halvåttahosmej-sjukan tar över

citerar gårdagens kolumn i ÖT....bara för att den var så mitt i prick!

"kom in, kom in, och slå er ner", sa han och svepte underarmen över köksbordet för att fösa ner de spridda brödsmulorna. Kanske fick vi flytta undan en tidningshög från stolen innan vi satte oss. Men sedan kunde vi prata bort en hel kväll och en halv natt i familjens kök.. Det hembrygda vinet avsmakades medan diskussionens vågor gick höga om både stora livsfrågor och trivala ting. Vi kände oss alltid välkomna, trots att ingen hade bett oss komma. Idag har allt blivit så invecklat. Nu sitter vi var och en hos sig och tittar på Halvåttahosmig-program där deltagarna ska försöka överträffa varandra i kokkonst. Och så tror vi att all mänsklig samvaro måste vara likadan. Att man måste svänga ihop något extra exotiskt i köket, gärna trerätters, för att överhuvudtaget kunna be folk hälsa på. Och ve om man inte hunnit puffa de färgkodade soffkuddarna så som Äntligenhemma-Lulu brukar. Tänk om kuddarna och de fina ljuslyktorna inte ens finns! Hur ska man då kunna bjuda hem någon?

Å andra sidan kan jag också känna det instinktiva motståndet när jag objuden ska sticka mej in hon bekanta. Nej, men inte kan vi...Tänk om vi kommer och stör....Tänk om de har andra gäster....Och borde vi inte ha en liten blomma med oss....
Ändå är det de oväntade mötena, det spontana och inte särskilt tillrättalagda, som oftast blir trevligast. När ingen behöver känna press för att de invecklade bakverken säckade ihop eller för att fåtöljerna är full av katthår. Kommer man objuden får man lova att överleva en kväll på husfolkets vis. Och det kan väl också gå för sej. Det kan till och med kännas hemtrevligt att se att andra har stök i kök. Desinficerade dammfria hem kan däremot vara ångestframkallande.

Det som jag vill komma fram till är att det inte borde vara ritualerna och det stajlade hemmet som är huvudsaken när vi träffas, utan själva samvaron, samtalet. I de flesta hushåll hittas väl någon skorpa eller ett kexpaket att bjuda på. En kall öl i trevligt sällskap på verandan en ljum sommarkväll är inte heller så illa.
Tidens melodi är att det är över nätet vi ska utbyta åsikter och hålla oss uppdaterade med vad våra vänner har för sig. Men jag är ju så enkelt funtad att jag inte tror att Facebook och andra sociala medier kan ersätta det mänskliga mötet, öga mot öga. Och dessutom finns det ju en massa vänner i den värkliga världen som inte existerar på nätet.
Mobiltelefonen har ändå de flesta. Så om man inte vill komma helt objuden kan man exempelvis slänga iväg ett ett meddelande. "vi tänkte hälsa på ikväll, passar det?" Svårare än så är det väl inte. eller?

skriven av Pia Andtbacka


ostylad bild av maria b

3 kommentarer:

Anonym sa...

Mitt i prick!!
PS. någon annan som är sugen på bloggträff?:)

Hjördis sa...

så sant så sant!

Mamsell Lufolk sa...

Håller med till 100%. Att det ska vara så svårt att fatta, när de flesta innerst inne har samma åsikt i saken.