en chokladros till, tack


Lördag eftermiddag. Sitter i soffan i mysbyxor (hann knappt komma hem från stan innan jeansen åkte av, det är nåt vid byxlinningen som inte sitter som det borde! konstiga jeans de har nuförtiden) Jag intar kanske sjunde koppen kaffe (jag, som ibland funderar varför mina tänder gulnar med tiden) idag och njuter av choklad rosor. Seth sover, mannen sitter med sin kaffekopp och barnen är ute och leker och jag funderar om det inte är detta som är meningen med livet. Att äta gott, sitta bekvämt i trevligt sällskap, blogga och ha allmän lugn och ro. 
Nåja, jag hann knappt skriva färdigt meningen innan barnen kom in. Men vi får vara nöjda med 45 minuters ute lek för dem idag (sen till våren ska jag vara ute mera med barnen har jag lovat mig själv. Vi är inne alldeles för mycket). 

Sånt hos oss då det blev många parenteser i texten. Men gårdagens mur inlägg blev ingen parentes och texten jag skrev i samband med morgonkaffet (utan att desto mera redigera den) fick mycket uppståndelse och närmare 2000 personer besökte min blogg. Men texten i sin enkelhet hade ett viktigt budskap så ingen läste ju texten i onödan. Vi ska värna om våra äktenskap och beundra äldre människor som år ut och år in lyckas upprätthålla sina äktenskapsrelationer och fortfarande hittar positiva egenskaper hos varann. Första gången jag hörde om äktenskaps muren var på en kvinnokväll för flera år sen då Dana Fagerholm föreläste om relationer. Sen dess har muren ältat i mitt sinne och jag ville dela med mig av tanken.

ä k t e n s k a p s m u r


När vi ingår äktenskap med den vi älskar så bildar Gud en välsignande mur runt äktenskapet. 
En skyddsmur som ska skydda oss från allt detta som kan hota äktenskapets lycka. 
Hans tanke är inte att muren ska få oss att känna oss instängda och avskärmade.
Hans tanke är inte heller att vi ska klättra uppför muren för att kika på andra sidan eller hoppa över bara för att kolla "läget" på andra sidan. Då kan vi skada oss själva, vårt äktenskap och vägen tillbaks till den trygga insidan kan bli svår. Men om så händer så älskar vi, glömmer och förlåter. Hittar tillbaks.
Nej, hans tanke är att skydda oss och att vi känner oss tillfreds med det vi får. Han förser oss med det vi behöver och vi kan tryggt fortsätta leva innanför murens skydd.

Guds mur runt våra äktenskap kan tolkas så olika. 
Den kan ses som ett tråkigt hinder eller som en välsignelse. 

Jag väljer att se min mans och min mur runt vårt äktenskap som en välsignelse. Det som inte Gud ger oss innanför den muren är inte avsedd för oss. Vi missar absolut ingenting. Det finns inget intressantare på den andra sidan om vi bara litar på att förmedlaren vet vad som är av värde och vad som inte är av värde. 
Förmedlaren som känner oss bättre än vi själv gör. 

Men visst kommer dagar då vi har tråkigt. Dagar då vi tvivlar på att gnistan inte ska slockna. Rädslan att tappa attraktionen till varandra. Att tappa lusten till vår äkta hälft. Den vill vi ha kvar. Den behöver vi. Det kan komma dagar då vi känner attraktion till nån annan. En annan som inte är avsedd för oss. Det är ju inget nytt under solen och det är då vi ska söka oss tillbaks innanför skyddsmurens väggar och inte glömma löftet vi gett. Att älska varandra i nöd och lust till döden skiljer oss åt. Har man bara viljan att göra det rätta och har man Gud med i sitt äktenskap som den främsta personen så ska vi inte tvivla på att allt går vägen. Men vi måste vara beredd att kämpa. Med Guds hjälp ror vi äktenskapet i land. 

Gud vet bättre än nån annan. Det var ju han som skapade oss till man och kvinna. Nån mer romantisk person finns inte och har vi problem oss makar emellan så behöver vi inte formulera oss invecklat. Han fattar och han hjälper, men han har också gett ett ansvar åt oss.
Att förvalta äktenskapets gåva på rätt sätt. 

t ö ö g o t



Usch, det är så trååkigt, suckade barnen igår kväll. Det finns ju ingenting att göra.
Men vi var ju två roliga vuxna, fyra barn en katt och en hund. Vad mera behövs för att få en händelserik stund i hemmets vrå? Mycket mera om man frågar barnen. 

Men när jag tänker på min egen bandom så är det just vardagen jag minns bäst. Det är ju trots allt vardagen i hemmet och dess atmosfär som påverkar barnen mest. Tryggheten. Närvaron. Dötiden då det krävs aktivitet från barnen själva. Det är så hälsosamt. 
Vi behöver mera av detta i dagens stress samhälle. 
Men tyvärr så frågar ju barnen snabbt efter datorn då det blir tråkigt. 
- mamma, får vi titta på nåt?
Det är då det gäller att vara envisare än barnen och begränsa skärmtiden.
 Trots att de har sååå tööögot!

Sånt hos oss då dagens schema är Mamma mu. Hoppas inte barnen blir besvikna. 

ps. Edith stod för fotograferingen. Lite ostylat och suddigt men annars bra!

f å g e l h o l k e n


Jag blev så glad då jag kom till missionsmagasinet igår och såg dessa skönheter på bordet. Jag skulle köpa en fågelholk men när jag kom hem så hade jag såklart glömt att ta med mig den hem. Min glömska är inte bara ett faktum, den är ett irriterande faktum som påverkar mitt liv. Snart hittar jag väl mig själv vid godishyllorna vid prisma då jag heeelt glömt att handla mat. 
Åsa fyllde på kortlagret igår och ni minns väl att vi har fina, unika, kort till alla tillfällen. Bla dop, konfirmation, bröllop och vanliga gåvo- och tackkort. Man kunde reservera lite magasin tid enbart för att läsa och begrunda alla underbara kort. 

Sånt hos oss då Edith ställer sig för en riddag vid stall kvarnbacken. Till Ruths stora avundsjuka. Men istället får vi andra så småningom ställa oss till storgjuto där vi har utedag med tjocka släktet. Mormor uppskattade alltid sådana aktivitetsdagar då det var fullt ös överallt, både inomhus och utomhus. Nu är nyckelpersonen borta där och hon är så saknad. 

Back to work. The best work in the world. Take care of my children. 

närvarande


Fokuserad på potatis. 
Barnen är så ljuvligt närvarande. De lever i stunden. De funderar inte så mycket på morgondagen eller nästa vecka och ältar inte gårdagen. Tänk om jag skulle få en gnutta av detta jag också, jag som oftast har tankarna lite längre fram, längre bak, på baken eller bara på annat håll. Att man skulle känna hur det känns nu. inte sen. 

Sånt hos oss då frissan fick feber. Barnens mormor alltså, hon skulle ju klippa Ruths pannlugg på sportlovet. Kanske jag hamnar att ta fram saxen själv. Spännen i hennes hår tar hon alltid bort en timme efter att jag satt dit dem och nu kan jag inte titta på hennes kalufs flera dagar. Okej, kanske en dag till eller två. 
Min träning har också blivit lidande nu då mannen varit borta några dagar så jag känner mig ur form. Blä. Otroligt hur snabbt känslan påverkas av hur vi lever våra vardagar. Dessutom faller jag alltid i den fällan att när jag inte tränar så fuskar jag också ofta med maten. Träning däremot ger positiv feeling och man vill äta bra kost också. Win win.
Nåja, jag vet ju hur snabbt jag kommer in i de sköna rullorna igen sen bara jag får ändan ur vagnen. Upp och hoppa bara. 

b r i s t f ä l l i g h e t e n


Igår firade vi våran Ivar som fyllde 7 år och idag inledde vi sportlov med två övernattande tjejer så vi fick en extra rolig start på sportlovsveckan. Nu leker de skola (av alla de lekar!) på viden. Jag blundar och kan så väl föreställa mig vilket kaos vinden kommer att vara då de har färdigt lekt. Böcker, papper, papper och mera papper, pennor och möbler huller om buller. Men barn måste få leka och när de har roligt mår denna mamma bäst.


Sånt hos oss då solen kikar in och sprider vårkänslor. Idag ska vi på en aktivitetsbana till sportis och jag är tacksam att det ordnas aktiviteter åt oss som inte reser iväg någonstans utan bara går hemma och dreglar hela veckan. 

Jag hör i skrivandets stund på morgonens andrum och skriver under det Maria säger, lyssna gärna hela här,  citerar:
"Vad är det tyngsta med att ha många barn? 
Är det maten? tvätten? plockandet och städandet? kaoset? tiderna som ska passas? läxorna som ska göras? skjutsandet? organiserandet? tjatet? den höga ljudnivån? bristen på tid att vara för sig själv?
 Nej, det är inget av det här. Det är en utmaning men det är inte det tyngsta.
Nej, det tyngsta är att orka med den egna bristfälligheten. 
Desto fler barn jag har fått desto tydligare har bristfälligheten blivit. 
Den framträder med obarmhärtig klarhet.
Allt det jag inte är. Allt det jag inte orkar med.
 Allt det jag borde men inte klarar av. Bristfälligheten, det som bibeln kallar synd. 
Den hotar att knäcka mig.
Det är det tyngsta."

Men vid korset får jag kraft. 
Vid korset sopas bristfälligheten bort. Den utplånas.
Synden förlåts.
Vi ställs inte själva till svars för våra brister utan Jesus ställer sig själv i vårt ställe. 
För min skull.
Vi befrias och kan gå vidare med visshet om att Guds nåd aldrig upphör.
Åh, så jag älskar detta.
Älskar Jesus. 
Mer än nåt annat. 

till köket


Jag fick några bilder för en tid sedan av en kvinna som kan det här med fotografering. Denna bild tilltalade mig i all sin enkelhet. Är lite osäker vad den egentligen föreställer men min första tanke var nåt köksrelaterat. Har funderat på passande text och igår hittade jag den. Mitt i min vardag finns han här. Har också gjort en annan köksvariant (med två olika texter) som syrran ville ha.



Igår for jag till firman för att printa ut några bilder men kopierings maskinen ville annat. Det är en invecklad maskin som går över min kunskap och så fort man ska börja välja olika inställningar så faller jag av brädet.  Men den spottar ut fin kvalité på bilderna så utan firmans kopieringsmaskin skulle jag inte kunna tillverka tavlor till missionsmagasinet. Med fyra ändlösa barn i sällskapet så har man ingen lång stund på sig att testa sig fram heller. Så på dåligt humör och stressad fick jag åka därifrån utan att ha fått utprintat beställningarna. 
- tänk att jag behöver min man till allt, muttrade jag för mig själv och kände hur mitt humör sjönk ännu lägre. Edith tittade förundrat på mig så jag muttrade tydligen ganska högt.
Sorry children, ni har en ganska knäpp mamma.