ikväll blev vardagen till en fest då min äldstes brors yngsta son, Noa, döptes...och nu är jag så fin i klänning med spets och tycker det är allt harmt att klä av sej och gå och lägga sej i en skruttig pyjamas.
därav sitter jag här, finklädd klockan 22.31, ensam och kuttrar. vardagen är en fest.
denna sång sjöng vi på dopet med klar stämma:
Vem är det som kommer på vägen
Det lyser så grant om hans hår?
Jo, det är ju Mästaren, Jesus.
Till honom, till honom vi går.
Och barnen, de sprang från sitt hopprep,
från fästning av lera och strå,
och mammorna trängdes kring Jesus
på armen de bar sina små.
Men då sade Jakob och Petrus:
"Gå bort ifrån Jesus, ni stör.
Ni knuffas och skriker och bråkar,
och han ska predika, så hör!"
"Nej, nu ska jag inte predika,
nu vill jag ta mot mina små,
ty sådana tillhör Guds rike,
välsignelsen måste de få."
Så tog han då barnen i famnen
och log och välsignade dem.
Hans ansikte lyste som solen,
och glada gick mammorna hem.