jag är jag


Vilken vacker och kall morgon. Rimfrost. Vinterkläder på barnen är ett faktum. Elia ringde just och frågade om de ska komma hit med soppa. Det tackar man ju inte nej till. 

Sånt hos oss då vi trotsar vidare. Ruth har kommit in i värsta trotset och ifrågasätter allt jag kommenterar.
- mamma, "hen" säger att jag är ful, sa hon igår kväll.
- nej, men det är du ju inte, du är ju väldigt söt.
- nej, jag är INTE söt!
- okej, jag tycker att du är en snygg tjej.
-nej, jag INTE snygg, skriker hon.
- du är precis lika fin som en prinsessa, försöker jag.
- NEJ, jag är ingen PRINSESSA, jag är Ruth!
- men tycker du att du är ful då, frågar jag försiktigt.
-NEJ, jag är INTE ful skriker hon sen ännu högre. Gråt. Jag hängde inte riktigt med. Igen.
Vilket temperament.

r e g l e r


. Igår förde jag betong ljusstakarna till magasinet, den ena snedare än den andra men det syns att de är home made. Har man flera på ett ställe så liksom stöder de upp varann i sin fulhet och blir snygga på sitt sätt. De som vill ha släta snygga ljusstakat får köpa fabrikstillverkade eller vänta till julmarknader där proffsiga hemmafixare säljer sina hantverk där betong ofta syns i utbudet. 

Är nyss hemkommen från syrrans kalas. Fast egentligen kan man inte kalla det kalas, mera lunchträff med en slät kopp kaffe efteråt och en bit 89% choklad till efterrätt. I all enkelhet alltså. Vi diskuterade vardagen och barnuppfostran. Kunde konstatera att man gör det bästa man orkar. Det gör alla föräldrar. Men när man är mitt i småbarnsåren så är man ibland ganska sliten i att hålla alla de regler som barnen behöver. Det går liksom i perioder. Ibland ser man andras blickar på sig och kan nästan läsa deras tankar "vilken bortskämd, gnällig, unge".  Men det behöver faktiskt inte betyda att de är bortskämda bara för att de inte uppför sig enligt regelboken. 
Vi har fyra väldigt olika barn trots att de följer samma regler och samma vardagsmönster. Vi har nioåringen som alltid varit duktig och social och som glatt har vinkat av mamma vid dagklubben men som alltid varit högljudd och bestämmande (precis som sin mamma!). Sen har vi killen, 6 åringen, som retat gallfeber på mamman då han hoppat i soffor  (speciellt i syrrans soffor!) och utmed väggarna och älskar att ha käppar i handen och fäktas. Sen har vi 4 åringen som ofta gnäller och varit svartsjuk då vi umgåtts med andra, men som har lekt som en ängel då vi är hemma (utan gäster). Nu har vi vår fjärde stjärna och han verkar också ha ett sätt som varje vaken minut påminner oss om att vi nu har en bebis med allt vad det innebär.
Ofta brukar jag och mannen säga åt varann att vi passar bäst hemma med våra barn eftersom de tycks sakna "fremandsveti". Våra barn sitter inte fint i soffan vid fammos med en kalle anka tidning i två timmar. Nix. 
Sen är det ju skillnad i olika situationer. Är man nio vuxna och tre yngre barn som samlas så är allt väldigt gulligt! Men är man däremot tre vuxna och nio små barn som samsas i samma utrymme så är gulligheten på nåt vis mera avlägset! 

Såna tankar hos mig idag då jag reflekterar över min egen bristande barnuppfostran. Sen då jag är fammo eller mommo så kommer jag minsann att ha synpunkter på mina barns sätt att uppfostra. För då är jag ju expert och har själv glömt känslan när tex 
jag planerar att sy kanterna på bordsduken
samtidigt som Seth gnäller i vagnen och tappat tutten
samtidigt som Ruth tar fram kattmat som sprids över halva köksgolvet
samtidigt som Ivar tjatar om att han vill leka med kusinerna som är på eftis
samtidigt som jag borde förhöra finska orden som Edith har i läxan.

Då har jag glömt den känslan och tycker att det är väldigt viktigt med klara regler och att leka tillsammans med barnen och ta en eftermiddagspromenad i solskenet!

(vilket jag tänker göra nu faktiskt, Ruth är vid dagklubben, Ivar vid syrran och Edith vid kusinernas)

s v a r t




När jag är inne på sovtema här på bloggen (inatt sov killen tack och lov gott hela natten) så kan jag dela med mig av lite bilder från sovrummet. Ännu ska två tavlor fixas dit men motiven är oklara ännu. Önskar mig en personlig födelsetavla, här. ovanför Seths säng. Den i mitten högst upp är min favorit. Så ljuvligt motiv. Vill ha!
Klädstången fick också komma med i "rumsflytten". Mannen med sitt antal skjortor behöver en lång och rejäl klädstång och jag har ju också några plagg. Vissa för småa plagg, vissa "gravid aktiga" plagg och vissa icke säsongsplagg. Sen har jag några få som jag kan och vill använda.

Sånt hos oss denna tisdag då vi sedvanligt har besökt mamma-barn. Nu har ja ätit sjukt god mat och är mer än mätt. Jag gjorde en tacogratäng med äggbotten, hackade tomater och smarrig creme fresch- och ostblandning ovanpå. Nu ska sprayburken fram för en ikea silver ljusbricka ska bli svart. 

g ä s p



Måndag morgon. Mulet och regn i luften. Lite tråkigt men skönt. 
Jag har igen blivit påmind om hur bortskämd jag är. Väldigt bortskämd. Killen grät i två etapper inatt och hade svårt att somna om och jag tyckte det var värdens jobbigaste stund. Jag är nog inte gjort för att ta hand om gnälliga bebisar nattetid. I sådana stunder tar det fram de sämsta sidorna i en. Suck. Det enda man önskar är att få somna om. Till alla lycka sover killen överlag exemplariskt och somnar 20:30 varje kväll i sin egen säng. Men så kommer plötsligt en natt då man vet att man är småbarnsförälder med alla dess vedermödor.

Sånt hos oss denna måndag. Att fara utanför dörren kommer inte i mina tankar, trots att det piggar upp och man känner sig fräsch efteråt. Nej, vi har det bra här inne med en kopp kaffe och kokoskaka. Fint att det finns hälsosammare alternativ till kaffe då man är en obotlig gottegris. Ska dela med mig av receptet. Gillar man dock inte smaken av kokos så kan man lägga annat istället, kanske grova havregryn.  Mellan "kakan" brukar jag stryka ett tunt lager jordnötssmör eller kvarg (icke smaksatt 0,3%) och vika ihop som en rullad. Så gott!


Kokoskaka
200 gr grynost 0,3%
3 ägg
5 msk kokosmjöl eller kokosflingor
1 msk fiberhusk eller psyllium
4 msk vetekli
2-3 tsk bakpulver (brukar sätta 2)
2 msk kokosolja (den hälsosamma varianten, inte kokosfett som man steker munkar i)
ev 1 nypa salt

Rör ihop massan med elvisp. Bred ut på bakplåtspapper och grädda 10 minuter i 200 grader. Jag brukar alltid göra dubbelsats och frysa ner färdigt skurna bitar. Så enkelt att äta hälsosammare då man har alternativ att snabbt ta fram då suget kommer. 

Hoppas ni får en fin start på veckan!

t o r k a t


Alltså jag är helt såld på kalklitir färgen. Helt såld. Tyvärr är bilden grynig trots att jag försökte hitta den bästa fotoinställningen på min sony.  Fick ge vika för denna mulna morgon då allt var lite skymt. Kanske jag gillar färgen tack vare att man inte behöver vara nån perfektionist när man målar utan resultatet får gärna se lite slarvigt ut. För sån är jag i egen hög person också, en slarvmaja. En sån som gärna tar den enklaste vägen och inte är så mycket för planering och noggrannhet. Jag är tvärtom mot min man, ibland kan jag inte annat än småle åt våra motsatta sidor. Herren kunde inte ha valt en bättre man åt mig, så är det bara. Vi kompletterar varann. Han med sin noggrannhet och tålamod och jag med mitt stressiga slarv.
På tal om att komplettera varann så hörde jag på en låt igår när jag tränade vid tungdpunkten, och speciellt en mening etsade fast i mitt minne, den löd såhär: "Jag är trött på denna man, den du gör mig till. Men jag vet att jag ger dig mina repliker". Den innehåller så mycket. Speciellt när man tänker på relationer. Den du gör mig till. Hur ofta blir vi inte irriterad på varann? Onödigt ofta, och ofta för löjliga småsaker. Vi får varje dag kämpa med att ta fram den bästa sidan i vår partner genom att själv vara trevlig (kunde inte hitta annat ord nu just). Om jag har en sämre dag, vilket händer titt som tätt, så har jag ganska snart smittat över det sinnelaget till andra familjemedlemmar. Mannen som kanske kommer hem visslande från arbetet går ganska snart med mungiporna ner då fruns humör har smittat. Sen blir jag irriterad på honom fast jag vet att jag själv "ger hans repliker".  Man får rikta kritiken mot sig själv istället för sin partner, Som man ropar får man svar. 

Vi älskar därför att Han först har älskat oss.
1 Joh

Såna tankar hos mig denna sköna lördag då man skulle kunna tro att jag sitter och är irriterad på min man. Men han dammsuger som bäst på vinden, har just bäddat vår säng och vikt bort den torra tvätten. Kan man då vara irriterad? Nånee. 
Ikväll ska vi på kala och Ivar frågade redan klockan nio i morse när kalaset egentligen börjar. 

h ö s t l o v


Alltså vilken tur att vi bara har höstlov i två dagar. Annars skulle det bli lite övermäktigt för denna mamma att hitta på något program åt barnen i fem dagar. Nåja, våra barn är ju inte heller särskilt bortskämda med att ha nåt digert program utöver det vanliga. De har väl fattat att de har tråkiga föräldrar som helst stannar i hem knutarna, ha haa. Idag har vi dock planer på att fara på picknick med några andra mammor som är hemma med barnen. Chokladbollar och varm óboy har jag lovat dem och de är idel lågor. Man påminns igen om att barnen inte behöver mycket för att uppskatta nåt. Verkligen inte. Det är nog oftast vi föräldrar som sätter ribban ganska högt. 

Sånt hos oss denna torsdag. Igår kväll innan jag somnade kom jag att tänka på att vår liggvagn inte ryms i bilen och jag borde ha bett mannen ta "min" bil imorse. Gillar inte resevagnar på skogsvägar. Men nu får jag bara gilla läget och ta den vagn som ryms. Nåt annat alternativ finns inte, att gå runt och "kånkka" på en bebis i en barnbilstol tar död på vilken axel som helst. 
Nu blir det att röra ihop min absoluta favorit - chokladbollar. Finns inget godare och jag får nog tejpa igen munnen medan jag rullar dem. Eller så får barnen göra bollarna, de är heijare på dessa och när de är klar så finns det en massa "maskar" "hjärtan" eller små "chokladplättar" istället för traditionella bollar! *mums*

Trygg i Guds hand


Det kunde lika väl vara jag. Vi har ingen garanti för att vi ska få vara friska men ändå är vi ganska trygga i tanken att sånt händer andra, inte mig. Inte min familj. Idag går mina tankar till Katja som ska påbörja behandling mot cancern som drabbat henne. Käre gode Gud ge henne styrka och helande! Var med hela familjen och hennes närmaste då hela deras tillvaro vänds upp och ner. När en så oväntad och ovälkommen sjukdom dyker upp mitt i den trygga vardagen. 

Vi andra, som fortsätter våra liv som vanligt med allt vad det innebär, får nu be, be och be för Katja och hennes familj! 

"Eftersom han själv har prövats och lidit 
kan han hjälpa dem som prövas"
Heb 2:18

t i d e n



Varför är det sån status nuförtiden att vara så upptagen? Eller kanske är det bara jag som upplever att människor som har för få timmar i dygnet har ett intressantare liv. Man liksom skryter över hur mycket man har. Upptagen person = attraktiv person. Jag vet inte om jag hinner, jag har så mycket nu.
Hemma på våran gård är det likadant. Tyvärr. Mamma eller pappa ska ofta bort. I slutet av söndagen så ställer man den obligatoriska frågan. Hur ser din vecka ut? Helst vill man ju höra att inget är inbokat kvällstid men sällan är det så. Denna vecka är det jag som har tre kvällar inbokade och mannen endast en. Ganska bra fördelat tycker jag. För när mannen kommer hem från jobbet stannar han gärna hemma "i mysbyxor", medan jag som varit hemma hela dagen gärna far en sväng. Men absolut skönast är de där kvällarna då ingendera har nåt. Tillsammans tid. Barnen uppskattar också att ha både mamma och pappa hemma. 
Men vi skapar ju själva våra liv. Vi väljer själva hur många kurser vi deltar i, om vi ställer upp i olika föreningar eller dylikt (föräldramöten är ju nästan obligatoriska så de räknar jag inte hit). Jag tror det är hälsosamt att man ibland rannsakar sin tid. Vad lägger jag mina kvällar på? Vad ger det mig och min familj? Alltså vad bygger upp istället för att bara stjäla vår tid. 

 Ah, dessa kvällar. När man har barn så kan man ju inte slå två flugor i en smäll och vara borta samtidigt. Då blir det också mer påtagligt att  - nu är det din tur, nu är det min tur. Avundsjuka kan uppkomma och känslan av ojämlikhet. Det är inte bara en gång vi hamnat i "gräl" om just den saken.  Jag upplevde ofta att det var min man som alltid var "a busy man", medan jag kände mig som en tråkig hemmamamma. Men de senare åren har jag fått äta upp dessa anklagelser. Numera tänker jag inte att far han bort en kväll så skall jag "minsann" ha en kväll. Nej, nu försöker vi istället att vara hemma mera tillsammans. Försöker.

Sen har vi ju barnen och deras fritid också. Ibland får jag dåligt samvete då våra barn inte har nåt extra på kvällarna, (okej Ruth har faktiskt en timme jumppa i veckan och Edith rider en halvtimme varannan vecka). Jag frågade mannen om han inte också tycker att våra barn har tråkiga kvällar som för det mesta är hemma. Men nix, han delar inte min övertygelse om att barnen behöver ha nåt extra program utöver vardagens ruljans (och innerst inne håller jag med). Barn mår bra av att skapa sin egen kreativitet och ibland kan det vara hälsosamt att ha "tögot". Sen är det ju upp till oss föräldrar att hitta på nåt tillsammans med barnen. Att fara och rutscha till förskolan och titta in i biblioteket uppskattas. Redan den grejen att man tillsammans far utanför dörren betyder så mycket. Där får jag verkligen ta mig i kragen, ibland känner jag mig som den lataste föräldern i universum. Skickar bara ut barnen att leka ensam och tar en kaffekopp i soffan istället. Om 10 minuter kommer de in igen för de inte hade nåt att göra. 

Men det är aldrig för sent att ta sig i kragen och satsa på det man tycker är viktigaste i livet.

Jumala
Aviopuoliso
Lapset
Kirkko
Ammatti

Min man brukar ofta hänvisa till ordet JALKA då vi diskuterar viktighetsgraden i våra liv. På första plats sätter vi vår relation till Gud. Inget och ingen får ta denna plats. Sen kommer vår maka/make, alltså vårt äktenskap. Sen efter detta kommer våra barn. Församlingen och församlingslivet kommer näst. Allra sist, det som vi för det mesta sätter mest tid och energi på, är arbetet. 

Såna tankar hos oss denna måndag. Jag behöver kissa men Seth somnade just om tack vare vagnens gungning så nu överlägger jag med mig själv. Ska jag vara kissnödig och njuta ännu en stund av sovande bebis eller ska jag sätta mig och kissa medan jag hör hur han räcker upp sina korta armar i luften samtidigt som han sträcker på sig förnöjt. Godmorgon. 
Jag väljer det första alternativet och tränar blåsan, det lär ska vara bra. 

K a l k l i t i r



Hade ju bestämt mig för att måla över kvistarna i vardagsrummet i och med lampbytet. Men nu tvekar jag med färgen jag köpte hem igår. Typiskt mej, men jag observerade inte att det är exakt samma nyans som syrran har i sitt vardagsrum, titta här, och jag vill inte vara härmapa (trots att kalklitir ser olika ut i olika miljöer och med olika färger i hemmet). Kom just på den fina idén att jag målar med färgen i gästrummet först. Sen kan jag köra på större och mera synliga ytor (med annan kulör) senare, då jag behärskar tekniken. Det blir en "lära känna varann" dag idag. Hade mannen varit hemma och tagit hand om lillen skulle allt gå som på räls men nu får jag passa in målarpassen och tejpningen då han slumrar in mellan varven. Tålamod var ordet jag får smaka på. Igen. 

Sånt hos oss denna lördag då jag funderar varför det finns andra modeller på skruvar än stjärnskruv? Och varför vi har så stökigt i pannrummet så man inte hittar nåt i mannens verktygsback? Ska inte alla skruvgrejer ligga i prydliga fack INNE i lådan? Ja, mannen kan jag inte skylla på. Han är noggrannheten själv. Skyll mig själv.

Denna helg har vi höstmöte i Punsar bönehus, dit tänkte vi bänka oss med våra barn klockan tre och sen ser vi om vi är där en halvtimme eller tre. Barnen avgör. 
Nu, back to målasi efter att den obligatoriska kaffepausen (visst tar man paus innan man börjar jobba!?)

ps. jag har i något skede lovat mig själv att inte måla någonting i vårt hem med Kalklitir bara för att "alla andra" gör det. Men roko e kvinno som int kan änder se!

tredje gången gillt


Fredag, hur ljuvligt känns inte det. Speciellt då man inte har nåt skiftesarbete att fundera på. Saknar inte fredagsmyset på avd 8 men kan sakna övriga skift ibland. Det är nåt med jobbets sociala grej som jag uppskattar väldigt mycket och som jag kommer på mig själv med att sakna ibland. 
Lampan, min omtalade "tiiliskivi" lampa, hänger uppe och Ruth missade att hennes lampa saknades i rummet vid läggdags tack vare mörkret och läslampan. Annars skulle det nog blivit ramaskri. Nån gräns får det väl vara i vårt hushåll - man tar inte andras saker sådär bara! Vi ville ju testa att lampan funkade som den skulle igår kväll. Aja på Lundagård skulle vara på plats vid butiken idag så då ska jag kanske fara och köpa en snygg tygsladd. 

Sånt hos oss. Kan man förresten vara en hel dag hemma utan att öppna roskisskåpet? Imorse, när jag öppnade skåpdörren, sprang en livrädd mus över köksgolvet och katten lyste med sin frånvaro. Likadant hände igår kväll och igår på morgonen. Tre gånger alltså. Dessutom händer detta bara när jag öppnar dörren. Why? Hallucinerar jag? Mannen har gillrat fälla men dit lockas den inte. De är helt enkelt smartare än så. Vill inte ens tänka på vart den sprang iväg, den småtjocka musen. Under mitt täcke kanske. 

l a m p a n


Skärmen klar. Nu ska den bara hängas upp och det är där mannens hjälp kommer in. Det är där lampprojektet kan komma att dröja. Dessutom vill jag ha en svart tygsladd och sådana finns vid Lundagård som, oturligt nog, har stängt idag och imorgon.
Tror faktiskt den vita målarburken får komma fram ett ögonblick också. Kvistarna har liksom tjänat sitt i vardagsrummet och det är nåt med lampskärmen och tapeten som inte "konektar". 

Sånt hos oss denna torsdag. Ni undrar säkert hur många hål jag hade i tänderna. Men det blev inget av tandläkarbesöket igår, tandläkaren blev nämligen sjuk. Snacka om lättnad (trots att jag nu ännu har besöket framför mig) då jag inte varit till tandläkaren på XX antal år. Dessutom hade jag borstat tänderna tre gånger med eltandborsten helt i onödan, ha haa. 
Nu funderar jag om jag ska sy en bordsduk av resten av tyget med det samma, eller (ett bättre alternativ) inte alls sy nåt idag. Det blir bara en stress då killen vaknar. Man ska välja sina strider och så ska man sluta fokusera på inredning då man är mammaledig! (vilket jag definitivt har en tendens att göra) 

h e m m a p a r t y



Igår kväll blev jag bjuden på ett klädparty av en fin väninna. Tack du! Återförsäljaren Anna visade  House of  Lola kollektionen och jag blev helt såld. Kanske för att materialet på kläderna var så mjuka och sköna och där de flesta plaggen ska köpas en nummer mindre än man normalt har. Vilken kvinna faller inte i den fällan, ha haa!
Hemma klädpartyn är lite som att bli bjuden på choklad ur en konfektask. Man behöver bara sitta på sin rumpa så visas det ena plagget efter den andra upp för en. Dessutom prövade Anna själv minst 10- 15 av plaggen och det ger ju en helt annan bild av kläderna. Att hon dessutom var lång och smal gjorde ju kläderna en klar rättvisa. När jag själv drog på mig en skön, underbar, lång tröja som passande nog hette home alone, denna så såg jag mera ut som en präst än en skön, trendig, hemma mamma.
Själv hade jag lite ångest om jag överhuvudtaget skulle köpa nåt och i vilken nummer (denna kollektion motsvarar ju inte HM priser direkt där en tröja kan kosta 9.90). Har ju planer på att tappa några trivselkilon ännu men samtidigt vill jag ha nåt snyggt i garderoben som inte ger ångest. Alltså inga små plagg som jag ska ha sen. Då jag....ja, ni fattar! 
Men denna sköna, lediga "kavaj" beställde jag till min redan så svarta garderob. Blir den, mot all förmodan, för stor så tar jag nog bara ett glädje skutt. 
Funderar själv på att ordna ett Lola party. Bara för att det är så roligt. I början av november. Då ska jag mysa upp hemmet med tända ljus, skicka bort alla barn och bara njuta av att vara värdinna och bjuda på nåt gott! Min man kommer att sucka åt mig. Han gillar inte grejen med hemmapartyn, speciellt inte hemma hos oss. 

Sånt hos oss. På måndag kväll hörde jag om barnmisshandel med allt vad det kan innebära och igår var jag på nåt så ytligt som klädparty. Livet med alla dess skiftningar. Men det är väl så det ska vara. Idag blir det en mindre trevlig tillställning igen. Jag ska nämligen upp i tandläkarstolen, farligt många år sen sist. Jag har en benägenhet att skippa detta med tandläkaren, så nu inväntar jag domen. Vem vet hur många hål som gömmer sig i de små vita, eller snarare kaffegula tänder!

"m o r s a n"


Vi skrattar samtidigt som gråten fastnar i halsen. För en sån gåva har Elise, hon får oss att skratta och gråta om vartannat. Det Elise varit med om, det hon delar med sig av, borde ingen människa och absolut inget barn behöva uppleva. Men det händer varje dag för tusen, miljontals barn. Övergrepp, våldtäkt, misshandel, att bli ignorerad och hatad. Hatad av alla och till slut av sig själv. För hur kan man älska sig själv då man inte en gång under sin uppväxt fått höra att man är fin. Då man bokstavligen blivit pissad på. Elise fick tidigt lära sig att sex har man med barn och djur. Fick hon mat för dagen skulle det betalas med hennes kropp. Hon hade ingen fin barndom. Ingen fin tonårstid och inget fint vuxenliv. 
Det är så fruktansvärt. Men ondskan är fruktansvärd och den finns. Överallt.
Sen berättade hon om helandet, om förlåtelsen och hur den heliga anden flyttade in i hennes kropp. Det hände då hon var runt 58 år. Då började ett nytt liv. Då började hennes liv. Hon skämtade om att hon är 20 år idag, trots att hennes riktiga ålder är 78.  Vi har en god Gud om vi bara öppnar dörren för honom.
Hon berättade också om hur hennes arbete bland prostituerade framskrider och hur situationen är där idag. Att hon varje vecka , år ut och år in, orkar möta trasiga flickor som upplever den fasa hon själv genomlidit måste ju vara tungt.  Alla dessa ungdomar, både flickor och pojkar, mår så dåligt och oftast befinner sig i svåra situationer med alkohol och knark inblandat. Enbart med Guds kraft orkar man med sådana uppgifter, enbart med Jesu kärlek kan man vara ett ljus i detta mörker. Hon berättade om gripande möten med hallikcar och hur de i Jesu vapensköld känner sig trygga då de vistas ute bland alla kriminella människor i mörka natten. 
Elise är en tuff och underbar kvinna som utstrålar kärlek. Hon har fått förlåtelsens kraft av Gud, är hel och fylld av Jesu kärlek. Hon är ett Guds redskap. Vilken nåd. 

Har ni inte läst boken så ska ni göra det. Den heter "Ängeln på Malmskillnadsgatan". Elise signerade boken igår åt alla som ville köpa. Tyvärr var kön så lång och klockan å mycket så jag fick fara hem utan en egen bok.

Förlåta

Att förlåta är inte en handling i svaghet,
det är en handling som fordrar mycket mod.
Att förlåta betyder "släppa fri",
den du släpper fri är dej själv.
När du förlåter betyder det inte att du glömt,
det innebär endast att du släppt ditt beroende till den oförrätt 
du anser dig åsamkats av någon eller dig själv
och därför inte längre plågas av din bitterhet.

Allt vi behöver för att kunna förlåta
är viljan att göra det.
Sen sköter Gud resten.