Det här med frisyrer


Förra veckan klippte jag håret på mina två döttrar. 20 cm långa hårtussar föll mot golvet och jag förundrades över att de två som har så långt hår vill ha kortare.

En dag efteråt kom Ruth och ställde sig framför mig och utan att jag hade sagt ett enda ord så spände hon ögonen i mig och sa bestämt: "mamma, varför tittar du på mig!? Jag har inte klippt mitt hår ännu kortare!"

De som följt med Ruths intresse för klippning känner till inläggen här. här och här.

Jag saknar ord som passar in på denna tjej men vi älskar henne mer än hon anar och alla borde få spela charader med henne (då hon är med på noterna) hon är så grym på det!

torsdags fix


Jag sitter och fixar missionsmagasinets väggalmanacka för 2018. Börjar året med min favorit bön ur dagens lösen (som jag skrivit tidigare här på bloggen).

en är Herren
en är verkligheten
en är kampen
otaliga är misslyckandena.
outtröttlig är förlåtelsen
himmelsk är nåden
gränslös är upprättelsen

Jag behöver inget mera denna regniga torsdag än outtröttlig förlåtelse, gränslös upprättelse och leva i den nåd som är en försmak av himlen. 

Dessutom har Seth och jag en deal - han har lovat att han alltid ska bo hemma hos oss och aldrig flytta bort. Idag behövde jag det löftet av min ljuvliga treåring då vi satt och myste i soffan. Om en sisådär 15-17 år är säkert känslorna helt annorlunda, ha haa...
Sedan Seth börjat vara några dagar i veckan vid dagis så har vi mera kvalitetstid tillsammans de dagar då han är ledig. Han har mognat så mycket redan av dessa dagisdagar då han varit borta från mig och det gör oss gott. Lagom gott. 

Gemenskapskvällar för män


Exakt i dena stund samlas ett hundratal män i Närvilä bönhus till den första gemenskapskvällen för män som ordnas av LFF. Jag kan riktigt föreställa mig ljudet då de tillsammans stämmer upp i en psalm och den fina gemenskapen män emellan då de samlas inför Guds ord.
Jag önskar och ber att dessa gemenskapskvällar ska bli lika välsignade som våra kvällar för kvinnor har varit. Åtminstone för mig personligen så har dessa kvällar under alla dessa år en särskild plats i mitt hjärta. Vi har genom åren haft många intressanta ämnen som vi har fördjupat oss i och alltid med Kristus i centrum. Vilken välsignelse.

Jag hoppas att undertecknad inte har somnat då hennes man kommer hem. Jag vill ju veta hur det gick (fast när vi ska återge en händelse så använder jag många ord - han använder få).




Att följa Honom


Läser Lukasevangeliet och begrundar kap 9 vers 23 - 26. Det är djupt och det berör. "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sitt liv eller själv går förlorad? Den som skäms för mig och mina ord, honom ska Människosonen skämmas för, när han kommer i sin och sin Faders och de heliga änglarnas härlighet." Amen

Tänker på det här med att förneka sig själv och istället lyfta upp Jesus. Det är så långtifrån dagens egoistiska tankesätt där alltid JAG är i fokus. 

Man vill så gärna behaga människor med välskrivna texter som är intressanta och som fångar upp. Man vill så gärna ha likes på sociala medier och bjuda på fina bilder. Man vill så gärna vara den som folk pratar om i positiv ton. Man vill så gärna vara påhittig och social. Man vill ha många följare. Man vill bli bekräftad. Man vill få uppmärksamhet. Med intresse och nyfikenhet följer vi andras liv via sociala medier och det man egentligen inte har nån nytta av att veta - det vet man. Många lever sitt liv för att ha nåt intressant att dokumentera. Istället för att njuta av stunden så funderar man hur man bäst får dokumenterat detta åt andra. Man är inte här och nu i verkliga livet utan här och nu i telefonskärmens liv.

Jag skriver "man" eftersom allt detta nödvändigtvist inte passar in på mig. Inte på alla punkter. Det passar kanske inte in på dig heller. Men det passar in på många. Och dessa många människor kan inte gallra bilder från sociala medier från det verkliga livet. De blandar på "likes" via medier med riktiga vänner som smittar dig då de nyser. De söker bekräftelse på fel plats och det som ger "kickar" blir ett måste och ett krav. Många tror att andras liv är så mycket mer spännande och roligare eftersom det "verkar så på de sociala medierna". Allt detta kan leda till en tomhet eftersom man tror sig sakna något som en annan verkar ha.

Jag tycker vi kan vara lite försiktiga och kritiska. Jag tycker vi ska prata med våra ungdomar på vilket sätt sociala medier och behovet av att dokumentera allt vad vi gör via alla möjliga kanaler har för konsekvenser. Det har konsekvenser och det är de svagaste som drabbas hårdast.

Det hjälper inte att vi vinner hela världen (eller når upp till tusentals följare och är omåttligt populär) om vi förlorar vår själ. 

MEN vissa saker är ju väldigt viktiga att dokumentera. Sånt som kommer under kategorin "det här behöver jag få bekräftat med ett likes på sociala medier". Vi pratar om min första stickade mössa (eller andra, vill minnas att jag stickade en ljusblå mössa i lågstadiet). Den är mossgrön och som sagt, stickad by Maria. Den är inte alls slät och perfekt men är man på nybörjarnivå och planerar att stanna på den nivån så är den fullt duglig som mössa. 





In i sista detalj


Ridhjälm  (eller mopedhjälm beroende på vem man frågar)
Ridväst (mopedväst)
Mammas nycklar  (mopednycklar (som hon sen inte kommer att hitta))
Världens snyggaste pyjamas med fordon (mopeddräkt)
Och sist men inte minst - en moppe som är spraymålad med guld.

Ibland är allt bara så rätt in i sista detalj!

Hoppas ni får en skön torsdag, vi ska snart börja packa väskorna och fara med barnen till den lilla gula stugan i hedenäset. Att barnen längtar är bara förnamnet (själv är jag en obotlig "hemmaälskare" och gillar det allra, allra mest)




Lotteri

Denna underbara bricka lottar vi ut bland alla besökare vid missionsmagasinet ikväll (som skriver sitt namn och sätter i lotterilådan). Vilken kul idé som Matilda kom på. En gratis lott är väl aldrig fel. Jag vinner dessvärre sällan i lotteri men vem vet om lyckan är på min sida ikväll.

Nu ska jag ställa Seth till dagis och sen sätta mig ner och skriva vad Karin funderar på idag. Kanske hon far på basar med sin mamma och skriver i ett lotteri. Känslan "jag vill vinna den där" brukar vara stark...och "varför vann vi inget fast vi hade skrivit tio lotter?". Väldigt igenkännande för barn...sen får det bli en åsnebrygga till den viktigaste lotten vi fått i livet och som är alldeles gratis - Jesus.

Det blir bra!


Missionsmagasinet levererar (nu har jag nämnt stället fyra ggr)

Missionsmagasinet levererar alltid. Igårkväll var jag dit med barnen och sökte kläder till en gammaldags skoldag och att vissa har en insydd damkjol på sig är något vi inte att talar om i detta skede. 

Och självklart matchar den yngste med sin nya tröja från missionsmagasinet den också. Kläder som kläder. Här ska inga tårar gråtas för att man inte passar in! Självklart passar han.
Förutom att jag har hjälpt mina barn att klä sig extra fina (eller fula beroende på vem man frågar) så fixar jag mera tavlor till missionsmagasinet (tredje gången jag nämner stället). Imorgon kväll har vi kvällsöppet och extra erbjudande på alla nya produkter, vykort och tavlor. Vi dricker kaffe och umgås och mår sådär allmänt bra som man gör då håret är tvättat, man hoppat ur mysbrallor som ändå skulle tvättas och umgås med civiliserat och trevligt folk. Kom dit du också!

Nu ska jag fortsätta rama in tavlor och njuta av det faktum att jag inte alls behöver fara ut i regnvädret.  Ruth vägrade ta ytterbyxor idag och när hon cyklade iväg i strumpbyxor, sin damkjol och högskaftade sockor så flög en tanke genom mitt huvud: "hon får lära sig den hårda vägen om hon inte tror mig".

På tal om att "lära sig den hårda vägen" så har jag själv gjort det ofta. Jag har liksom testat mig fram och trots att jag är medveten om att jag inte är den vassaste kniven i lådan så skär jag gladeligen upp all sorts mat. Jag tror man måste våga. Annars står man bara på sidan och tittar på.


Se på teatern mamma!


Jag sitter i soffan och ser på teater samtidigt som jag läser Romarbrevet. En lagom mix av världens nöjen och Guds ord om man säger så.

"Mamm, lägg bort telefon och skåda teatern" säger han på skarpen. Han vill få ögonkontakt. Ja ja. Mammor som sitter med telefoner är det tråkigaste men tyvärr en väldigt vanlig syn som barnen får se i dagens telefonsamhälle. Usch! Nu ska jag sätta bort telefon. Bibeln tycks han inte störa sig lika på (konstigt)...läser kapitel 12: "Älska varandra uppriktigt. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Var innerligt tillgivna varandra i broderi kärlek. Överträffa varandra i ömsesidig hedersbevisning."

Amen på det och tillbaks till teatern värld.

Entusiastisk


Här ser ni en entusiastisk Eva som föreläser om att våga göra förändringar i livet. I publiken satt en minst lika entusiastisk Maria och helgens seminarier och framförallt alla fina diskussioner med denna sköna böna och hennes väninna har varit så givande. Så inspirerande.

Inför min egen föreläsning om "kvinnans skönhet" som jag ska hålla sista oktober (om världen står och Jesus dröjer som min man brukar säga) så har jag känt en press att påbörja min föreläsning (bättre sent än aldrig). Planen var att jag skulle skriva under vår resa till Mallorca men där hade nog själafiende mycket påverkan i mina tankar och jag tog istället två steg bakåt med allt vad jag står för och hur jag kände mig då (mer om detta på föreläsningen) . Men nu är den repan fixad än en gång och jag känner mig stark i Herren. Jag är underbar och jag är förlåten. Nu vill jag leva det överflödande liv som Herren har tänkt mig och ber att det också ska flöda över till min nästa. Det är saligare att ge än att få och jag vill ge mer. Ge. Ge. Ge. Jag vill att andra ska hitta källan till den sanna friden som inte denna värld kan erbjuda. Guds frid som övergår mänskligt förstånd. En frid som vi kan få del av genom den Helige Ande.

På tal om själafiende eller djävulen om nån hellre kallar honom det så är det ganska svårt att skriva om honom i en öppen blogg där alla kan läsa. Tror man inte på Gud och på hans väldiga makt så tror man knappast på djävulens existens heller. Då tänker man säker i banor som "att man har otur" eller skyller på andra elaka eller onda människor om nåt går fel.

En människa som förlitar sig på Gud och som vill leva som hans lärjunge är ett hett byte för djävulen. Det får vi inte glömma och det förklarar en hel del svårigheter som man kan ställas inför då man söker Gud. Ju mer vi ber desto mer försöker djävulen hålla oss borta från bönen och uppehåller oss med annat.

Dessa två stormakter strider om mitt liv och jag förtröstar på Herren och vet att segern redan är vunnen genom Jesus på korset. Du och jag har inget att frukta! När djävulen gör påhopp så får vi skrika till honom att han ska lämna oss och vi får fylla oss med Jesu kärlek istället. Hur härligt är inte det!

Nu hoppas jag att dessa tre timmar på tåget går snabbt så jag snart får krama om de mina där hemma. Till all lycka köpte jag en liten chokladstång och ska försöka äta den så långsamt som man bara kan äta fem bitar choklad. Wish me luck (med chokladen alltså)...ibland går vissa saker för snabbt!



Tid för oss


Vi har det bra här i Mallorca! Min höft har inte hoppat ur led fastän det ser ut så och mannen har en brännande migränhuvudvärk fastän det inte ser ut så.

 Vi är lite chockade över all tid som vi har, tid för varandra och tid för vila...och tid att sakna barnen samtidigt som vi verkligen njuter.




Packa mammas kappsäck


Nu är dagen här som jag har våndats över hela sommaren. Dagen då jag packar min resväska (mannen packade sin på 5 minuter i förrgår) och ska vara borta från våra barn i en vecka. Hur fixar man det? Klipper man bara av tankeverksamheten och lever i nuet där? Eller är jag där och bara funderar hur de har det här?

Äsch. Jag är inte alls bra på det här. Men jag och mannen behöver semester. Vi behöver tanka vi tid. Bara vi. Utan barn. Det kommer att bli så fint och välbehövligt! Och jag ber att Herren ger en överdos av krafter åt systern så hon orkar med våra barn i sju och en halv dag.


lite före och efter bilder






Söker förebilder av vårt hus men ger upp. Hittade två som får duga. Har säkert de bättre förebilderna sparade i nån flyttbar disk som är gömt i en låda i nåt skåp...
Ännu är huset inte färdigt målat och det hoppas jag mannen hinner fixa nästa sommar (jag klättrar inte på höga höjder på nån skranglig stege och min man tror/hoppas att jag ska glömma de vita brädorna högst upp som ska bli röda). Ett balkongräcke ska också skruvas fast men förutom det så är vi klara med huset. Nu får det se ut såhär i hundra år till.

Det absolut bästa med vår terrass är dörren från köket. Fastän det är höga trösklar, djupa trappsteg och lite trångt så är det värt det - gränsen mellan inne och ute suddas ut lite grann. Bara mannen skulle fixa bort termostatet till batteriet som tidigare stod där så skulle också detta få förklaras klart.



Sanningen


Lyssna gärna på dagens andrum i radio vega om sanning. Vad är sanning och vad är sanningen värd? Hur är det om man bara säger en del av sanningen? Hur är det om man ofta överdriver? Är man då en lögnare? Hur lär man sig att vara sann mot sig själv och veta sina begränsningar?

Vi har alla någongång överdrivit för att få en bättre effekt på vår historia och det känns häftigt då man får en "extra intresserad åhörare". Men varför överdriver vi och vad händer om man ofta överdriver? Att överdriva är ju en form av osanning. En lögn. Och en människa som ofta överdriver tror själv att andra förväntar sig "action" och till sist kommer man till ett sånt skede att man alltid överdriver och börjar tappa känslan för sanningen.

Det som startar som oskyldiga tillspetsningar för att få händelser att verka ännu intressantare bedövar känslan av sanning och sanningen byts så småningom ut mot lögner och förtal.

När man umgås med en människa som ofta överdriver så kan det leda till att man blir misstänksam och man tappar till sist förtroendet för personen och dennes saftiga historier.

I Bibeln står det att "sanningen ska göra oss fria". Den må vara tråkig ibland. Händelselös ibland. Pinsam ibland. Sårande ibland. Men den gör oss fria. Och när sanningen samspelar med nåden och förlåtelsen i Jesus Kristus så har vi inget att frukta.

Så från och med idag så ska undertecknad försöka vara ännu mer ärlig och överdriva mindre. Så länge vi lever så har vi varje dag en chans att leva som en bättre medmänniska. Och det bästa av allt är att vi får be Herren om hjälp.



Och så kommer undertecknad och avbryter det roliga!


Himmelsk är nåden


Usch vilken tråkig kväll. Har mannen i Hfors och saknar vuxet sällskap. Men till all lycka får jag se tillbaka på en händelserik och annorlunda vecka. Den här bilden är från Isabellas "kråkslott" och det var sååå roligt att se deras hem. Att få känna känslan i ett hus där betong och ljust trä möter naturen genom stora fönster. Gillade verkligen huset och stället! Lugnet alltså. Harmonin. Tystnaden. Skogen. Nåt helt annat än vårt ställe mitt i byn invid en trafikerad väg.

Det om det. Nu ska jag sätta upp en kvällskaffe. Förresten så fanns det en fin bön i dagens lösen som jag bara måste skriva ner här. Den tilltalande mig så starkt imorse då jag satt här i samma soffhörn och såg på vinden som ven och regnet som piskade. Att titta på oväder är så fascinerande.

En är Herren. En är verkligheten.
En är kampen.
Otaliga är misslyckandena.
Outröttlig är förlåtelsen.
Himmelsk är nåden.
Gränslös är upprättelsen.

Ja, otaliga är misslyckandena. Känner själv att jag har misslyckats i så mycket som jag har tänkt att jag ska fixa. Och som jag har tänkt att jag skall vara. Varför sätta upp mål då det så ofta blir om intet. Jag vet inte. Att misslyckas med ett mål man i sin iver satt upp tär på självförtroendet och lite på självkänslan. Ja, de får sig en ordentlig törn.

Men ikväll får jag luta mig mot den himmelska nåden. Den omsluter alla spända muskler och dallrande hud som varmt vatten i ett badkar. Den är underbar. Gud är underbar. Hans son är underbar. Den Helige Anden är underbar. Det är underbart.

Självrannsakan


Självrannsakan

Självrannsakan var gårdagens tema och jag funderade extra mycket på det under dagen. I kyrkan lästes två texter upp. Denna text från romarbrevet kapitel 7 (ta dig tid och läs hela kapitlet) och så "liknelsen om de båda sönerna". Liknelsen handlar om en man som hade två söner. Han frågade dem om de kunde fara och arbeta i vingården. Den första svarade att han inte vill men ångrade sig sedan och gick. Den andra brodern svarade ja men han gick inte. Sen frågade Jesus vilken av dessa två som gjorde faderns vilja.

Så utgående från dessa texter så rannsakar jag mig själv. Var står jag idag? Vem tror jag på? Är jag som den första eller den andra sonen? Vem vill jag tjäna? Vem tjänar jag? Vad fyller jag mitt liv med? Är jag som synderskan som med sina tårar tvättade Jesu fötter eller är jag som farisen och tycker att min tro är bra och fastnar i självgodhetens dike?

Är jag beredd att varje morgon göra konkurs med mig själv och sträcka fram händerna till Gud och säga "i mig finns inget gott, fyll mig med din Heliga Ande. Fyll mig med din kärlek och låt din nåd flöda över mig. Fräls mig och förlåt mina synder"

Jag behöver dig o Jesus för jag är så blind så blind.

Jag tror
HERRE
hjälp min otro

Nu ska jag hjälpa Seth att fiska upp leksakshunden som håller på att drunkna under vardagsrumsbordet. Han tycker det är väldigt tråkigt då jag skriver om självrannsakan och vill hellre att jag leker med honom.


Han som ingen blir besviken på


Kärlek i praktiken.
Ja, inte är det ju helt lätt. Egentligen ganska svårt. Ge utan att kräva något tillbaka - vi kanske inte direkt kräver något i gengäld men vi kanske förväntar oss något och just denna förväntan kan förvandlas till en besvikelse. Blir man ofta besviken i sitt liv så kanske en bitterhet slår rot. En bitterhet som sätter sordin i hemmets atmosfär och som tonar ner glädjen i våra liv. I Bibeln varnas det för just denna bitterhet. Låt inte bitterheten slå rot i ert hjärta.

Så visst ska vi försöka lägga alla våra förväntningar på Jesus istället för på andra bristfälliga människor. Bristfälliga människor som ofta helt omedvetet sårar varandra. Kanske bara genom att inte räcka till och inte ge av sin tid och uppmärksamhet. Jesus däremot gör ingen besviken. Tvärtom. Han fyller oss med liv. Ja liv i överflöd. "Se jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren så ska jag komma in till honom och dela måltid med honom och han med mig." / uppenbarelseboken

Hoppas ni får en sprakande och rolig venetiansk. Hos oss längtar 9 åringen extra mycket och imorse sade han med glittrande ögon "jag glömmer hela tiden att det bara är en natt kvar tills vi får smälla bomber". Jag borde nog ta en diskussion med honom om vad ordet glömma betyder i praktiken. Jag har nog några exempel i mitt eget liv då jag glömt (på riktigt)...om jag nu inte glömt dem!

Men före vi smäller raketer så ska undertecknad avverka två jobbskift så nu blir det lite tråkgöra såsom klädvikning och dammsugning innan.


Att ta en paus

Sitter i soffan och gäspar och borde egentligen dra ett träningspass men att svetta ner mig före ett föräldramöte kommer inte på fråga. Alla dessa ursäkter som vissa gånger känns så rätt.

Så istället sitter jag här och rullar tummarna. Eller rättare sagt: sitter här och skriver ett blogginlägg och kopierade in bilden av de fina brickorna/skärbräden som Matilda satte upp på missionsmagasinets FB sida idag. Behändigt,snabbt och enkelt.

Startade denna måndag tillsammans med några andra hemmamammor vid missionsmagasinet och det kändes helt kiva. Fick lite ny (välbehövlig) inspiration efter vår sommarpaus. Ibland kan det vara viktigt att pausa. Bara stanna upp och göra nåt annat (eller ingenting) och sen återgå med ny iver till uppgiften man pausat från.

All form av frivilligt arbete ska kännas roligt, det tror jag är Guds tanke också. Att vi vill tjäna och hjälpa med ett glatt och givmilt hjärta. Om vi ger eller hjälper andra med ett nedstämt eller martyrsikt sinnelag så är det bättre att man låter bli. Det ska inte kännas som "ett måste".

Gud räknar inte hur mycket vi ger i pengar och tid. Det är oväsentligt för honom. Hans ser bara till med vilket hjärtelag vi åtar oss våra uppgifter.

Låt allt hos er ske i kärlek.
1 Kor 16:14


Han som tar an


Liksom solen inte bara lyser på cedrarna,
utan samtidigt på varje liten blomma
som om den vore den enda på jorden,
så tar sig Herren an varje enskild själ
som om den inte hade sin like.

I tisdags då jag var på ett bönetillfälle så nämnde en av kvinnorna denna fina text som fanns i dagens lösen för just den tisdagen. Tänk det, solen som i all sin kraft lyser på hela stora värden samtidigt lyser på det enskilda lilla grässtrået.
Samtidigt som Herren låter sin trygga hand vila över förföljda människor i krigsdrabbade områden så observerade han att Maria igen borstade bort 23 hårstrån imorse. Och han vet exakt hur många hårstrån det finns kvar.

Vi har en så förunderligt och kärleksfull Gud som räcker till överallt. Varje sekund. Vi kan ju inte fatta det med vårt förstånd. Till detta behövs tro.

Nu ska jag väcka förstaklassisten. Hon har inget vidare morgonhumör så jag får dra ett djupt andetag och försöka le glatt. Imorgon fyller hon sju år!


t a g g a d e


Vi är väldigt taggade för skolan. Så taggade att böckerna blev inplastade redan första dagen. Ruth kom hem med ett leende på läpparna och att första skoldagen gick bra är det ingen tvekan om. Det kunde ju vara helt annorlunda. För många är det helt annorlunda och jag är tacksam att vi har det så bra. Idag.

Seth började också inskolningen i dagis idag och det känns så roligt. För oss båda. Medan Seth är i dagis så ska jag försjunka mig i Karins liv och hennes funderingar. Karin går i fjärde klass och är ett känsligt och fundersamt barn med en storasyster som är betydligt tuffare och en lillebror som är mammas lille gullegris fast han redan är fem år.

Karins vardag med allt vad det innebär ska så småningom bli en andaktsbok som du kan läsa tillsammans med dina skolbarn innan läggdags. Kanske känner vi igen oss i nåt av det som Karin funderar på eller så känner vi igen oss i Karins föräldrar eller den nyinflyttade grannens pojke som går i snigelfart till postlådan för att kanske få en chans att prata några ord med Karin.

Kanske ger denna bok tillfällen att prata med barnen om Jesus och den kristna tron, våra innersta känslor och tankar. Kanske ger den upphov till eftertanke och reflektioner.

Om andaktsboken med Karin, grannen Emilia och den nya killen på gatan, Ibrahim, blir av vet Herren allena. Jag känner mig ödmjuk och lite osäker inför mitt lilla projekt och tankar som "detta blir till ingenting" och "jag är inte tillräcklig" och "amatör" kommer ideligen.  Men samtidigt så fick jag nytt mod efter helgens alla predikningar där vi fick uppmaning att göra det lilla vi kan och göra det villigt och glatt. Gud använder bristfälliga redskap som du och jag.

Vänder jag mina tomma händer till Gud så ska han fylla dem.



Tid för Guds ord


Här har vi det gott att vara. Hör på mötet från kållby, här, och bara är. Det är sån rikedom att få ta del av alla predikningar. På pauserna spelas alltid andlig musik och nyss hörde jag på "Jesus kär gå ej förbi mig"

Jesus kär, gå ej förbi mig,
låt mig bönhörd bli.
Då åt andra nåd du skänker,
gå ej mig förbi.
Jesus, Jesus,
låt mig bönhörd bli,
och då andra du välsignar,
gå ej mig förbi.



Det de saknar


Lyssnar på dagens sommarpratare här som hålls av en ung kvinna som kom till Åland från det krigshärjade Syrien år 2015. Tänker på vår vänfamilj och alla andra familjer som vi känner som flytt Syrien och som säkert saknar samma saker som Celina pratade om.  Saknaden efter släktingar och vänner. Saknaden efter deras hem. Saknaden efter dofterna, värmen,  musiken och folkmassorna. Saknaden efter maten och butikerna. Saknaden efter deras arbetsplatser och arbetsmiljöer. Så mycket att sakna samtigt som de måste lära sig så mycket nytt. Nytt språk, ny kultur, nya människor och ett helt annat klimat.

Der är säkert ofta tung. Svårt. Vemodigt.

Vi kan göra deras vistelse i vårt land lite trevligare bara genom att vara gästvänliga och inte så blyga att ta kontakt. De behöver oss. Med tanke på hur mycket de har mist och med tanke på hur mycket vi har så borde vi ju kunna dela med oss. Dela med oss av vår tid, kunskap, kärlek och materiella saker.

Mayada och Abdulrazzac, lyssna gärna på sommarpratet. Jag tror ni känner igen er i mycket av det Celina säger. Och tack för tunnbrödet (det godaste som finns) och de fina hjärtkexen! Ni är alltid så vänliga och hjärtliga mot oss.

Ps. Alla ni som funderat på att bli vänfamilj. Bli. Ta kontant med röda korset i din by/stad. Vänta inte på att ni ska få mera tid. Att det ska passa bättre eller att ert liv ska bli mer "perfekt". Kvotflyktingar behöver vanliga vänner som du och jag. Som bjuder in dem i våra hem och som besöker dem i deras hem. Vardagliga saker som är viktiga.


Vår skoltjej


Om en vecka börjar Ruth i skolan. Hur spännande är inte det! Själv hinner jag som vanligt inte med. Inte alls. Är sommarlovet verkligen redan inne på den sista veckan.?! Snart sitter jag vid köksbordet och plastar in skolböcker med den andra inköpta plastrullen eftersom jag alltid brukar slarva bort den första som jag ivrigt köpt i förväg.

Barnen vill såklart ha nåt nytt till skolstarten och jag som inte varit på rea till stan alls denna sommar är helt fjärran från shopping. Jag blir liksom oftast matt redan av ordet shopping och känner mig som en man. Det finns så mycket annat. Trevligare. Shopping ger bara en massa "ha begär" och ger mig en "ytlighets känsla" som jag lika gärna kan vara utan (vet att jag som kvinna är lite udda i detta avseende och speciellt med tanke på att jag gillar heminredning men där har också ivern att äga prylar mattats av)  Här hemma har jag allt jag behöver. Vilken tacksamhet! Men barnen växer ju snabbt och ser till att undertecknad och hennes barn inte blir alltför anspråkslösa * ha haa *.

Allt gott till dig som klickat in hit. Ikväll har jag igen kvällsskifte och jag är tacksam att jag har så duktig 12 åring som tar hand om syskonen tills mannen slutar. Så enkelt.

Båten i hamn


Nu är båten i hamn.

Det är nåt alldeles särskilt med båthamnar och känslan som finns där. En slags stillhet med alla uppradade båtar som är fastbundna och gungar i takt i vattnet. Sjöns hårda vindar och vågor når inte in hit och hur mycket det än blåser på sjön så är hamnen oftast vindstilla. Den väntar och avvaktar. En båt åker ut. En annan kommer in. Nåt annat händer inte här.

Men så störs friden ibland av familjer som vår. Rösterna hörs på långt håll. In med fingrarna så ingen klämmer sig. Alla siktar på att hoppa ur båten först. Många väskor ska kånkkas till bilen och få vill hjälpa till. Inte knuffas på bryggan. Akta så att inte hunden smiter. Vem glömde ryggsäcken på bryggan. Nej treåringen får inte sitta i framsätet. Samma treåring tjuter högt. Ingen vill sitta längst bak. Nån behöver kissa och en annan är hungrig. Vi stänger hastigt bildörrarna med en passagerare för mycket och med på tok för lite utrymme. Hur stor kan en kylväska vara egentligen. Gosedjuret! Min nalle är kvar vid villan. Den tar vi nästa gång. Med en rivstart åker vi iväg hem till vårt Esse. Kan vi alla försöka vara tysta en liten stund.

 Hoppas ingen var inom hörhåll tänker hon i passagerarsätet.

Men detta är sanningen. Det är ofta högljutt. Det är ofta stökigt. Det är ofta gnälligt. Gräl uppstår över ingenting och en trötthet kan drabba en väldigt oväntat.  Men samtidigt är det ju alldeles, alldeles underbart som en bal på slottet. Jag skulle aldrig byta bort något av detta.

Morgondagens kyrkliga tema är ju "sanning och sken". Att tro på sanningen,  Bibeln, och inte på falska läror. Ordet sken fick mig ikväll att tänka på uttrycket "skenet bedrar", om är det något jag inte kan tåla så är det när folk låter skenet bedra. Vi ser det alltför mycket på sociala medier. Oftast sätter vi en guldkant på det mesta men ibland måste vi låta den gamla, rostiga ramen synas. Om inte annat så för de människors skull som börjar må dåligt över andras evinnerliga glans. Sådana som för glansens skull får mindrevärdes komplex. För det finns många som inte kan "se mellan fingrarna" och förstå att varje individ bär på sin egen brustenhet. Att vi alla är syndiga. Att vi alla är vi förlorade utan Jesus.

"Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid, och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går på den. Och den port är trång,och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den" Matt 7: 13-14

Det är lördagkväll och båten är i hamn.
Klockan är ovanligt mycket och jag njuter av stillheten i hemmet. I mitt Esse. Imorgon blir det kvällsskifte och det ska bli intressant. Efter tre år är det så roligt att jobba igen.




Det viktigaste lämnar kvar


När andra spammar fina solbilder vid havet så visar jag bilder från vår farstun där det ännu en gång är (läs: var) ordning och reda. Jag gillar vår farstukvist, speciellt förtjust är jag i den rakspuntade panelen och det inbyggda garderobsystemet som mannen i mitt liv byggde då för 9 år sen då vi renoverade här i min hemgård.

Förresten så har jag börjat jobba så smått igen. På en ny avdelningen med nya människor. Så roligt men samtidigt så känner jag mig väldigt rostig med den kunskap jag en gång lärde mig. Igårkväll då jag kom hem så snurrade tankarna runt i huvudet och jag pladdrade på åt min man som redan halvsov. En av de sista meningarna jag sa var i stil med att "När livet blir riktigt krisigt, när cancern eller annan sjukdom tagit över och orken är slut, då är det bara kärleken (och medicin) som räknas. Kärleken till sin maka/make eller nån annan anhörig eller vän. Då betyder allt annat så väldigt lite. Och att vi har en tro som bär", avslutade jag min kvällssaga. Eller vi kan kalla det min bearbetning efter kvällsskiftet.

För visst är livet förgängligt.
Som ett andetag när vi jämför med evigheten.

Det påmindes jag om i sjukhusrummen. Livets förgänglighet. Jag ville liksom ta alla patienter i hand, se dem i ögonen och säga, "Vet du att du är Guds älskade ögonsten. Vet du att han gav Jesus till världen för att just du, här i din sjukhussäng, ska få rätt till ett evigt liv. Vet du att alla dina synder blev förlåtna i den stunden då Jesus dog. Vet du att han uppstod från de döda och har berett en plats åt dig i himlen om du tror på honom."

Egentligen skulle ju den diskussionen ha varit mycket viktigare än att samtala om vätskelistor, askitesvätskor och urinvätskor. Men jag höll mig såklart till den normala "sjukhuslinjen" och frågade om kroppslig värk istället för själslig värk. Dessutom hade vi en väldigt stressig kväll och där fanns inte alls utrymme för själsliga diskussioner.





En stad ovan molnen


Godmorgon. Vill dela med mig av en annan sång på den fina CD "den Heliga staden" som finns att köpas vid missionsmagasinet. 

"Jag har hört om en stad ovan molnen" är en kär psalm för mig. Denna version är så enkel och väldigt fin!

Nu ska jag sätta upp tavlan i farstun och städa upp där lite. Gillar inte att alla som stiger in till vårt hem möts av huller och buller och simhanddukar i alla hörn. Och sand såklart. Men det är ju ett måste på sommarlovet.



LET GOD BE GOD


LET GOD BE GOD

Detta var de sista ord jag läste på instagram igår innan läggdags och de ord jag reflekterar över denna tisdagmorgon då vi är en aningen trötta efter att barnen "råkade vakna" klockan 6 just efter en sådan kväll då deras mamma "råkade" vara ut och motionera på roskisbacken ännu 22:30.

Låt Gud vara Gud i allt.
Låt hans vilja ske.

Men hur lätt är det egentligen? Vi vill ju så gärna styra och ställa själva och sen ber vi att Gud ska välsigna de val vi själva gjort.

Det där med att sätta sig på passagerarsätet och låta Gud hålla ratten är ju inte alltid det enklaste. Han kanske svänger åt vänster när jag tycker att höger skulle vara mer lockande. Han kanske dessutom kör bilen en omväg så att jag möter just den personen eller de platser som jag undvikit. Sen kanske han ökar farten just när vi passerar en "sevärdhet" som jag gärna hade satt tid och pengar på och han ignorerar mitt utrop "stanna bilen".
 Sen, efter många långa timmar då jag upplevt att farten gått alldeles för långsamt, stannar han bilen fast han ser min stress och vet att jag redan är försenad. Motorn stannar. Det blir tyst. Stilla. Han tittar på mig och säger "JAG ÄR. I AM. Varför har du så bråttomt när du är med mig? Varför vill du se andra "sevärdheter" när min strålglans är mitt framför dina ögon? Varför vill du inte träffa den personen som så väl behöver min kärlek? Kan du inte dela med dig av all den kärlek som du har fått av mig? Mitt älskade barn. Låt mig ta hand om hela ditt liv."

 Låter jag honom köra så blir kanske bilresan, eller låt oss säga livsresan, inte alls så som jag hade tänkt. Då blir den som Herren har tänkt och först då blir det rätt! Jag får se nya saker i hans ljus och uppleva den djupaste meningen med livet.

Vilken nåd att just nåden finns för dig och mig. Vi som tror oss veta bäst och som sitter djupt ner i förarsätet och håller ett krampaktigt tag om ratten och styr våra liv enligt våra omdömen, traditioner och intuitioner. Tänk att nåden räcker. Täcker. Att den är ny varje morgon och att den är HERRENS.

"Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. Ty mitt ok är milt och min börda är lätt."
Matt 11:29-30

Räddningen


Kaffe. Morgonens räddning nr 2. Känner mig trött och lite hängig. Hostan är envis och vi har lite för mycket program varje dag. Helst skulle jag dra "na gamalt över me" och bara vara.
När jag kom hem i fredags efter lägret var jag jättetrött. Det hade varit intensiva dagar och jag blev förvånad över hur urlakad jag var. Sen på lördag var vi hela dan vid stjäre med många andra, på söndag hade vi grillträff med min familj hos brorsan, idag är det släktkalas vid Svedja och på onsdag har vi grillfest med kusiner från pappas sida.
Bara att dra upp snorn och fortsätta vara social och glad...ha haa...
Dessutom gapar kylskåpet tomt och jag borde fara och storhandla mat på fm men det känns som att bestiga mount everest.

Men jag har lärt mig så mycket under mina 33 levnadsår och det är att när jag är trött och hängig så är jag egentligen hungrig efter Guds ord. Så Bibeln blir morgonens räddning nr 1. En räddning man ofta liksom glömmer bort. Denna morgon passar det utmärkt att läsa ur psaltaren. Tänk vilken "medicin"! Tänk vilken rikedom vi har i Bibeln!

"Jag har alltid haft HERREN för ögonen, han är på min högra sida, jag skall inte vackla. Därför gläder sig mitt hjärta och jublar min ära. Också min kropp får bo i trygghet. Ty du skall ej lämna min själ till dödsriket, du skall ej låta din fromme se förgängelsen.
Du lär mig livets väg. Inför ditt ansikte mättas jag av glädje, av ljuvlighet på din högra sida för evigt"
Psaltaren 16

Amen i Jesu namn. Denna dag kommer att bli sååå bra!

Gud i dina händer


Här är den fina sången som jag vill dela med er. En av läger deltagarna spelade så vackert!

Och jag som inte ens kan sjunga på grund av förkylningen. Vilken otur alltså.


Läger


Jag har sovit en kort men god natt vid pörkenäs lägergård med ett sextiotal andra (jag är här som extra förälder och ledare). Efter en så fin kvällsandakt då barnen sjöng "Gud i dina händer" så taket nästan lyfte och mina ögon tårades så hoppas jag att också alla andra har kunnat sova gott! Jag ska försöka ladda upp ett filmklipp senare så ni får se vilken mäktig stund vi hade.

Men nu är det snart väckning för alla och det börjar smälla i dörrarna och höras kvitter i alla hörn.

En ny nådens dag för oss här och för dig där du är. En dag som Herren har gjort, låt oss på den fröjdas och vara glada (och låt min röst få komma tillbaka i sin ljuvliga stämma, att vara hes på ett läger är inget vidare)



Hästsläde och förkylning


Jag har försökt sälja denna skönhet både på findit och på ett facebook loppis. Men inget napp ännu. Prövar här också ifall nån vill ha en extra vacker "trädgårsprydnad". Släden är i väldigt gott skick och stadig! pris 150 euro

Men nu till något annat. Jag är förkyld. Det är mulet. Vi fick tända lamporna imorse. Barnens har sin första simskoledag idag. Jag hör på Lalehs "kristaller" och tycker hon är så bra. Pingu är roligare att se på än Nicke nyfiken (enl Seth) och har ni inte lyssnat på Siv Fagerlunds sommarprat (finns på yle arenan, här) så ska ni göra det! Hörvärt och gripande. Föräldrar ska inte behöva överleva sina barn. Så är det bara. 

en tanke i kärlek

Läser en bok som handlar om kärlek. Kärlek. Detta ord innehåller ju så mycket men vi människor är ganska bristfälliga när det kommer just till kärleken. Speciellt när det gäller en sådan kärlek som sträcker sig längre än till den egna kretsen av människor. Citerar några stycken ur ett kapitel i boken som jag tyckte berörde mig extra idag:

"Om du och jag tillåter oss att tänka negativa tankar om en person, kommer också vår attityd gentemot den personen att bli negativ. Om vi vill älska människor, måste vi besluta oss för att tänka goda tankar om dem".

"Ett verkligt genombrott i min egen vandring i kärlek kom, när jag insåg att kärlek är något som jag måste bestämma mig för att ge. Det dög inte att vänta till jag kände för att vara kärleksfull - jag måste välja att älska. Samma regel gäller för våra tankar. Vi måste lära oss att tänka goda tankar om människor"

"Jesus finner det goda i var och en, och förstorar det istället för det dåliga. Han fann det goda i mig och började utveckla det, tills det slutligen översteg en hel del av det som var felaktigt hos mig. Han har gjort detsamma för många av oss och förväntar sig att också vi skall göra det för de människor som vi möter dagligen. Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra. /1Joh 4:11. Pröva detta experiment ett ögonblick. Sitt bara ner och bestäm dig för att tänka goda tankar om någon du känner, och känn sedan efter hur mycket bättre du själv mår. Om du fortsätter med detta, kommer du att märka en skillnad i den personens attityd till dig. En anledning till att han eller hon har förändrats är att du har förändrats"

Den dag som är inne


"Också de dagar som inte är klara, 
 vill vi i minnet med tacksamhet spara"

O store Gud


"När en gång alla tidens höljen faller och jag får skåda det jag nu får tro och evighetens klara klockor kallar min frälsta ande till dess sabbats ro - då brister själen ut i lovsångsljud, tack gode Gud,  tack gode Gud"

Igår fick jag sjunga denna underbara psalm hela två gånger i ett tält fyllt med bröder och systrar. Så mäktigt. Sådär så man får frusiprickor på armar och ben.

Men nu har jag inga frusipickor utan sömnskorv i ögonen efter en lång och djup natts sömn. Nu ska vi dra på oss kläder som är någotsånär hela och rena åt alla i familjen och fara på gudstjänst.

Man kan följa med mötet via www.lff.fi. Längst ner på sidan finns fliken med direktsändning.




Esse möte


Esse mötet är på agendan i vår familj och jag känner att det är gott att vara här. "Ty hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus".
Jag tyckte kyrkoherden hade så mäktigt tal under inledningsmötet som handlade om hur vi betraktar våra medmänniskor och utifrån detta gör våra egna bedömningar om hur den människan är. Ska länka talet sen då det kommit upp på lff.fi hemsidan. Då ska jag också uppdatera med den fina bönen vi bad (minns den inte i sin helhet men det var nåt med att "Herre, ge mig någonting av ditt sätt att bemöta medmänniskor".)


Ridläger


Vi har nyss hämtat hem Edith från stall kvarnbackens ridläger. Tjejerna verkar ha haft väldigt roliga dagar och stämningen i den mysiga stugan som de sov i var glatt och lättsam när de packade ihop det sista (det var nästan så att jag själv önskade att jag vore 12 år på nytt och fått delta i samma läger). Nya vänskapsband har knutits och de är en erfarenhet rikare.

Men som alltid så funderar jag ju om nån har varit utanför och verkat ensam. När man själv har roligt och många nya vänner så kanske man inte observerar om nån känner sig utanför. Man kan lätt bli självupptagen för sitt eget nöje. Jag är så känslig för just detta. Att nån lämnar utanför. Kanske för att jag själv i min barndom och ungdom inte hörde till de självsäkra och populära typerna. Jag var istället ganska blyg och känslig och höll mig oftast i bakgrunden och iakttog de tuffa och snygga tjejerna. De som tog för sig och verkade ha hur roligt som helst.

Min äldsta dotter är en utåtriktad och självsäker tjej men jag hoppas verkligen att hon har ögonen öppna också för dem som inte tar så mycket plats. De som är tysta. Försiktiga. Blyga. Att hon ska prata med dem som inte har nån att prata med.




Hämta bort

Min man rensar i lidret och är på väg till ekorosk imorgon och jag försöker rädda det som räddas kan. Vill nån ha nån av dessa gamla trä dörrar så kan man hämta dem gratis så snabbt som möjligt. Den stora är 86x200 och den lilla 60x180 cm.
Pallkragar 80x100 cm. Gratis vid snabb hämtning.

Pallkragarna är hämtade och dörrarna bortlovade!

Firarsvängen på påvallsfolk


Idag firar vi Seth, 3 år, med ett rejält glas mjölk.
3 år!
Jag får nypa mig lite i armen för att fatta. Men efter att jag bytt småkaliser på honom en sju -tio gånger per dag kommer jag nog minsann att fatta att vi har en treåring i huset som borde bli torr. Hmmmm...de andra barnen har varit "pottmogna" vid tre års ålder så att vi ska fixa detta måste vi ju tro! (fast nu känns det verkligen inte så)


Vår midsommartjej som blev 12 år har vi också firat men ännu borde vi pricka in ett gemensamt fadderkalas för dessa två, den äldste och den yngste. Men att få det att passa för alla inblandade är nog näst intill omöjligt. Nu inkommande helg har vi ju sommarmöte här i Esse och samtidigt får vi gäster från Ryssland i en vecka. Så vi får ta det som det kommer helt enkelt med alla kalas och sånt. Huvudsaken att alla mår bra och har fina sommar dagar!

Men helst inte fina sommarnätter. Inatt satt jag klarvaken i vardagsrummet och såg hur solen vaknade till liv där före fyra nångång.  Jag vaknade mitt i natten pga av ett bibelställe som jag kände att jag borde ta i beaktande till en kvinnokväll i oktober och det kändes lite hopplöst att sitta där mitt i natten och förbereda en föreläsning som ska hållas om mer än 4 månader! *gäsp*. Nej, jag kan inte börja bli nervös inför detta nu redan. Nervös kan jag bli natten före istället. Eller två nätter före. Inte nu.

Men samtidigt får jag ju tacka Herren som ger mig material att tala om och att han uppmanar mig att läsa hans ord (fastän det råkar vara mitt i natten). Utan hans handledning och vägledning, kärlek och omsorg så skulle det nog bli soppa av alltihop och han om någon vet hur trög jag är att läsa hans ord. Ännu trögare än tjock sirap.

Vill avsluta firarsvängen med att citera en del av en andakt som jag läste (inatt):

"Du kommer aldrig att bli allt som Gud avsåg att du ska bli förrän du tar emot Hans kraft. Jesus visste att vi inte skulle ha förmåga att leva ett riktigt liv på planeten jorden utan kraften av den Helige Ande och därför sänkte Han precis den kraften. Jag finner mig själv be denna bön flera gånger om dagen för att jag är en sån desperat kvinna: Helige Ande, fyll mig med din kraft! Jag vill ha allt det Du har åt mig, jag vill ha Dina gåvor och Din frukt. Jag vill ha Din kraft mer än något annat idag."


Hej hopp


Idag ordnades ett trevligt evenemang för alla våra utländska vänner som bor i nejden och för vi som är vänfamiljer. Tanken bakom detta var helt suverän och barnen hade roligt bland alla hoppborgar, studsmattor och annat dylikt.
Jag gillar verkligen tanken bakom detta.
Ju mera man umgås. Ser varann. Pratar med varann. Desto mera avslappnat blir det. Och det är ju just det jag gillar. Avslappnat och spontant. 
Lite sådär "hej om du ir från Essi å hej entå"

Här en bild på han som fixar det mesta. Också när det kommer till att stapla limsakorgar.


Svettbacken


Roskisbacka.
Nu är jag en erfarenhet rikare och några kalorier fattigare. Bra så. Vi samlade ihop ett gäng från familjen och nästa gång hoppas jag att vi är ännu fler, kanske ett gäng barn får komma med och springa energin av sig. Eller så inte. Det var ju nog väldigt lugnt och skönt utan småtjafs. 

Lilla Liv hade vi med oss och hon tjafsade inte. Nej hon bara ler och ler! Borde ha tagit bild av henne istället för dessa bakdelar på avstånd.