s p r i c k a n


För nån vecka sen efterlyste jag tomma pringlesburkar och många hörsammade min efterlysning. Först testade jag att bara göra en "ljusstake" för att se om jag behärskar detta. I min iver drog jag bort värmeljuset för snabbt innan betongen hade torkat ordentligt och en stor bit ramlade bort. Jag limmade ihop det igen men kunde inte få sprickan att försvinna. Den syns där. Den finns där. Dessutom kom spricka på framsidan av ljusstaken där enbart korset skulle pryda. 
Det var tanken. Att enbart korset skulle pryda ljusstaken. 
Så hade Gud också planerat jorden. Adam och Eva i paradiset. Hans älskade avbilder. 
Men så kom ormen och viskade till Eva att smaka på den förbjudna frukten. 
Han påstod att det inte var så farligt. Synden är inte så farlig. Testa bara. En liten tugga. 
Så kom synden in i världen. Sprickan. 
Gud blev bedrövad och hamnade att ge det käraste han hade.
Sin älskade son. Jesus.
Den enda som kunde rädda oss. 

Ljusstaken på vårt köksbord symboliserar vår värld. 
Livet. Döden.
 Ljuset. Mörkret. 
Goda. Onda. 
Synden. Förlåtelsen. 

Nu gillar jag min ljusstake. Den icke perfekta.
Den med bubblor och sprickor.
Men där korset trots allt får finnas.
Bredvid sprickan.
Jesus passar alltid in i mitt liv.
Han klagar inte på att jag inte är tillräckligt fin.
Han vill också att jag ska berätta om honom åt andra
trots att jag inte är nån bra förebild. 
Tack vare limmet hålls den lossnande betongbiten på plats.
Tack vare Jesus är min synd förlåten.
Skillnaden är bara att när Jesus förlåter
så lämnar inga sprickor kvar. 

Nu står 8 ljusstakar fyllda med betong på tork. Jag fyllde dem igår kväll efter att barnen hade somnat. Om några dagar får jag se resultatet och jag har på känn att inte en enda av dessa 8 kommer att vara slät och fin.  Alla kommer att ha bubblor och eventuella sprickor. Precis som vi människor, inte en enda som är felfri.

f ö r ä n d r i n g




Äntligen fick jag rulla ihop den gamla mattan i lekrummet på vinden till förmån för denna bollande svart-vita grejen. Ett impulsköp på FB loppis. Gillar loppis. Samtidigt fann jag mig själv som värsta dockmamman och plockade och sorterade lite i miniköket, och det är roligt med miniköket igen några dagar! Nästa vecka hittar jag säkert de små ikea plastglasen igen i typ badrumsskåpen och småskedar lite överallt. Då igen kommer jag att tänka att vi borde kasta ut hela rasket och sälja alla köksattiraljer på loppis, de leker ju ändå inte med dem. De bara slarvar allt överallt. 
Förresten så är glaset på dörrarna väldigt smutsiga (ser jag nu), skurtrasan har helt enkelt inte hittat dit. Konstig typ.

Sånt hos oss denna måndag, försökte just jämna ut Ruths hår. Hur svårt kan det vara att få en rak linje i nacken!? Omöjligt om jag håller i saxen.  Hon ska snart till dagklubben men påminner mig hela tiden att hon INTE vill dit. Vad gör man då? Vet ju att när hon väl är där så trivs hon. Men hon vill inte fara. Nu sitter hon i badkaret, har man kliande hår i nacken efter hårklippning så måste man ju ta sig ett ordentligt bad. Såklart. I en timme minst. 

f r e d a g


Yes, äntligen fredag. Dessutom har vi "finfremand" i form av hunden Selma och det tycker vi är riktigt skoj. Den enda som är lite skeptisk är kissen, han iakttar hundarna på säkert avstånd och så fort de närmar sig honom så reser sig katthåren. 

Ikväll har vi träff vid tungdpunkten och det ska bli så inspirerande. Eftersom jag har så dålig självdisciplin så behöver jag bli sporrad till ett hälsosamt och aktiv liv. Jag är på god väg men ännu krävs mera jobb för att komma till det skedet då man får abstinens om man inte slipper på ett motionspass. Dit är jag på väg. Men samtidigt vill jag ha balans. Lagom med träning, lagom med mat, lagom med gott.  Inte bli värsta fanatikern som stirrar blint på kalorier, fetter och proteiner. 

Sånt hos oss denna fredag eftermiddag då Sara och Ruth leker att de har varsin hund (så passande lek). Seth sover sin skönhetssömn och blir bara sötare. Edith skulle vilja ha pyjamasparty här nån fredag kväll men jag är föga intresserad av detta. Jag gillar att ha mina egna barn i sina egna sängar utan nåt extra happening. Men visst måste barnen få ha övernattande kompisar, de tycker ju att det är så roligt! Men inte inatt iallafall, he hee...nån annan gång...

"rät ut mattan"


I lördags fylldes "mattlagret" vid missionsmagasinet på med ännu en tacksam plastmatta i "julfärger". Har två svart-vitrandiga mattor i plast som jag blivit ordentligt bortskämda med. De är så enkla att rengöra! Nu är jag sugen på en "julmatta" i plast också men jag köpte en tygmatta i samma mönster, bild här, förra vinter så nu ska jag nog inte köpa flera mattor på en tid.
Förr rynkade jag näsan åt plastmattor. Nu gillar jag dem skarpt. Kanske för att detta material passar vår livsstil med mycket klott överallt. 

Sånt hos oss. På tal om mattor så borde vardagsrumsmattan ligga i blöt i badkaret några timmar. Ruth har klottrat målarfärg på den och jag har nu gått och tittat på den ordentliga fläcken ett antal veckor. Snacka om att vara lat....mattor är som kuddar, svåra att hålla rena, raka och snygga. Men man kan inte vara utan dem för då försvinner myskänslan. 

Förresten så har jag kommit ur mitt enorma sötsug som jag normalt har. Så befriande. Det lönar sig att ta sig i kragen ibland och satsa hårt. Skriver man dessutom upp allt man äter och låter nån annan gå igenom listan, ja då tänker man nog efter före (måste medge att det tog emot att skriva att jag ätit tre muffins på en och samma dag i lördags). Allt det onödiga lämnas bort och man satsar på det som är bra att fylla kroppen med. Heija, heija. 

p u n k t


Har inget vettigt att komma med idag. Tyhjä pullo. Blev bjuden på lunch till svägerskan och det var det godaste jag ätit på länge. Ska testa att göra samma sak själv. Det var en gratäng med äggbotten och fylld med maletkött. Jag ska dela med mig av receptet sen.

Nu är jag nyss hemkommen efter ett pass vid tyngdpunkten. Gillar känslan efteråt. Den där dallrande känslan i gäddhänget. Nice. Mera sådant.

Sånt hos oss i all enkelhet. Nu blir det kaffe och snart blir det att söka efter barnens pyjamas. Höstens dygn känns så mycket kortare och man tycker att man inte hinner göra nåt på kvällarna.
På bilden pysslade vi med rönnbär vid magasinet, det är roligt att ha något i händerna då man sitter och ventilerar tankar. Men ännu enklare skulle det vara med träkulor, rönnbären är så sköra. Då vet ni det. Bye, bye äppelpaj.

r ö n n b ä r


Idag ska jag betjäna vid magasinet mellan 12-15. Med mig har jag en påse rönnbär som jag ska trä på ståltråd och göra hjärtan....hösthjärtan. Ska testa att spraymåla några också. Både i vitt och svart. Kan bli snyggt det med, det gör inget om bären blir skruttiga. Vem har väl slät hy för alltid? Så har du "lång tid" kan du ju komma dit och picka hål i rönnbär med mig!

Sånt hos oss. Mannen kommer hem då jag ska till magasinet och jag slipper att ha barnen med mig. Jipiii. Han, mannen alltså, har vissa förhoppningar att han ska få jobbat hemifrån men jag är lite mera skeptisk. Fast å andra sidan far arbetet ingenstans medan killen växer och blir stor. Igår när han kom hem relativ sent (för mig är 21:00 sent då jag far och sova senast 21:30) efter ett möte och inte hade sett Seth på hela dan så frågade jag om han kollat i sängen där lillkillen låg och sov. Klart att han hade! Det finns inget ljuvligare än ett barn som sover, man vill nästan ta upp det och gosa lite. 

ett tack


Tacksamhet var ju söndagens tema och igår kväll innan jag somnade så tänkte jag igenom mitt liv och min tillvaro och funderade vad jag är mest tacksam över. Listan blev genast ganska lång. Sen funderade jag hur ödmjukt och hur ofta jag tackar Gud. Alltså verkligen tackar honom uppriktigt och inte lika flyktigt och rutinmässigt som när bordsgrannen räcker mjölkpaketet. Jag borde också kunna tacka för allt det svåra och det som jag är missnöjd över. Den listan är nog också ganska lång. Tyvärr. Oftast är det ju så att när man har det som svårast, när livet känns tomt, tungt eller man är nerstämd som man behöver man Jesu kärlek ännu mer. Det är där tacket kommer in. Tack för din kärlek och tack för att du bär mig genom detta. Men han finns också där när vi har medvind och allt går som på räls. När vi tror att vi reder oss själva. För det tycker vi ju ofta att vi gör. 

Tack för rosorna vid vägen, tack för törnen ibland dem.
Tack för resta himlastegen, tack för evigt tryggat hem.

Såna tankar hos oss denna måndag. Solen strålar och det blir en vacker dag. Fast helt ärligt så njöt jag snäppet mera igår kväll då regnet smattrade mot den mörka fönsterrutan och vi hade myslampan tänd i sovrummet. Vårt nya sovrum. Ska kolla på tapeter till gästrummet nu också. Nåt i svart-vitt. Tapeten i vårt sovrum gav mersmak. Ja, så borde jag fixa nåt i den tomma ikea tavlan. Nåt som passar med ugglan....

Lite info om killen.

Nåt sånt....

eller enkla droppar.

Eller denna, hur den passar med ugglan är dock tveksamt.
Kunde ha den på annan vägg också. Vacker!

Eller har ni nåt tips?

d o f t en


Det är lördag kväll. Vi väntar på pappa som förhoppningsvis snart kommer hem från jobbet, klockan är ju ändå 17:30. Jag känner mig småsvettig och sänder arga tankar till den samma frånvarande mannen som satt på värmen i huset igen efter sommaren. Han tänkte nog inte på sin hormonstinna fru som ska skutta vagnen fram och tillbaks i hemmets alla hörn. Tröttheten och irritationen dyker upp från ingenstans men jag kan inget annat än småle, trots min irritation, åt Ruth som iklädd i simdräkt piffar ut sin docka med väldoftande deodorant. Lördag kvällen till ära. Jag kunde ju också dra på mig simdräkten så skulle jag nog uppskatta husets värme mera. Så kan jag ju stryka på ett lager deo jag med. Välbehövligt. 

Sånt hos oss. Inget fredagsmys. Inget lördagsmys. Jag borde nog fara på lång länk ikväll.
Brorsan bjöd på nybakade bullar i kållby så jag kunde ju förena nytta med nöja och fara dit gåendes. Fast utan att äta bullar förstås, för nu är det ju andra bullar som gäller.

soffpotatis


Idag blir det andra vetebullar. Har anmält mig till en satsa på dig själv kurs med 4 andra damer vid tungdpunkten och tillsammans bildar vi en riktig kiva grupp. Att kursen dras på fredagar kl 17 passar ju bra med tanke på peppning inför helgerna. Härmed blir det fredagsmys med gurkskivor. (är ni intresserad så finns kanske några platser kvar på fredagar kl 15:30 och tisdagar kl 8:30-9:30)
Denna helg kommer garanterat att bli tuff med tanke på att mannen är borta både fredag och lördag och tröstätning är förbjudet. Tänk att födan vi intar spelar så stor roll för oss. Vissa har för stor tillgång till mat och har problem att dra ner på konsumtionen medan andra inte har mat för dagen. Ojämt fördelat. 

Sånt hos oss denna fredag morgon då soffpotatisen körs ut. Klockan är tio över 8 och barnen har redan ätit morgonmål och väntar på att börja söka sig iväg till förskolan/skolan. Ikväll ska de alla tre få sova i gästrummets utdragbara soffa och det tycker de är jättekul. Barn uppskattar det lilla och enkla, Ruth har redan tagit ner kudden och täcket dit... 

b i l d e r





Nu sitter jag här med min kaffekopp och har tusen andra saker att göra. Men istället bläddrar jag bland mina bilder och söker passande bibelverser till dem. Kanske nån av dem dyker upp i tavelformat vid missionsmagasinet...eller så nåt annat....
Jag fastnar alltid för David ord i PS 139. Den berör mig alltid och den passar i alla sammanhang. Den är så djup och så talande. Herre, du utrannsakar mig och känner mig......En sådan kunskap är mig alltför underbar, den är så hög att jag ej kan förstå den.

 Vart skall jag gå för din Ande, vart skall jag fly för ditt ansikte? 
Om jag far upp till himlen, är du där, 
bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där. 
Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, 
skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. 
Om jag säger: "Må mörker falla över mig 
och ljuset bli natt omkring mig", 
så är mörkret inte mörkt för dig, natten skall lysa som dagen 
och mörkret vara som ljuset.
Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. 

Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. 
Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl. 
Benen i min kropp var inte osynliga för dig, 
när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. 
Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. 
Alla mina dagar blev skrivna i din bok, 
de var bestämda innan någon av dem hade kommit.



Hur outgrundliga* är inte för mig dina tankar, Gud, 
hur stor är inte deras mångfald! 
Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen. 
När jag vaknar är jag ännu hos dig.


Sånt hos oss, nu somnade Seth i vagnen och jag ska passa på och sortera de sista klädhögarna i skrubben. Maria får ge vika för Marta......

på gång


Igår fick äntligen tapeten (som stått i gömmorna nu i över en månad) se lampans sken. Sen hann vi inte mera denna kväll. Jag som är en sån som ska ha fixat allt helst igår fick finna mig i vi tar det i långsam takt. I den takten som krävs för att inte kvällsrutinerna ska rubbas och för att undvika kaos i varje hörn av hemmet. Ikväll ska vi flytta vår säng och det ska bli roligt att sova i ett nytt rum i huset. Seth ska äntligen få in sin spjälsäng och vagnen eller "mittpartiet i sängen" får nu vara ett minne blott. Min man och jag brukar viska åt varann på kvällen att nu har vi minsann ett "förkläde" med oss i sovrummet, ha haa! (fast sen på natten efter amning får han nog gosa mellan oss igen, man ska njuta av bebistiden så länge den varar) 

Sånt hos oss. Nu undrar jag hur mycket jag får gjort av allt det jag skulle vilja göra under dagens lopp. Sånt som klädsortering, tömma lekrummets skrubb som är ett totalt kaos. Vem vet, kanske Seth tar en "sovdag". Fast efter en god, lång, natts sömn är detta föga troligt. 

ps. barnen var förundrad varför det lämnade en vit ruta längst ner då pappa tapetserade. Ska vi säga så att det som inte syns - inte finns! Åtminstone när det gäller tapetsering. Diskuterar vi synden eller samvetet så gäller andra "regler"

Om jag går eller ligger, utforskar du det, 
med alla mina vägar är du förtrogen. 
ps 139

r i d t u r e n


Igår blev det äntligen av. Ruth fick fara på sin första ridtur. Tålmodiga Edith fick finna sig i att rida mindre eftersom hennes lilla syster är gjord av det envisare virket. Att rida halva vägen på var tyckte inte Ruth lät så lockande. Varför gå då man kan få rida. Det var soligt och varmt och vi njöt då vi gick där längs skogsvägarna tillsammans med tålmodiga Belinda. Åtminstone barnen njöt fullt ut, själv tänkte jag hela tiden på klockan som tickade och kände mig lite stressad då jag skulle vara hem till 18:30 då mannen skulle bort. Men nu är mitt mammasamvete stillad för tillfället, jag fick fullpott som mamma igår och idag kan vi slappa lite mera, ha haa....Nästa gång ska vi nog reservera två timmar då vi far på en ridtur. Usch, ibland blir man så trött på tiden. Vad är klockan nu igen? Livet är så tidsanpassat. Kl 8:55 kommer taxi, kl 9 börjar skolan för Edith, om två timmar ska Seth äta igen, kl XX  kommer barnen hem, kl 14 är det mellanmål, kl 15:30 funderar man på kvällens meny (vad går snabbt, enkelt och är gott), kl 17:00 brukar mannen ratta in på gården, ca kl 18 har vi nån form av kaffetime om man inte har annan tid att passa på nåt annat ställe, kl 20 är klockan snart 20:30 och det är läggdags. Strax innan man somnar kollar man klockan och räknar snabbt ut hur många timmar man hinner sova innan väckarklockan ringer. Eller som i mitt fall innan Seth ska ammas...

Sånt hos oss, vi har just kommit hem efter en mamma-barn träff och nu borde vi söka oss ut i solskenet. Dagar som denna borde man ta picknick korgen under armen och fara med vänner ut nånstans...

du eller jag eller vi



Så var det måndag igen, mindre tid men mannen. Mindre tid för diskussioner över en kopp kaffe. Samtalen har kretsat ganska mycket kring relationer denna helg, kanske för att jag varit på vigsel. Sånt, en vigsel alltså, lämnar ingen oberörd. Det är så djupt, så vackert och välsignat. Desto fler år vi varit gifta (vi börjar nu på det 12:e året) så inser jag mer och mer hur värdefullt ett äktenskap är. Inget man ska ta lätt på i dagens slit och släng samhälle där man lever för stunden. Det är något så vackert i åldrande par som delat hela livet tillsammans. Där finns allt. Kärleken och Förlåtelsen. 
Men äktenskapet behöver vattnas, så att inte gräset på andra sidan blir grönare och mera lockande. Jag tror att de små vardagsdiskussionerna där man reflekterar över varandras känslor är viktiga. Att man förstår varandra. Det är inte den där "lyxresan en gång i året på tumis" som får ett äktenskap att blomstra. Nej, det är tilliten i vardagen. Att man tar sig tid och att man umgås. 
Om jag eller min man har ett möte eller annat program på kvällen så är jag alltid lite besviken att vi inte hinner dricka kvällskaffet tillsammans, och det är ju det som är kärlek. Så enkelt. Men inget vi ska ta för givet. Nåt vi nonchalerar.
Men det blir så fort fel stämning. Det är så lätt att samtalen styrs i negativ riktning. Igår kväll frågade mannen vem av oss som skulle fara till bönhuset. Jag hade varit till kyrkan på lördagkväll och lyssnat på två tal på söndag eftermiddag via internet från Skutnäs. Mannen hade varit på två tal till Punsare på eftermiddagen. Alltså 1-1. 
Jag skulle inte ha orkat fara, men ville samtidigt inte att han skulle fara (hade ingen lust att sitta ensam hemma med barnen)! Min man ville gärna fara igen men ville lika gärna att jag skulle fara. Hmmm, vilket dilemma. Jag blev stressad och fräste åt mannen att kan vi inte bara skippa bönhuset båda två ikväll. Måste du alltid vara så pigg på att fara dit!
Ja, hur elak var jag inte då!? Varifrån kommer alla grodor ur munnen. Anklagar någon som vill under Guds hörande. Får man vara så självisk. Skäms.
Det slutade med att jag drog en kam genom håret och bytte bort min sköna, stjabbiga, T-pajta jag gått med hela dan och körde iväg till bönhuset. Inget jag ångrade.

Jag gladdes när man sade till mig: "Vi skall gå till Herrens hus"
ps 122

Sånt hos oss. Har lovat Ruth en ridtur denna vecka och hon längtar redan. Hon vill ha sina nya, rosa, glitterskor på sig! Och hennes "ridbyxor" (mörkblåa tights med guldhjärtan) är redan påsatta. Edith ska äntligen få börja i ridskola och hennes pass är på torsdag. Hon längtar också dit. Då är det Ivar kvar, han borde också få nåt att se framemot....inga orättvisor här inte.

ps. på bilden ser det ut som om Seth svävar i luften. Han är väl ett "underbarn"

hela livet vill jag ge








Är nyss hemkommen efter en fin vigsel. 
Det är så vackert när någon ingår äktenskap. 
När äkta par vill ha Guds rika välsignelse i sina liv. 
När man blir man och hustru och 
lovar att älska varandra i nöd och lust.
Kärleken när den är som vackrast.

 När som klockorna har stannat
och tiden tycks stå still.
Och man inte vågar säga
Det man längst i hjärtat vill.
Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag.
Och förstå vad som än händer
Är det alltid du och jag.

just här, så här

"Du ska int så jag tar de i nackskarvi"
"hit men inte längre"


Något ovanligare fotomiljö
Vi hade visst en nymålat spjälsäng i lidret...hmmmm...
Tja, varför inte.

Ravastorstein






Barnen tar mycket kort nuförtiden.
Då jag rensade Ediths läsplatta hade hon över 500 kort och korta filmer.
 Men visst har dom roligt då de knäpper, det syns på bilderna.
Här med kusinerna Melinda och Maja.

Sånt tittar vi på idag. Ikväll ska jag på vigsel till Munsala då min vän ingår äktenskap.
Jag önskar dem en lycklig dag fri från alla bekymmer efter en jobbig sommar med brännskadat barn.
Må Herren välsigna denna dag och deras äktenskap.

O, Mästare!
Låt mig inte så mycket söka efter att bli tröstad
som efter att trösta.
Inte så mycket efter att bli förstådd
som efter att förstå.
Inte så mycket efter att älska
som att älska.
Ty det är genom att ge
som man får.
Det är genom att glömma sig själv
som man finner sig själv.
Det är genom att förlåta andra
som man själv får förlåtelse

t a n k a



Igår kväll var jag och tankade själen i hjärtat av Esse. 
Det tog en stund innan gåshuden på armarna lade sig då jag steg ur bilen och beundrade den vackra naturen.
 Trots att villan inte var färdigbyggd och lite bergull kikade fram i hörnen så var allt så fridfullt!
 Ett ställe att slappna av på.
 Och jag är glad att husfolket där inte stressar med bygget utan njuter av det de redan fått gjort!

Vi hade djupa diskussioner då mörkret lade sig och månen kikade upp bakom trädtopparna. 
Om tron. Om livet. Sådana tankar och samtal som är så viktiga för oss människor. 
När ljusen brinner i alla hörn och lugnet är ett faktum, ja, då ser man det vackra i det enkla.
 Man tankar för vardagen.

Tid för lite aloe vera hade vi också (som värdinnan är återförsäljare av), 
en vacker hy på kvinnor är ju också väldigt viktigt. Eller hur var det nu igen *ler*. 
Vissa hade fötterna i fotbad och skrubbade och hade sig med alla smörjor. 
Jag och Seth var publik och den lilla killen skötte sig exemplariskt.
 Han kände säkert att nu har mamma tid för bara mig!

Sånt hos oss. Nu är det fredag igen utan några måsten. Bara vara. 
Ruth for just gående till Saras med väskan på ryggen där hon hade sina nya skor. 
Dom ska leka "storflickona". Ivar for lyckligt iväg till förskolan idag för de ska på utfärd 
och sen ska äntligen kusin Rassi komma hit och övernatta två nätter. 
Som han längtat efter detta!

* * *
Herren är min herde, mig skall intet fattas.
Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro.
Han vederkvicker min själ, han leder mig på rätta vägar
för sitt namns skull.
Om jag än vandrar i dödsskuggans dal,
fruktar jag intet ont, ty du är med mig.
Din käpp och stav de tröstar mig.
Du dukar för mig ett bord i mina ovänners åsyn.
Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.
Idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar,
och jag skall bo i Herrens hus evinnerligen.

Filifjonkan




Såna fina presenter kan man få en helt vanlig torsdag då man har gäster. Höstfärger. Gillar. Vi får dock vänta ännu några veckor innan killen växer sig in i storlek 68 men det går ju i rasande fart det! En "snuttefilt" eller snuttenalle fick han också och kanske Seth blir det första barnet vid oss som vill ha snutten med sig. Så mysigt det skulle vara (tills den dagen då man glömt snuttisen hemma och världen rasar.)
Som jag skrivit tidigare så gillar jag att hösten för med sig mera "fremand". Tröskeln att ta emot gäster har jag sänkt rejält och obäddade sängar, kaos i lekrummet eller att köksbänken är full hindrar inget. Hellre umgås jag än tänker att nej, jag orkar inte bjuda hem någon eftersom vi som har så stökigt. 
Men jag måste erkänna att det bor en liten Filifjonka i mig som som gärna skulle ha det snyggt omkring mig hela tiden. När jag får gäster skulle jag gärna ha alla kuddar på sin rätta plats. Igår när min syrra och svägerska var här och barnen var lite "grälsjuka" så kunde jag skriva under uttrycket som Filifjonka sade då hennes barn rutschade inomhus i muminhuset  "barn ska ses men inte höras" (hon hade en liten poäng i sitt uttryck). Men barn ses, hörs och stökar. Så är det för det mesta. Nåt annat är onormalt. Det gjorde jag också när jag var liten och det är så det ska vara. Men bara för att man älskar barn så behöver man inte gilla den delen lika mycket.
 Igår, när stressen blossade upp och jag ville plocka upp allt på en gång medan gick jag runt med en gnällig bebis på armen, dikterade jag högt och ljudligt åt syrran:
- när jag blir "stor" och inte har småbarn ska mitt hus vara TIPP TOPP! Jag ska städa, städa och städa och INGEN har sett ett så fint hem som jag har då! Kommer eventuella barnbarn på besök så ska jag bara säga  - tyvärr ni kan inte leka HÄR eftersom farmor/mormor har sååå FINT och ni får INTE rådda här inne! ha haa....en liten effekt hade mitt utbrott eftersom syrran steg upp ur soffan och plockade upp lite då hon märkte min sinnesstämning. Och jag behöver ju inte be om ursäkt för mitt utbrott mot mina stackars barnbarn eftersom jag inte har några. 
Och jag vet, om eventuella barnbarn i framtiden kommer på besök till oss så kommer jag glatt att ta fram alla leklådor (som jag förstås har i en prydlig skrubb) och glädjas över deras lek. När barn leker och har roligt gläds mitt hjärta. För Filifjonkan i mig delar utrymme med en liten dagistant.

Sånt hos oss denna torsdag. Ikväll är jag bjuden på nån slags syjunta där nästan ingen handarbetar utan fokusen ligger väl mera på att umgås och dricka kaffe tillsammans. Seth får komma med eftersom jag varit bort två kvällar denna vecka utan honom så nu ska jag unna resten av familjen "en skön hemmakväll utan en vagn som surrar runt i köket". En bebis tar stor plats i en familj. Åtminstone hos oss. 

v ä x a



Igår konstaterade vi ännu en gång hur snabbt Seth växer. Dessutom på mjölk som påminner om skvalpig, tunn, fettfri mjölk. Konstigt. Skulle jag äta sån ensidig kost skulle nog orken tryta. (men kanske kärlekshandtagen, som jag inte finner stor kärlek till, skulle minska i omfång)

Maten. Det vi intar. Det vi växer av. Det påverkar oss i allra högsta grad. Fysiskt.

Det vi matar oss psykiskt med påverkar oss också. Ännu mera.

Vi kan välja och vraka bland alla nyttigheter. Och onyttigheter.  Vi blir så påverkade av det vi matar våra själar med. Det kan bli en besatthet. Det viktigaste i våra liv.  Om vi inte får utlopp för våra intressen blir vi "knärro" och tycker synd om oss själva "för jag behöver ju detta för att må bra".
Ibland kan det vara väldigt svårt att hitta en bra balans. En balans där hobbyn ger ett trevligt avbrott i vardagen och där vi får utlopp för vår kreativitet men som ändå inte skuggar vår personliga relation Jesus.  

Relationen med Jesus är ju inget som man plockar fram lite nu som då. Han finns där hela tiden med oss om vi låter honom finnas. Men om vi matar nåt annat mera, mera och mera så blir vi till slut så mättade att vi inte orkar med honom. Då finns ingen tid för honom. Han känns inte väsentlig i våra liv. 

Jag är med er alla dagar, intill tidens slut.

Sånt hos oss. Ruth tog just en korvskiva ur kylskåpet, sprutade ketchup på den och rullade ihop den och åt.  Jag visste inte om jag skulle skratta, gråta eller spy över den lilla kockens matval. Ketchup är ju nåt av det äckligaste i matväg.  Elia, som också är här,  poängterade åt Ruth att vi snart ska äta köttsoppa så han behöver ingen korv  "a lá Ruth".

g e m e n s k a p s k v ä l l e n


Kvällen vid Näs bönehus hade ett djupt innehåll och jag saknade en näsduk då tårarna ville trilla.
Att återskapa det vi fick ta del av är så svårt. Det ger ingen rättvis vinkel.

Kvällen bestod av en panel med fyra kvinnor som berättade om sina erfarenheter med barn med speciella behov. 
Frågan vad som egentligen är normalt ställdes. Vad är normalt?
Och vad är huvudsaken i våra liv?
Finns det nåt vackert i allt det svåra?
Hur bemöter människor föräldrar till handikappade barn?
Hur har vården förändrats under de senaste 30 åren?

Det som jag tyckte var så gripande var när en i panelen berättade hur de bemöttes (för många år sen) då deras tvååring (väldigt oväntat och plötsligt) dog på sjukhuset. Den första frågan de ställde pappan då han ensam kom till sjukhuset var om de hade flera barn. Som om detta skulle göra sorgen lättare. Ingen kan ersätta en annan människa. Sorgen måste få utrymme. Förr skulle man "dra upp snorrn"och gå vidare. Ungefär. 

Var finns Jesus i våra liv? Hur central plats har han i våra hem?
Griper vi efter hans hand först när vi har motgångar, stapplar och faller eller får han också vara med då livet flyter på allt går enligt regelboken?

Så sånt igår kväll, en välsignad stund. Nu är vi hemma i stöket efter att ha besökt mamma-barn som startat efter sommarlovet. Vardagen när den är som bäst.

ny vecka


Igår kväll avslutade jag veckan med en frisk promenad i skogen. Nova fick springa lös och Seth sov så sött i vagnen. Jag samlade tankarna efter den innehållsrika veckan som gått och njöt av den vackra naturen. Jag funderade lite över temat som predikanten predikade i bönhuset på eftermiddagen. Om tungan. Vårt tal. Hur vi använder den. Är den till uppbyggelse för våra medmänniskor eller river den ner. Förstör den? Sårar? Eller är den till välsignelse?
 Hur pratar vi om andra människor i deras frånvaro? Hur pratar andra människor om mig i min frånvaro? (om man umgås med en människa som är "extra ivrig" att baktala andra så ska man komma ihåg att samma person är lika ivrig att baktala mig)
Jag tror det är viktiga saker att reflektera över och påminna oss om. Så får man knipa sig i låret nästa gång tungan börjar babbla oväsentligheter om andra.

Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder. Inte kan väl en källa från samma åder ge både sött och bittert vatten?  Mina bröder, inte kan väl ett fikonträd bära oliver eller en vinstock fikon? Inte heller kan en salt källa ge sött vatten.
Jak 3

Sånt hos oss denna måndag morgon då dimman lättar. Ikväll startar gemenskapskvällarna igen efter sommarlov, info HÄR, Klockan 18 kör jag iväg till Näs bönehus med mina svägerskor för att höra på temat - huvudsaken är att babyn är frisk?
Min egen baby får stanna hemma med pappa, han dricker ur flaskan så det bara bubblar om det och den omtalade jämställdheten är ett faktum hemma hos oss. Ha haa....

Du är så fin och jag tycker om dej,  du är så fin och jag tycker om dig.
Du är så fin och jag tycker om dig.  Hela långa dagen.

f ö r l o v n i n g s k a l a s


Idag var vi på förlovningskalas. 
En fin fest med glada människor, snälla barn, solsken och mycket gott. 
Vad mera behöver man!?
Den fina dikten har Janinas mormor skrivit åt Matts och Janina.
Hon läste upp den efter en andakt som vi hade.
Så vackert!

Kärleken, den är en förunderlig sak
Den kommer då ingen vet.
Den kan inte tvingas eller förnekas.
Den bara finns där, en stor hemlighet.

Kärleken, den kräver inte sitt
Den ger utan att begära.
Kärleken vill växa i ljuset
I blicken från sin kära.

Kärleken, den förlåter om och om igen
Men vill inte bli någons slav.
Den oförrätt som den andra gör
Kan förlåtas i nådens hav.

Kärleken växer i varma blickar
I glada ögonkast korta och små
Sen vill den gärna ha
Små kramar då och då.

Kärleken den vill gärna vandra
Hand i hand med dig
Den viskar i ditt öra
Min kära, glöm mig ej.

Kärleken är en gåva av Gud
I Hans närhet, där trivs den bäst.
Vårda den ömt, ge den rum att växa.
Och er bröllopsfest är ju nästa fest.


tapeten och drömmar


Jag beställde ju hem marimekko tapeten som jag tidigare skrivit om. Nu står rullen bakom stolen i vårt sovrum och samlar damm. Jag vet inte helt enkelt. Vet inte var jag ska klistra upp den. Vet inte om jag själv ens vågar skära i en så dyr tapet, tänk om det misslyckas. Men jag har tröttnat på kvistarna i vardagsrummet för länge sen. Såklart. Så där skulle nog tapeten passa utmärkt. Att fråga mannen faller inte ens in för han kan inte fatta varför man skulle byta ut en välfungerande svart-vit tapet mot en annan svart-vit tapet. Dessutom har han en viss poäng där. 1-0. Tapeten får nog stå där i hörnet en tid till. 

Såna tapettankar hos oss denna fredag. Ljuvliga fredag. Om några timmar ska vi, syrran och svägerskorna,  till mommos och göra smörgåstårtor. Imorgon har lillebror förlovningskalas och vi hoppas på fint väder eftersom festen hålls utomhus vid brudens villa.

På tal om annat än fester och tapeter så hade jag en dröm förra natten som jag ännu minns i detalj. När jag vaknade ur den hade jag en orolig känsla i kroppen men kände mig samtidigt trygg. Vi är i Guds hand vad som än händer. 

Vi hade stormöte hos oss. Det var sommar och flera tusen personer samlades här bakom lidret (i drömmar är ju allt möjligt) Plötsligt hördes ett dovt mullrande i skyn som blev högre och högre och plötsligt uppenbarades hundratals krigsplan i skyn som närmade sig i snabbt. De svischade förbi oss på låg höjd. De spanade in oss och kvar lämnade en kuslig stämning och snart började aska dala ner från himlen som landade på människornas huvud. Jag minns att alla gick omkring och uppmanade varandra att be oupphörligt för vårt land och för vår säkerhet. Be. Be. Be.

Det var drömmen. Jag fick en påminnelse om bönens kraft. Vi ska inte ringakta den. 
Ingen vet hur framtiden ser ut med alla kriser i världen men vi vet att Gud hör bön.

 Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: 
att vi får kallas Guds barn, och det är vi också.
 Världen känner oss inte, 
därför att den inte har lärt känna honom. 
1 joh 3:1

inga frusna fötter här



Idag plockade vi fram sockorna ur gömmorna vid missionsmagasinet. Här finns i alla storlekar och färger, billiga är de också! Nu ska ni värma era frusna fötter med sockor från magasinet medan ni virkar en rejäl pläd från vårt stora urval av mattväft. (här är en som borde lära sig virka annat än små mormorsrutor)




Nu börjar också vinterplagg dyka upp. Den orangerandiga regnjackan är fodrad med tillhörande byxor. Ett fynd! Den näpna zebrajackan skulle gärna ha fått följa med hem om den hade passat nån av flickorna.

På loppisar vet man aldrig vad man hittar och de som är flitiga besökare är ju oftast de som fyndar mest och bäst!