d a m m e t

En söt Ludvig på väg hem. Gårdagens.

Om jag ännu blickar tillbaks på gårdagen så hade jag en liten intressant diskussion om damm. Inte om vattendammar som många har i trädgården utan om dammet som lägger sig som tunna hinnor överallt. De små partiklarna som söker sig in bakom lister och på tunna trådar. Hur mycket vi än städar bli vi inte kvitt dammet. Dammet fungerar som synden. Lika omöjligt som det är att hålla ett hem dammfritt är det för en människa att vara syndfri. Det går bara inte.
Vissa ser dammet bättre medan andra inte ser det lika bra.
Jag ser dammet enbart då det kommer till en viss mängd.
Till ett visst tjockt lager.
Så finns det de som går runt med fingret och känner efter om det finns damm på hyllan.  
Det är ju bara så väldigt intressant hur olika vi människor är.
Med eller utan dammvippor i handen.
Sen är det ju upp till var och en hur vi iakttar och omtalar andras dammiga hörn.
Eller andras skinande ytor.

Sådana dammiga tankar hos oss. Nu ska jag återgå till sysslorna. Usch, dessa hemmasysslor. Ibland tar de knäcken på en. Inte för att det är tungt utan för att det är så tråkigt. t.r.å.k.i.g.t.
- och vem har sagt att livet skall vara roligt, skulle min man svara om kommentaren skulle vara riktad åt honom.

Så sant. Det också.