han som ÄR


Den andra advent påminner oss om att Han ska komma tillbaka i sin stora härlighet.
Då ska ingen längre tvivla på Honom. Han som ÄR.

"Mamm, int kommer väl Jesus tillbak ida då vi ska ti fremands. Det vill jag int", sa Ruth med lite panikartat röst i söndags då jag hämtade barnen från söndagsskolan. Jag kunde inget annat än småle åt hennes uppriktighet och hennes barnatro. Hon vill inte att Jesus ska komma ännu för hon har så mycket roligt hon vill uppleva i sitt liv. Jag känner lite samma sak. Det finns så mycket fint att uppleva. Det finns så många människomöten jag ännu har framför mig. Alla dessa möten som berikar och lär.

Men samtidigt. Tänk att få se Jesus komma tillbaks till denna värld som den kung han är. Tänk att få se skyn spricka upp i ett ljussken som ingen i världen tidigare skådat. Den stunden överglänser nog allt annat och då harmas vi inte längre över allt det roliga som vi hade inplanerat.

Allt det som gläder oss idag bleknar nog i jämförelse med den stund då vi får se Honom ansikte mot ansikte....men tänk vad det ändå är trögt att riktigt tro och se framemot detta på riktigt. Där deep inside. På nåt vis så klappar mitt hjärta mycket snabbare vid tanken på de nya köksstolarna som kommer på fredag *blink*. Men det är ju ett väldigt mänskligt beteende, ha haa....

Missionsmagasinets julbasar


Ni kommer väl på julbasaren till missionsmagasinet imorgon! Gröten brukar smaka ljuvlig och så kan man köpa hem nåt smått och gott...varför inte ett ljus som är gjort med kärlek och där julevangelium får en fin synlighet. Det ljuvliga evangeliet!

...och så tavlor såklart. Alla dessa hundratals tavlor med givande budskap som jag ramat in till lust å leido men som trots allt ger mig så mycket inspiration och glädje! Kan man ge nån bättre present än ett budskap där Herrens kärlek får lysa?...och vad gör det fastän tavlan inte passar in och hamnar i skrubben. Redan som läst är budskapet nått. 


*med evig kärlek har jag älskat dig. Därför låter jag min nåd förbliva över dig*



Han som håller vad han lovat


Sådär lagom inför andra advent tog jag fram adventsljusstaken och första ljuset hinner brinna ensam i hela två dagar. Bättre sent än aldrig (fast jag borde köpa en ny ljusstake för denna är lite vinglig och ljusen svajar lite mellan varven)

När vi tänder det första ljuset så får vi tänka på det stora löftet som Gud gav åt mänskligheten. Gud som är löftets Gud och som alltid håller vad han lovat. Vi får följa med den lilla åsnan som bar Jesus på sin rygg in i Jerusalem och vi får tillsammans sjunga "Hosianna". Men varför tänker vi på påsken inför julen? Jo för att julen måste ses i samband med Kristi lidande, död och uppståndelse. Löftet om Sonen som skulle komma och rädda världen. Han som kom till oss. Är med oss. Nära oss. För att befria oss.



Kan vi annat än känna en stor tacksamhet och glädje.




Jag får åtminstone halva


Halva bordet på var. Det är väl en good deal?
Åtminstone får jag finna mig i det. Jag kan inte fatta hur vissa föräldrar får avstyrt sina barn från att leka på vardagsrumsbordet...hos oss är det ju den bästa platsen Seth vet. Perfekt höjd och centralt så att han får mammas uppmärksamhet. Jag har inte hjärta att visa bort honom.

På tal om annat så blev det ingen gemenskapskväll för min del och i djupet av mitt hjärta så är jag såååå besviken och jag vet att jag skulle ha fått en god föda därifrån. Ett rama mål mat. Andlig mat. Den som vi så väl behöver.

Så nu sitter jag här istället och har såååå mysigt med tända ljus på min halva av bordet.


bortglömt gott


När man hittar en skål full med nötblandning och chokladbitar som jag hade planerat att bjuda åt gästerna på lillajul, ha haa. Nåja, tids nog blir det uppätet...av nån *blink*. 

Ikväll är det gemenskaps kväll för kvinnor i Bosund bönhus och jag skulle så gärna delta. Tema är "löften och hopp i bibeln" och en panel med fyra kvinnor delar med sig av bibelställen som betytt mycket för dem i olika livsskeden, info här. Egen bibel ska man också gärna ha med sig och jag har på känn att kvällen blir givande. 

Men pga av den långa bilsträckan (vi körde samma sträcka igår) och att mannen är borta så är jag tveksam. Att orka ordna skötare åt barnen känns ibland så väldigt "suckigt"...men vi får se...

Vem stjäl våra lampsladdar?


Tänk att det alltid är lika. Varje år. Innan jag får hänga upp alla fina julstjärnor så måste det fixas, trixas och bytas. Man tappar nästan lusten. Tyckte att jag hade så många färdigkopplade sladdar med takuttag ifjol men nån har tydligen ätit upp dem. Eller bara behövt dem till nån lampa eller sånt...

Seths ögon börjar alltid glittra då nåt ska fixas och det tog inte många sekunder innan han hade verktygen snyggt uppradade ifall vi skulle behöva.  Vår lilla fixare!

Så. Nu hänger stjärnorna i fönstret (jag fick till och med kopplat två lampor till ett uttag - borde jag ha blivit elmontör?) och nu inväntar vi mera mörker så vi får myskänsla i vardagsrummet! Nu är det bara 11 fönster kvar då (fast jag tror jag hoppar över varannan i år)

Men snön alltså! Den borde koma nu...




Stenar


Igår fixade jag lite annan typ av tavlor i extra stora ramar (40×50) till missionsmagasinet. "Marimekko kivet" (åvslappi från tapeten i barnens rum). Nåt kristet budskap finns ju inte denna gång men om man tänker lite djupare på ordet "sten" så kan man relatera mycket till vår kristna tro. 

Jag kommer först och främst att tänka på de tio buden som blev inristade i stentavlor med Guds fingrar. 

Sen tänker jag på uppmaningen som Jesus gav åt människorna som skulle stena synderskan. "Den som är utan synd må kasta den första stenen". 

En annan sak jag tänker på är den stora stenen som täckte Jesu grav. 

Det fjärde jag tänker på är den lilla släta stenen som David slungade rakt i Goliats panna.

Jag tänker på ett människohjärta som kan bli hårt som sten.

Jag tänker också på hur synden kan liknas vid tunga stenar i en ryggsäck - dessa stenar ska vi låta Jesus tömma varje dag. Han kastar bort våra synder och kommer aldrig mer ihåg dem. Jesus älskar, glömmer och förlåter. 

Han älskar fullkomligt
Han glömmer för alltid
Han förlåter mig om och om igen.

Det är nåd utöver nåd.