Det är nåt med Ruth och hästar som har klickat. Hon leker med sina egna varje dag. Varje dag. Hon borde få uppleva känslan att rida på en riktig häst. Om jag minns rätt så var Edith i 4 års åldern då hon fick rida på ridskola så snart är det Ruths tur att börja.
Ivar däremot har drabbats av "langvänto" efter bebisen. Men på andra grunder än jag. Han har nämligen blivit lovad en present då vi fått baby. Alla barn ska få en present av pappa då jag ligger på BB. Ivar har färdigt bestämt vad han ska välja och igår kväll frågade han minst tre gånger när bebisen kommer. Då jag frågade honom vad som är viktigare för honom, att få en lillebror eller en robot så kunde inte svaret vara mer tydligt - en robot såklart! Sen när lillebror anlänt till världen så tror jag inte att Ivar skulle byta bort honom för alla robotar i världen.
I morse frågade han hur bebisen kommer ut, sprängs din mage sönder bara?
Edith är nog den som är mest nervös inför bebisen ankomst av dem alla. Hon vill nog skjuta upp det till nån gång i framtiden. - Mamma, din mage är ju inte så stor ännu, sa hon igår då vi åt kvällsmål och jag trodde jag skulle få mjölken i halsen. Ha haa...stackars barn har blivit så van med min tjocka mage som knuffar till dem om de kommer för nära så de tycker inte det är nåt märkvärdigt med det. Såhär kan jag ju gå runt resten av livet. Typ.
Ja, de är spännande tider då man inget vet. Jag tar dagarna som de kommer och almanackan är tom. Vid minsta lilla magkänning så känner jag efter - är det nu sammandragningarna startar? I morse då jag vaknade, efter en 11 timmars lång nattsömn (utan ens en snabb kisspaus) så känns en förlossning långt borta. Kände mig barnsligt besviken - ungefär som en treåring som inte fick sin slickepinne i affären. Dessvärre drömde jag om förlossning igen, eller närmare bestämt dygnet efter förlossningen.
Jag gick med min lunchbricka i pedersöre högstadiums nyrenoverade matsal i nya jeans och huppari. I drömmen funderade jag om nån kan se på mig att jag födde mitt barn igår kväll. När jag satte ner brickan på bordet och skulle börja äta så kom jag plötsligt ihåg bebisen. Oh hjälp, var är den? Jag skickade ett meddelande åt mamma och frågade om bebisen mådde bra och om den fått nåt att äta. Samtidigt kände jag att jag absolut inte hade en endaste droppe mjölk att amma honom. Mamma svarade att hon inte vet var min bebis är...sen kom panik i drömmen och jag minns inte hur det slutade.
ack dessa drömmar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar