Be för dem

Dagens bibelord i min bibelapp.

Här har jag något att bita i och får ödmjukt och med uppriktigt hjärta konstatera att detta inte lyckas. Inte ens närapå.

Till er som lyssnar säger jag.
Lyssnar jag ens? Oftast är det väldigt tvivelaktivt var min uppmärksamhet och fokus ligger. Sällan är den där den borde vara.

Älska era fiende.
De som förföljer kristna. De som våldtar små barn. De som torterar och brukar våld. De som gör allt sådant som jag inte ens förmår tänka på men som andra måste uppleva dagligen.

Och gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er.
Nej, de som hatar mig vill mitt mänskliga, hårda hjärta inte ens umgås med. Än mindre göra gott mot. Än mindre välsigna. Och det är just här som mitt behov av Kristi kärlek blir så viktigt. Viktigast.

Och be för dem som förorättar er.
Än en gång - i mig själv förmår jag inget - i Jesus förmår jag allt. Han som känner mig utan och innan. Han som vet om mina böner är uppriktiga eller om de enbart är rabblande, välvarda, ord.

I en vas

Det är nåt alldeles extra med säsongens första maskrosbukett som barnen kärleksfullt, med fläckiga kläder och snor i näsan, överräcker och säger, "dessa blommor får du sätta i en vas på bordet"

Jag vill inte ha det på nåt annat vis. Jag vill alltid ha det just så här.

Ikväll har vi målat lite och snart börjar terrassen vara klar för en "efter bild". Men ännu återstår att måla innertaket med ca 42 m2 yta. Men det blir mannens bekymmer. Denna klottgris vet sina begränsningar.

Bönens kraft

Häromdagen fick jag med tacksamhet tillbringa en helt underbar stund med kristna systrar. Denna grupp av kvinnor är ett bönesvar av Herren (som jag bett över i många år) och vår böneträff värmer ännu mitt hjärta. Tänk att just jag fick nåden att träffa alla dem. Systrar i Kristus.

Nu efteråt har jag tänkt mycket på bönens makt. På bönens styrka. På bönens mottagare och jag saknar plötsligt ord när jag ska beskriva hur underbart just bönen är.

När jag tänker på bibelordet (som är månadens bibelord i väggalmanackan som vi har i vardagsrummet) "Ni ska söka mig, och ni skall också finna mig. Om ni söker mig av hela ert hjärta" /Jer 29:13 så tänker jag just på bönen och på den helige anden som bor i oss. När tar jag mig tid att stilla mig? Söka kontakt? Hör jag överhuvudtaget på den heliga andens uppmaningar till mig? Är jag lyhörd? Öppen? Beredd? Eller är jag rädd för vilken styrka som finns i Herren och att jag, en helt vanlig människa med kontrollbehov, ska avsäga kontrollen och låta Herren helt ta över?

Med eller utan jacka

Äntligen har vi fått dagar då många uppskattar skugga. Äntligen. Nu får vi visa åt vår vänfamilj att Finland kan vara varm och väldig skön! Sen de kom i slutet av september så har vädret mestadels varit kallt, blåsigt och halt.

Igårkväll hade vi vårfest i förskolan och vårt tredje barn är snart redo för skolan. Det känns helt overkligt. Vi tog avsked av vår allas Lotti som varit föreståndare för vårt specialdaghem i många, många år och det kändes vemodigt men fint. Man unnar alla äldre en fin pension med tid för vila och framförallt tid för annat. Livet innehåller ju så mycket.

Som avslutning på kvällen fick alla barn ta emot ett betyg och en vers som beskrivet barnet. I tur och ordning fick barnen stiga upp på scenen  (ett litet bord) och ta emot betyget. Jag iakttog vår dotter medan hon nervöst satt där med sin jacka öppen och väntade på sin tur. När en kompis for upp som hade jackan på och dragkedjan fast så drog Ruth fast sin egen dragkedja på sin jacka. Snabbt och diskret. När sen en annan kompis for upp utan jacka så tog Ruth bort sin.

Jag smålog lite åt henne för det märktes att hon var osäker. Skulle hon ha jackan på, skulle den vara öppen eller stängd eller skulle hon skippa den helt. Och beroende på vad de andra barnen hade så ändrade hon sig vartefter...

Jag önskar att hennes självkänsla en dag är så stark att hon oberoende av andra vågar stå för sina åsikter och känna sig bekväm. Att alltid fundera hur andra gör och vad andra har för åsikter blir bara tungt i längden och hjälper föga.

Likadant är det ju med vår personliga tro. Vilka traditioner vi än håller fast vid, vilka människor vi än umgås med och vilken moderförsamling vi än tillhör så är det vår personliga tro på Jesus som en dag för oss fram till evigheten.

Då har det ingen betydelse om vi gjorde likadant som hon eller han eller de.

Terrass invigning

Hej bloggen.
Ivar och Matheo inviger innebandyplanen medan jag fångar några solstrålar på framsidan av huset. Livet har sin gilla gång och inget speciellt har hänt som skulle vara nåt att blogga om. Fast å andra sidan behöver ju inget speciellt hända för att livet ska vara helt fine och unikt. Och underbart. Och värt att skriva om. Om man vill skriva.

Idag när jag chattade med en kär vän så kom vi bla in på ämnet förutfattade meningar. Eller rättare sagt förutfattade känslor inför andra människor som man inte själv träffat. Att själv skaffa sig en bild om en människa utifrån nån annans erfarenheter är ju verkligen lite onödigt. Vi behöver själva avgöra hur vi tycker om den eller den personen.

Förutfattade känslor kan stänga dörrar för tidigt och försvåra vissa relationer. Många människor på Jesu tid stängde också dörren för Messias eftersom han "bara var timmermannen Josefs son" och att Messias skulle leva under så enkla förhållande och med så bristfälliga föräldrar var ju omöjligt.