Underbar i råd


Så var de över. Julfesten alltså. Skönt. Strumpbyxorna kastades i en härva i hörnet och jag njuter av några "strumpbyxfria" dagar nu! Det är nåt med materialet, känslan och hållbarheten som får mig att kallsvettas. Men när jag satt där i salen och fick höra på alla vackra julsånger, b l a,
***
Go, Tell It On The Mountain,
Over the hills and everywhere,
Go, Tell It On The Mountain

That Jesus Christ is born.
***
(en av mina absoluta favoriter) och tog del av jultablån, som Ediths årskurs framförde (hon har en brun klänning på sig på bilden till höger), så störde strumporna inte alls. 

...och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig fader, Fridsfurste.

Dessa namn, de förklarar allt. Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste. De ger mig sån trygghet, sån förtröstan, sån glädje och förväntan. En förväntan att få se honom! Den julklappen längtar jag allra mest efter.

Sånt hos oss idag då det är fredag igen. Städdag. Ni undrar ju säkert hur det gick för Seth och jag vid missionsmagasinet igår. Det gick. Egentligen riktigt bra dessutom. Från det att jag öppnade tills jag for hem så var det en jämn kundström hela tiden, jag hann nätt och jämt äta, än mindre njuta av en kopp kaffe. Jag spelade julmusik där och tyckte själv att julstämningen sakta började strömma in i mina sinnen. Underbara jul. Att den infaller om 6 dagar känns så overkligt men härligt!

g o d m o r g o n


Godmorgon hälsar denna kille som ska betjäna vid Missionsmagasinet idag mellan 11-15. Hans mamma har fått lite kalla fötter och hoppas att det ska gå vägen och att matpauserna passar in. Fast  jag tror inte det finns några stressade kunder vid magasinet som kräver betjäning på sekunden. Värre skulle det vara om kassörerna vid prisma skulle ha barn att ta hand om samtidigt som köerna skulle bli långa. Då tror jag en och annan kund skulle höja på rösten. 
Man får ju också påminna sig nu som då att allt som sker vid Missionsmagasinet sker på frivillig basis. Alla som betjänar ger av sin fritid, alla som skänker prylar och kläder skänker gratis och alla som plockar upp kläder gör det enligt sitt eget tycke......och det blir en härlig mix av alltihopa!

Sånt hos oss denna vackra torsdag. Vi får tacka Gud för snön som vi så väl behöver, dagarna var onödigt mörka innan. Nu ska jag börja ställa oss i ordning för en dag vid magasinet. 

Böcker vid Missionsmagasinet

Vill tipsa om några böcker som vi säljer vid Missionsmagasinet nu innan jul. Förutom dessa böcker finns ett stort urval litteratur och andra julpresenter. Vi håller öppet denna vecka normalt och på lördag mellan 10-14. Nästa vecka håller vi stängt. 
Texterna om böckerna är kopierade från Boris Salos hemsida, här.
Välkomna in sista veckan innan jul. 


Fri från press och tristess
Boris Salo ger många exempel på inre och yttre stressfaktorer.
Samtidigt vill han också ge konkreta verktyg
för stresshantering. Han lyfter även fram betydelsen
av att ha en inre beredskap i stressituationer. 


Vardagstro
Buden, trosbekännelsen och Fader vår i ny belysning


Berättarglädje
Markusevangeliet är en expressiv berättelse. Här finns
tvära kast och överraskande hårdhänta beskrivningar
av lärjungarna och deras svårigheter att fatta vem
Jesus är. Samtidigt framträder bilden av en som var
både unik och sann. Boris Salos kommentar varvas
med faktaupplysningar om vardagliga ting på Jesus
tid och de avslöjanden om Jesus och hans lärjungar
som Markus så intensivt lyfter fram. Den nya upplagan
är kompletterad med reflektioner från författarens
memorering av Markustexten.
Boken är försedd med frågor för samtal i grupp. Boken
kan med fördel läsas tillsammans med Jesusberättelsen
- fiktion eller verklighet?, 2010


Unohdettu aarre.


Öppen famn
Huvudorsaken till boken är en berättelse som länge har fascinerat mig.
Jag utgår från den mest kända berättelsen om barn i världshistorien,
nämligen när Jesus från Nasaret välsignar barn. Berättelsen öppnar
många dörrar till ett aktivt, lyhört föräldraskap. Författaren.


En bok om julen
Med En bok om julen vill jag förmedla julen
på ett mångfaldigt sätt. Det blir bilder,
dikter, böner, sånger, anekdoter, reflektioner,
predikoutkast, meditationer och fördjupande
artiklar. 

som hon sa


Nog visste hon vad hon pratade om våran Ruth. In kom hon som lucia och sen var hon ängel i jultablån. Årets lucia var kortaste av alla flickor och hade kortklippt hår men var så rackans söt om man frågar mamman. Nu vet jag inte vad de har för system i dagklubben då de väljer lucia. Kanske drar de lott, det skulle jag göra om jag vore ledaren. Frågar man barnen så vill ju alla vara lucia.  Jag tycker att alla kunde vara lucior om de så vill, det skulle vara sött!

Sånt hos idag då vi får glädjas åt ett snöklätt landskap. Nu får det gärna var såhär till jul. Tack. 

s k y m n i n g


Dagarna är så mörka. Skönt på ett sätt. Bara att tända ljusen och mysa till det lite.
Nu är våra värmeljus nästan slut så det blir att inhandla nya, i massor.

Vad tycker ni om krubban då? Ja, ingen kommer och stjäl vårt Jesusbarn iallafall!

lila lucia


Slutet gott, allting gott. Tomtenissen accepterade till slut att hon inte fick vara lucia denna gång. Livet är sällan rättvist. Ju tidigare man lär sig att acceptera livets orättvisor desto lättare har man att leva i denna värld.  Man måste försöka göra det bästa av sin situation och i detta fall blev det att tomten fick ett bälte med silverhjärta, tomteluva med flätor och ett fint halsband. Sen, med lite gladare min, fick hon fara och lussa åt några äldre människor med flickorna och Johanna. 

Det här med lucia är ju ett skilt kapitel som tyvärr krossat många flickors dröm och uppfyllt några få.
Ikväll skall vi på Ruths dagklubbsjulfest och varje gång jag frågar henne vad hon skall vara så får jag varierande svar. 
- Jag skall vara lucia, säger hon.
- aha, så du ska ha en krona på huvudet, frågar jag
- nej, en lucia med glitter! och så skall jag vara en lila prinsessa med vingar. 
Så om hon ska vara ängel, tärna eller lucia återstår att se. 
Eller en lila prinsessa. 

 Jag har inget minne av att jag själv varit lucia förutom på firmajulfesten för tre år sedan då jag och några andra bjöd på ett fint luciaspektakel. Där var vi förstås alla lucior så ingen skulle bli avundsjuk. Visst är det konstigt, Maria, syrran och  Linda, att ingen bett oss framträda på firmafesten igen sen dess!

Sånt hos oss denna morgon då jag känner en stor tacksamhet. Denna gång över att magknipet jag fick igår kväll inte berodde på nåt gynnande magafar utan var ett resultat av onödigt mycket choklad och saltade nötter. Denna dag ska jag försöka följa regelboken och undvika livets goda. Lättare skrivet än gjort. Dessutom har vi en öppnad chokladplatta i skåpet. 

b l å s a n


Så får vi stryka över firmans julfest i kalendern. Den godaste maten av dem alla är uppäten och Oa Lönnbäck som gästade oss har säkert sovmorgon efter "jobbuppdraget" som hemlig gäst. Festblåsan på läppen bultar värre än igår och min andra festblåsa, som jag hade tänkt använda idag igen på söndagsskolans julfest, fick jag vrida mjölk ur igår kväll eftersom jag hade glömt amningsinläggen. 
Nu återstår söndagsfrukost med resten av familjen som säkert vaknar så småningom (sådär passligt tills lillen som nu gnuggar sina trötta ögon somnar om)

Sånt hos oss då klockan börjar vara så pass mycket att man faktiskt vill vara vaken. Godmorgon! Önskar er en skön tredje advent.

s j ä l v k ä n s l a n


Åh, vilken härlig ålder förskolebarnen är i. Kunde inte annat än småle åt tärnorna som p g a glittret kliade sig i pannan och rättade till kläderna under luciaklänningarna. Barnen som vinkade åt sina föräldrar i publiken och knaprade sig i näsan om det så behövdes under sångframträdanden. När de står framför publiken så är de lika nyfikna på publiken som vi är av dem. 
De är ännu så barnsliga och härligt naturliga och duktiga på att framträda. 
Och vi alla föräldrar satt stolta som tuppar och myste i salen. Vi kan ju inget annat än vara stolta. 

Ivar, som syns på den suddiga bilden, satt och såg allmänt ointresserad ut av jultablån som hans grupp visade upp. Men jag vet att han var väldigt ivrig inombords trots att han gav ett sken av att vara nonchalant. Alla tycker ju inte om att uppträda inför publik men jag tror att det är en viktig mognadsprocess, man växer som människa då man vågar utmana sig själv.

Jag var själv väldigt blyg som barn och var väldigt nervös inför dylika evenemang som julfester. Jag var rädd att jag skulle glömma mina repliker och göra bort mig. Men so what !? vem bryr sig om inte framförandet går exakt som klockan. Jag önskar att jag hade haft min självkänsla då jag var liten som jag har nu. Självkänslan är så viktig. En människa som är väldigt duktig på vissa saker kan ha ett riktigt bra självförtroende men kan sakna självkänslan. 
Det är inte vad jag presterar som gör mig till den jag är.  
En människa som har god självkänsla vågar göra saker de aldrig gjort förut med risk för att inte vara bäst, de vågar visa sig dåliga och skäms inte för sina svaga sidor. De vågar göra bort sig utan att för den skull krympa som människa. 
De kan säga att de inte kan utan att känna sig misslyckade som människa. 

Det icke perfekta kan vara ännu vackrare!

Såna tankar hos oss idag då vi tittar på sketchen som förskolelärarna bjöd på. Barnen älskar sagan om Petter med sina fyra getter! och jag gillar att lärarna bjuder på sig själva. Mera sådant. 

l a c k s k o r


Det är inte bara en gång jag får känna mig besegrad av denna lilla dam och jag väljer noga mina strider redan på förhand. Vem bryr sig förresten om man har lackskor eller glittriga "converse" på julfest!? Vissa beslut måste ju faktiskt barnen själv få ta och inte hela tiden känna sig överkörda av föräldrar som "alltid vet bäst". Sen finns det ju en gräns. Såklart. Barn är barn och vuxna är vuxna. 
Jag önskar att denna bestämda dam, sen då hon blir stor, ska ha samma självförtroende över vad hon vill och inte vill. Att hon vågar ta sina egna beslut utan att dubbelkolla med mamma först. Jag behöver bara gå till mig själv så vet jag hur det känns då man är osäker. Då man har svårt att bestämma sig och sen ältar sina val efteråt. Jag tänker alltid först och främst på andra och väljer ofta mina val utgående från andras behov. Visst är det en fin egenskap det också men ibland känner jag mig dränkt i mina skuldkänslor och känslor överhuvudtaget. 
Jag har till exempel aldrig kunnat känna enbart glädje åt en guldmedaljör, även fastän jag önskade att just denne skulle vinna, eftersom jag tycker så synd om den som blev sist. Jag skulle definitivt inte heller passa i företagsvärlden där man ska armbåga sig fram och inte vara blyg att ta betalt för sina tjänster. 

Sånt hos oss då Seths sovtur utomhus var en ynka halvtimme och jag fick trevligt sällskap till eftermiddagskaffet, därmed blev "mammas heliga stund förstörd". 
Ikväll har förskolan julfest och Ivar är lite nervös inför sin roll i jultablån, att uppträda inför publik är nog inte riktigt hans grej. Men det kommer att gå så bra så. 

k r u b b a n


Krubban köptes hem igår och fick hedersplatsen i vardagsrummet, Ruth rör i gipsfigurerna och önskar att de skulle vara lösa medan jag är tacksam att de inte är det. Nu finns det ett hopp om hela figurer julen ut. Julevangeliet finns förresten att köpas vid missionsmagasinet, i A3. Finns både en svart (den svarta finns i caféet på en hylla och kostar 15 e) och en vit tavla färdigt inramade och så finns det enbart pappersversionen.
Vet ni vad annat jag köpte på julmarknaden? Jo, ett pappers fat med några chokladbollar på inlindat i cellofan. Tror ni barnen har fått en enda? Nix. Jag måste nog vara den elakaste och snålaste mamma ever. Men ett paket med hembakade kex fick de smaska på iallafall. Nu, i skrivandets stund, äter jag upp den sista chokladbollen med kaffet, ljuvliga Amalia. 

Förresten så ska vi beta av tre julfester denna vecka, månne vi hålls friska. Hör att magafari härjar i knutarna och nåt sånt vill vi inte ha. Firmans julfest vid Campus Allegro på lördag kväll ser jag extra mycket framemot och hamnar vi att vara hemma på grund av nån äcklig spysjuka så blir jag lika besviken som Maria 5 år. Men vi kan ju klara oss undan också!

Sånt hos oss denna blåsiga, mörka onsdag. Nu ska jag sätta kläder i tvättmaskinen och det ska bli så spännande att se om det blir en mörk eller ljus tvätt.

var är tandkrämen nu igen?


Vi har ju våran Seth. Han som blev 5 månader förra veckan och som påverkar våra dagar mest av alla i familjen nu just. Nu har han utökat sin diet från enbart bröstmjölk till potatis och han blev så arg igår då skålen blev tom. Snacka om att ha samma aptit som hans mamma. Det här med att njuta av mat - det kan vi!
För övrigt har vi lugna dagar här hemma nu. Och lugna nätter. Jag trivs! så mycket att jag nästan känner mig lite harma då jag hamnar att fara hemifrån. Har dock lovat Edith en "shoppingkväll" ikväll och hennes lista på julklappar som skall inköpas är viktig! Väldigt viktig. Hon har fått 20 euro till sitt förfogande och väljer själv åt vem och vad hon köper till julklapp. Av den långa listan att döma så blir det inga dyra grejer per person om sedeln ska räcka till. 
Åt Seth har jag köpt enbart en julklapp. Att köpa flera känns lite som att sätta en tesked iskallt vatten i kokande vatten för att få det svalare. Ingen vits. Han trivs bäst att leka med tandkrämstubar, sina fötter, mattfransarna och får han tag i en tidning så är lyckan mer än total. Älskade unge!

Sånt hos oss då potatiskokning är på tapeten. Ikväll har vi en liten julmarknad i byn (vid gamla bybutiken som jag saknar så *snyft*) och jag ska svänga in och eventuellt köpa en julkrubba innan vi rattar vidare till stan. 

pistaschnötter


Godmorgon hälsar jag från mitt mellanrum. Mellanrummet från att vi har vaknat tills barnen äntligen far iväg till skolan och förskolan. Under detta mellanrum leker barnen kurragömma och trots att jag påminner om att vi ska prata sakta, då Seth somnat om, så ropar de ideligen. Nu har jag gömt mej, nu får du komma! 
Usch, jag skulle helst krypa ner under täcket tillbaks, att börja en måndag klockan 6 då man inte ska nånstans före 10:30 känns onödigt tidigt. Men så har jag ställt in mej på att Seth kommer att fungera precis som sina syskon och vakna runt 6 snåret tills han blir två, tre år. Tidiga mornar, tidiga kvällar. Så har det alltid varit hos oss, tror det är nåt som ligger i min och min  mans gener. 

Så nu suger vi på denna karamell några år och njuter av att morgonstund har guld i mun. 

På tal om guld så var jag knappast den enda som satt framför skärmen och tittade på självständighets balen i Lördags. Vi fick beundra vackra människor, smycken, klänningar, glimmer och glamour. Kände mig lite som den fula, tråkiga, ankungen. Hur känns det att vara vacker som en svan så alla skulle dra efter andan och titta långt efter en? "Hon skulle se vacker ut i en gammal sopsäck", kommenterade kommentatorn om en av balens inbjudna. Undrar bara.....är inte på nåt sätt avis, ha haa. Nu ska jag avsluta skriveriet och ta upp killen som ligger och fnittrar åt mig i vagnen. Barnen lyckades väcka upp honom efter en halvtimme. Vardagen i ett pistaschnötskal. Det bästa. 

Om jag ägde allt men inte Jesus,
vore livet värt att leva då?
Kunde väl mitt hjärtas oro stillas,
blott med ting, som skall till slut förgå?
Om jag ägde allt men inte Jesus,
vore vinsten värd en livslång strid?
Och är jordens glädje värd att nämnas
mot en enda stund av Jesu frid?

yta eller djup


"Du stjärna över Betlehem, o låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus."

Om det skulle räcka med att hänga upp stjärnor i fönstren, släcka lamporna, skippa städning, köpa hem allt julbak och inte stressa för att hitta julfrid så skulle det vara enkelt.
Då skulle vi bara göra det. Fine. Finito.
Men frid får vi inte genom att undvika stress och att skippa allt sådant som klassas som stress. Överallt talas det ju om julstress. Man måste inte ha hembakt, man måste inte städa, man måste inte, man måste inte... Vi blir itutade till höger och vänster hur enkelt vi ska göra allt. Det är pop att säga att man inte "tar nån stress i år" och så känner vi oss så kloka! Kloka människor!
Men är det verkligen samhällets stress som gör folk utmattade? Vi skyller så lätt på tiden vi lever i. 
Vi måste varje dag rannsaka oss själva. Vad behöver jag, vad saknar jag. 
Vi behöver bara knäppa våra händer (ja, Gud har ingen lång instruktionsbok för hur det funkar) till vår Far i Himlen och be att Jesus ska komma in i våra hjärtan och dela med sig av hans frid. Guds frid. Har vi friden, har vi den helige anden med oss i varje stund, så klarar vi resten. Då upplever vi inte stress som stress. Klart vi kan stressa och känna oss utmattade men stressen fastnar inte inom oss nån längre stund. Den helige anden skyfflar bort den lika effektivt som en snöslunga. Sviss....

Människor jagar efter lugnet. Efter meningen. De umgås med nära och kära eftersom de anser att det är det viktigaste. Julen är gemenskap, säger de. Och visst, vi behöver varann, nu mer än någonsin! Men vi behöver Jesus ännu mer. Mest. Jag undrar hur en människa som inte har Jesus i sitt hjärta känner sig. För mig är han så självklar, lika självklar som luften jag andas in varje minut. Jag älskar honom över allt annat och jag undrar hur det känns att sakna en sån vän. 

 "Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också"
Matt 6

Såna tankar hos oss denna förmiddag då allt inte är så svart vitt. 
Det finns så många olika gråa nyanser också. I oss. 
Men vi är så bra att dölja alla nyanser för varann.
Kappsäcken på bilden fyndade jag vid missionsmagasinet och vet ni vad, jag har inte ens öppnat den! Tänk om där finns en gammal unken strumpa, eller ett gammalt fotografi, eller ett kassaskrin full av guldpengar! Öh (högst troligt)...
Jag har bara sett den på utsidan, en snygg, lagom sliten, brun, ljuvlig läderkappsäck. Vet faktiskt inte varför jag inte öppnat den, kanske för att jag inte riktigt orkar med innehållet. Har ju redan har ett berg av skräp som vi borde skyffla vidare till ekorosk, dessutom luktar den inte alls. 
Kappsäcken får idag symbolisera oss människor. 
Det vi väljer att visa, det ser andra. 
De som inte vågar öppna, våga samtala, våga möta, de vet aldrig vad de missar!
Då blir det bara yta av det hela. 
En perfekt yta
eller en så ful yta att ingen vill se nåt mera.