G e m e n s k a p s k v ä l l e n

Jag var lite i valet och kvalet om jag skulle fara eller inte. På gemenskapskvällen alltså. Med två kvällsskift och med andra två kvällar bokat för annat och med påskbasar på lördag vid magasinet så är min vecka proppfull. Men som alltid efter en gemenskapskväll så är man glad att man tog sig tid att fara. Ett är nödvändigt. 

Temat var ju hur vi tar hand om våra barn och ungdomar. Fokusen var kanske mest på ungdomar och eftersom vi i vår familj inte är där ännu så kändes det kanske inte riktigt aktuellt. Fast å andra sidan - det ska böjas i tid det som krokigt ska bli. Av de rutiner/traditioner en familj med barn har idag så syns "receptet" om 15 - 20 år. Då först förstår våra barn varför vi handlat som vi gjort, varför vissa regler och traditioner hölls och varför föräldrarna tjatat om vissa saker så outtröttligt. Det är enbart av kärlek. 

Jag är ännu inte i det stadiet då mina barn vänder mig ryggen och inte vill berätta om sina problem, som kanske har hemligheter och funderar på nåt utan att vända sig till mamma. I detta skede berättar barnen allt och har nån i klassen tex fått ett kryss så vet minsann Ediths mamma om detta också. Värker den ena tanden lite så vet jag det och har nån av barnen ett litet skrubbsår på benet så ska detta få sin omsorg. 

Livet är enkelt med småbarn. Det kan bli mycket värre att tampas med tonåringar. 

Många privata synpunkter, tips och tankar kom upp under kvällen och jag tycker det är så fint att kvinnorna vågar dela med sig av det de funderar på. 

Den viktigaste saken som jag tyckte kom fram var betydelsen av att alla människor i livet bör ha nån som ser dem och tror på dem. Alltså verkligen ser dem! Det behöver inte vara föräldrarna. Det behöver bara vara nån. Som vuxna har vi inte bara ansvar över egna barn utan också över andras. Vi kan vara en viktig person för ett annat barn eller tonåring, vi kan bli den person som barnet/tonåringen vågar ty sig till. Att knäppa ihop sina händer och be Gud sända den person till mig som behöver mig är den rätta starten.  Vi ska inte heller vara sparsamma med evangeliet, en tonåring behöver ofta få höra att Jesus har betalat alla synder. Vi faller och reser oss gång på gång i Guds rike, det finns ingen som inte snubblar på den vägen. Men vi reser oss igen. Och igen. Med Guds kraft.
Men för att klara av att uppfostra barn till "normala människor med sunda, kristna, vanor och värderingar" så behöver föräldrarna stå på en stadig grund. De behöver ha hittat sin egen, personliga tro, blivit pånyttfödd och känna sig omsluten av Herren och högt älskad av honom. Då är vi rätt utrustade för att föra kärleken vidare. Guds kärlek. Till våra barn. Vi behöver börja hos oss själva. Vi behöver se oss i spegeln och be Gud att använda oss på det sättet som han ämnar! Om vi regelbundet läser bibeln, andaktsböcker, sjunger, samtalar eller annars "uppmärksammar" vår tro inom hemmets fyra väggar så blir Kristus en medelpunkt i barnens liv. Det blir nåt självklart. En viktig sak att packa i livets kappsäck.
Det är aldrig försent att börja om. Att börja med nya rutiner. I vår familj ska vi nog damma av andakts böckerna igen. Barnen och jag behöver stilla oss inför dem på kvällen innan läggdags.

Jag är en gren i vinstocken Jesus, 
och jag är en kanal för hans liv.
Joh 15:5