus däremot gör ingen besviken. Tvärtom. Han fyller oss med liv. Ja liv i överflöd. "Se jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren så ska jag komma in till honom och dela måltid med honom och han med mig." / uppenbarelseboken

Hoppas ni får en sprakande och rolig venetiansk. Hos oss längtar 9 åringen extra mycket och imorse sade han med glittrande ögon "jag glömmer hela tiden att det bara är en natt kvar tills vi får smälla bomber". Jag borde nog ta en diskussion med honom om vad ordet glömma betyder i praktiken. Jag har nog några exempel i mitt eget liv då jag glömt (på riktigt)...om jag nu inte glömt dem!

Men före vi smäller raketer så ska undertecknad avverka två jobbskift så nu blir det lite tråkgöra såsom klädvikning och dammsugning innan.

Att ta en paus

Sitter i soffan och gäspar och borde egentligen dra ett träningspass men att svetta ner mig före ett föräldramöte kommer inte på fråga. Alla dessa ursäkter som vissa gånger känns så rätt.

Så istället sitter jag här och rullar tummarna. Eller rättare sagt: sitter här och skriver ett blogginlägg och kopierade in bilden av de fina brickorna/skärbräden som Matilda satte upp på missionsmagasinets FB sida idag. Behändigt,snabbt och enkelt.

Startade denna måndag tillsammans med några andra hemmamammor vid missionsmagasinet och det kändes helt kiva. Fick lite ny (välbehövlig) inspiration efter vår sommarpaus. Ibland kan det vara viktigt att pausa. Bara stanna upp och göra nåt annat (eller ingenting) och sen återgå med ny iver till uppgiften man pausat från.

All form av frivilligt arbete ska kännas roligt, det tror jag är Guds tanke också. Att vi vill tjäna och hjälpa med ett glatt och givmilt hjärta. Om vi ger eller hjälper andra med ett nedstämt eller martyrsikt sinnelag så är det bättre att man låter bli. Det ska inte kännas som "ett måste".

Gud räknar inte hur mycket vi ger i pengar och tid. Det är oväsentligt för honom. Hans ser bara till med vilket hjärtelag vi åtar oss våra uppgifter.

Låt allt hos er ske i kärlek.
1 Kor 16:14

Han som tar an

Liksom solen inte bara lyser på cedrarna,
utan samtidigt på varje liten blomma
som om den vore den enda på jorden,
så tar sig Herren an varje enskild själ
som om den inte hade sin like.

I tisdags då jag var på ett bönetillfälle så nämnde en av kvinnorna denna fina text som fanns i dagens lösen för just den tisdagen. Tänk det, solen som i all sin kraft lyser på hela stora värden samtidigt lyser på det enskilda lilla grässtrået.
Samtidigt som Herren låter sin trygga hand vila över förföljda människor i krigsdrabbade områden så observerade han att Maria igen borstade bort 23 hårstrån imorse. Och han vet exakt hur många hårstrån det finns kvar.

Vi har en så förunderligt och kärleksfull Gud som räcker till överallt. Varje sekund. Vi kan ju inte fatta det med vårt förstånd. Till detta behövs tro.

Nu ska jag väcka förstaklassisten. Hon har inget vidare morgonhumör så jag får dra ett djupt andetag och försöka le glatt. Imorgon fyller hon sju år!

t a g g a d e

Vi är väldigt taggade för skolan. Så taggade att böckerna blev inplastade redan första dagen. Ruth kom hem med ett leende på läpparna och att första skoldagen gick bra är det ingen tvekan om. Det kunde ju vara helt annorlunda. För många är det helt annorlunda och jag är tacksam att vi har det så bra. Idag.

Seth började också inskolningen i dagis idag och det känns så roligt. För oss båda. Medan Seth är i dagis så ska jag försjunka mig i Karins liv och hennes funderingar. Karin går i fjärde klass och är ett känsligt och fundersamt barn med en storasyster som är betydligt tuffare och en lillebror som är mammas lille gullegris fast han redan är fem år.

Karins vardag med allt vad det innebär ska så småningom bli en andaktsbok som du kan läsa tillsammans med dina skolbarn innan läggdags. Kanske känner vi igen oss i nåt av det som Karin funderar på eller så känner vi igen oss i Karins föräldrar eller den nyinflyttade grannens pojke som går i snigelfart till postlådan för att kanske få en chans att prata några ord med Karin.

Kanske ger denna bok tillfällen att prata med barnen om Jesus och den kristna tron, våra innersta känslor och tankar. Kanske ger den upphov till eftertanke och reflektioner.

Om andaktsboken med Karin, grannen Emilia och den nya killen på gatan, Ibrahim, blir av vet Herren allena. Jag känner mig ödmjuk och lite osäker inför mitt lilla projekt och tankar som "detta blir till ingenting" och "jag är inte tillräcklig" och "amatör" kommer ideligen.  Men samtidigt så fick jag nytt mod efter helgens alla predikningar där vi fick uppmaning att göra det lilla vi kan och göra det villigt och glatt. Gud använder bristfälliga redskap som du och jag.

Vänder jag mina tomma händer till Gud så ska han fylla dem.

Tid för Guds ord

Här har vi det gott att vara. Hör på mötet från kållby, här, och bara är. Det är sån rikedom att få ta del av alla predikningar. På pauserna spelas alltid andlig musik och nyss hörde jag på "Jesus kär gå ej förbi mig"

Jesus kär, gå ej förbi mig,
låt mig bönhörd bli.
Då åt andra nåd du skänker,
gå ej mig förbi.
Jesus, Jesus,
låt mig bönhörd bli,
och då andra du välsignar,
gå ej mig förbi.

Det de saknar

Lyssnar på dagens sommarpratare här som hålls av en ung kvinna som kom till Åland från det krigshärjade Syrien år 2015. Tänker på vår vänfamilj och alla andra familjer som vi känner som flytt Syrien och som säkert saknar samma saker som Celina pratade om.  Saknaden efter släktingar och vänner. Saknaden efter deras hem. Saknaden efter dofterna, värmen,  musiken och folkmassorna. Saknaden efter maten och butikerna. Saknaden efter deras arbetsplatser och arbetsmiljöer. Så mycket att sakna samtigt som de måste lära sig så mycket nytt. Nytt språk, ny kultur, nya människor och ett helt annat klimat.

Der är säkert ofta tung. Svårt. Vemodigt.

Vi kan göra deras vistelse i vårt land lite trevligare bara genom att vara gästvänliga och inte så blyga att ta kontakt. De behöver oss. Med tanke på hur mycket de har mist och med tanke på hur mycket vi har så borde vi ju kunna dela med oss. Dela med oss av vår tid, kunskap, kärlek och materiella saker.

Mayada och Abdulrazzac, lyssna gärna på sommarpratet. Jag tror ni känner igen er i mycket av det Celina säger. Och tack för tunnbrödet (det godaste som finns) och de fina hjärtkexen! Ni är alltid så vänliga och hjärtliga mot oss.

Ps. Alla ni som funderat på att bli vänfamilj. Bli. Ta kontant med röda korset i din by/stad. Vänta inte på att ni ska få mera tid. Att det ska passa bättre eller att ert liv ska bli mer "perfekt". Kvotflyktingar behöver vanliga vänner som du och jag. Som bjuder in dem i våra hem och som besöker dem i deras hem. Vardagliga saker som är viktiga.

Vår skoltjej

Om en vecka börjar Ruth i skolan. Hur spännande är inte det! Själv hinner jag som vanligt inte med. Inte alls. Är sommarlovet verkligen redan inne på den sista veckan.?! Snart sitter jag vid köksbordet och plastar in skolböcker med den andra inköpta plastrullen eftersom jag alltid brukar slarva bort den första som jag ivrigt köpt i förväg.

Barnen vill såklart ha nåt nytt till skolstarten och jag som inte varit på rea till stan alls denna sommar är helt fjärran från shopping. Jag blir liksom oftast matt redan av ordet shopping och känner mig som en man. Det finns så mycket annat. Trevligare. Shopping ger bara en massa "ha begär" och ger mig en "ytlighets känsla" som jag lika gärna kan vara utan (vet att jag som kvinna är lite udda i detta avseende och speciellt med tanke på att jag gillar heminredning men där har också ivern att äga prylar mattats av)  Här hemma har jag allt jag behöver. Vilken tacksamhet! Men barnen växer ju snabbt och ser till att undertecknad och hennes barn inte blir alltför anspråkslösa * ha haa *.

Allt gott till dig som klickat in hit. Ikväll har jag igen kvällsskifte och jag är tacksam att jag har så duktig 12 åring som tar hand om syskonen tills mannen slutar. Så enkelt.

Båten i hamn

Nu är båten i hamn.

Det är nåt alldeles särskilt med båthamnar och känslan som finns där. En slags stillhet med alla uppradade båtar som är fastbundna och gungar i takt i vattnet. Sjöns hårda vindar och vågor når inte in hit och hur mycket det än blåser på sjön så är hamnen oftast vindstilla. Den väntar och avvaktar. En båt åker ut. En annan kommer in. Nåt annat händer inte här.

Men så störs friden ibland av familjer som vår. Rösterna hörs på långt håll. In med fingrarna så ingen klämmer sig. Alla siktar på att hoppa ur båten först. Många väskor ska kånkkas till bilen och få vill hjälpa till. Inte knuffas på bryggan. Akta så att inte hunden smiter. Vem glömde ryggsäcken på bryggan. Nej treåringen får inte sitta i framsätet. Samma treåring tjuter högt. Ingen vill sitta längst bak. Nån behöver kissa och en annan är hungrig. Vi stänger hastigt bildörrarna med en passagerare för mycket och med på tok för lite utrymme. Hur stor kan en kylväska vara egentligen. Gosedjuret! Min nalle är kvar vid villan. Den tar vi nästa gång. Med en rivstart åker vi iväg hem till vårt Esse. Kan vi alla försöka vara tysta en liten stund.

 Hoppas ingen var inom hörhåll tänker hon i passagerarsätet.

Men detta är sanningen. Det är ofta högljutt. Det är ofta stökigt. Det är ofta gnälligt. Gräl uppstår över ingenting och en trötthet kan drabba en väldigt oväntat.  Men samtidigt är det ju alldeles, alldeles underbart som en bal på slottet. Jag skulle aldrig byta bort något av detta.

Morgondagens kyrkliga tema är ju "sanning och sken". Att tro på sanningen,  Bibeln, och inte på falska läror. Ordet sken fick mig ikväll att tänka på uttrycket "skenet bedrar", om är det något jag inte kan tåla så är det när folk låter skenet bedra. Vi ser det alltför mycket på sociala medier. Oftast sätter vi en guldkant på det mesta men ibland måste vi låta den gamla, rostiga ramen synas. Om inte annat så för de människors skull som börjar må dåligt över andras evinnerliga glans. Sådana som för glansens skull får mindrevärdes komplex. För det finns många som inte kan "se mellan fingrarna" och förstå att varje individ bär på sin egen brustenhet. Att vi alla är syndiga. Att vi alla är vi förlorade utan Jesus.

"Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går på den. Och den port är trång,och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den" Matt 7: 13-14

Det är lördagkväll och båten är i hamn.
Klockan är ovanligt mycket och jag njuter av stillheten i hemmet. I mitt Esse. Imorgon blir det kvällsskifte och det ska bli intressant. Efter tre år är det så roligt att jobba igen.

Det viktigaste lämnar kvar

När andra spammar fina solbilder vid havet så visar jag bilder från vår farstun där det ännu en gång är (läs: var) ordning och reda. Jag gillar vår farstukvist, speciellt förtjust är jag i den rakspuntade panelen och det inbyggda garderobsystemet som mannen i mitt liv byggde då för 9 år sen då vi renoverade här i min hemgård.

Förresten så har jag börjat jobba så smått igen. På en ny avdelningen med nya människor. Så roligt men samtidigt så känner jag mig väldigt rostig med den kunskap jag en gång lärde mig. Igårkväll då jag kom hem så snurrade tankarna runt i huvudet och jag pladdrade på åt min man som redan halvsov. En av de sista meningarna jag sa var i stil med att "När livet blir riktigt krisigt, när cancern eller annan sjukdom tagit över och orken är slut, då är det bara kärleken (och medicin) som räknas. Kärleken till sin maka/make eller nån annan anhörig eller vän. Då betyder allt annat så väldigt lite. Och att vi har en tro som bär", avslutade jag min kvällssaga. Eller vi kan kalla det min bearbetning efter kvällsskiftet.

För visst är livet förgängligt.
Som ett andetag när vi jämför med evigheten.

Det påmindes jag om i sjukhusrummen. Livets förgänglighet. Jag ville liksom ta alla patienter i hand, se dem i ögonen och säga, "Vet du att du är Guds älskade ögonsten. Vet du att han gav Jesus till världen för att just du, här i din sjukhussäng, ska få rätt till ett evigt liv. Vet du att alla dina synder blev förlåtna i den stunden då Jesus dog. Vet du att han uppstod från de döda och har berett en plats åt dig i himlen om du tror på honom."

Egentligen skulle ju den diskussionen ha varit mycket viktigare än att samtala om vätskelistor, askitesvätskor och urinvätskor. Men jag höll mig såklart till den normala "sjukhuslinjen" och frågade om kroppslig värk istället för själslig värk. Dessutom hade vi en väldigt stressig kväll och där fanns inte alls utrymme för själsliga diskussioner.

En stad ovan molnen

Godmorgon. Vill dela med mig av en annan sång på den fina CD "den Heliga staden" som finns att köpas vid missionsmagasinet. 

"Jag har hört om en stad ovan molnen" är en kär psalm för mig. Denna version är så enkel och väldigt fin!

Nu ska jag sätta upp tavlan i farstun och städa upp där lite. Gillar inte att alla som stiger in till vårt hem möts av huller och buller och simhanddukar i alla hörn. Och sand såklart. Men det är ju ett måste på sommarlovet.