t r ä n i n g s r e s a n

För en drygt månad sen var jag på min livs första träningsresa. Första men inte sista! Det var intressant, inspirerande och roligt. Det bästa var nog morgonlänkar innan frukost och cyklingen. Eller nej, det bästa var nog att simma i havet. Eller så frukosten - den var bäst! Nej, rättar mig - det bästa var nog sällskapet och alla nya kvinnor jag lärde känna.

Min rumskamrat. Bilden är under all kritik men den få vara med. 

Den enda bilden jag har på vi fyra. Två kusiner och en svägerska!

Johanna och jag. Precis lika hurtiga som vi ser ut. 

Ibland var det nästan för varmt att springa och tempot var stundvis sakta.

Uppe i ett högt ton strax utanför Palma stad. Minns inte platsen i skrivandets stund. 

Håll dig till höger och FOKUSERA! Tänk inte på hur mycket glass du ska ta till efterrätt och titta inte ut över havet.

Mera stretchning och rörelseövningar åt folket. Det borde ingå i varje människas livsplan. Jag skulle börja med mera rörelseövningar hemma men har ännu inte kommit igång. 

Med underkläder rakt i havet efter ett löppass. Tur att man inte är så känslig med att simma i trosor. 

Till kvällarna städade vi upp oss lite grann och tog ett shoppingvarv med stinna magar efter middagen. 

Resan var fem dagar och det tyckte jag kändes alldeles lagom. Det bästa med att resa i ett sällskap är ju att själva resandet inte blir tråkigt!

Måste bara lägga till denna bild! Look at me! Ni får till och med skratta - det bjuder jag på. 

Reaktionerna då jag berättat att jag ska på en träningsresa ensam (utan min man och mina barn) har varit delade. Vissa har utbrustit: "Åh vad skönt - det ska jag också fara på nån gång". Andra har sagt: "jag skulle aldrig resa utan min man". Andra har bara sett skeptiska ut. Väldigt skeptiska! Nån har sagt att de drömmer om detta men att de inte skulle satsa så mycket pengar på sig själva. Pengar som inte hela familjen skulle få glädjas över. 

Jag håller med dem alla. Jag är också tveksam till att vissa kvinnor ska fara på en resa utan sin man. Det finns kvinnor som söker bekräftelse från andra män och som inte har ett sunt och kärleksfullt förhållande till sin egen man. Det beror helt på var man har sitt hjärta och hur man är som person. Vilka lockelser man har i livet. Vår resa var harmlös ur denna synvinkel. Vi somnade tidigt varje kväll - urlakade efter mycket program. Våra diskussioner var sköna och det blev ingen fokus alls på utseende eller nåt sånt vilket jag verkligen uppskattade. Jag har ältat "bullamagar" tillräckligt under mina 34 år! Att denna resa hade fokus på andra saker gjorde gott åt mig personligen och jag fick ett och annat att tänka på. Jag gillar mogna kvinnor! Dessutom. Vi kvinnor behöver umgås med kvinnor ibland. Utan män. Det kan vara så väldigt givande. 

Får skriva under det som Isabella Sund sa på kvinnokvällen i Näs för nån vecka sen (minns inte exakt hur hon sa det): - Man kan vara hemmamamma med hjärtat bortvänt från hemmet. Eller en "karriärkvinna" med hjärtat vänt mot hemmet.  

Vi kan ha åsikter och synpunkter om andra men Gud ser till våra hjärtan. 

Men detta var ju faktiskt en träningsresa. Jämför jag känslan jag har efter en missionsresa, kristet läger, kvinnokväll, sammankomst eller kyrkobesök så går det ju inte att jämföra. Jag har en stor andlig hunger och saknar den delen då den uteblir! Visst hann vi diskutera mycket andliga saker också men vi avslutade ju inte med kvällsandakter direkt *blink*.

Detta om detta. Nu ska jag baka chokladbollar åt barnen så jag får en orsak att äta några själv.  Vi måste ju fira att vi inlett ett välbehövligt höstlov.