Han står bara där och ler.


Jag hoppar alltid till då jag möter honom i sovrummet eller var han nu råkar stå. Blir liksom inte van att han bara står där och ler. Barnen tycker det är så roligt att placera honom lite överallt i huset och igår stod han ganska länge i fönstret och tittade ut mot vägen innan jag håcksade att ta bort honom.

Min fina man.

Förra året vann de nåt företagarpris vid Yrkesskolan optima och sen dess har denna paffstaty stått där i nåt hörn...nu är han hemma (bland de sina) och jag fick mig ett gott skratt då Ruth hade bäddat ner honom i sängen under filten. Ha haa...han ser så riktigt ut i sin verkliga storlek...


Och så avslutningsvis en selfie av oss två efterom han ville så  *blink*. (Jo, jag är medveten om att jag kan vara otroligt barnslig mellan varven men det bjussar jag på)

Nu får vi bara invänta den riktiga Jens...men det lär nog ska dröja några timmar ännu.


1 kommentar:

LINDA sa...

Alltså vad roligt!!