a little boy with a blue hat

ibland behöver man en varningslampa som börjar blinka...bara så man vet att man inte ska ta nåt för givet. så man vet vad som är det viktigaste i livet. så man minns att man är en skör liten människa som inte vet vad morgondagen för med sej. ska berätta kort när min varningslampa började blinka på resan. (förutom i flyget då, där blinkade den inombords hela tiden)

vi hade varit på stranden, 4 vuxna och 7 barn, och skulle bege oss uppför trapporna till den trafikerade vägen från den fullsmockade stranden. jag böjde mej ner bakom vagnen för att ta fram en tröja åt ivar och när jag skulle ge honom den var han plötsligt borta...

- vart tog Ivar vägen, frågade jag de andra, han var ju nyss här.

vi tittade runt oss, tittade ett varv till, och ett bredare varv till och konstaterade snabbt att han inte är med oss andra. Paniken grep tag i mej DIREKT, mammapanik!!! gubbarna (ja, jag kallar alltid min man för gubben här på bloggen, tycker det passar bra så) for till varsitt håll på stranden och jag sprang upp till vägen. där konstaterade jag snabbt att detta är lönlöst, det fanns folk överallt, bilar som körde snabbt och högt buller......jag sprang fram till två äldre män och frågade om dom har sett a little boy whit a blue hat.....no, no.......paniken tilltog när jag joggade utmed staketet mot stranden och såg alla hundratals människor, där stod jag sen och spanade en bra stund eftersom jag tyckte jag hade en bra överblick medan tankarna skenade iväg - tänk om nån kidnappat honom, tänk om han farit drunknat i havet, tänk om han begett sej ensam till hotellet utmed vägarna....tänk om, tänk om, tänk om - fantasierna hade inga gränser........tårarna började trilla (jag som aldrig gråter) och jag kände mej så liten och otillräcklig att hitta en liten kille i denna stads-strand-folk-röra, det jag ända vettiga jag kunde göra var att knäppa händerna och be att Gud skulle hjälpa oss att hitta killen.

jag sprang ner tillbaks och kollade läget med Linda som vaktade barnen men nej, ingen ivar......jag sprang genom marknadsstånden och frågade till höger och vänster om nån sett a little boy with a blue hat....men nej, nej han var INGENSTANS. långt borta såg jag gubben gå runt och leta på stranden och på andra sidan skymtade jag hans dubbelgångare. jag var då så panikslagen och funderade om vi borde kontakta polisen......

men, denna saga slutade lyckligt. när jag kom rusande andra gången till vår mötesplats så kom ivar gående med sin pappa. aldrig förr har min lycka varit så stor att se honom! han hade suttit ca 10 -15 m från stället där han försvann och lekt i sanden...med hatten AV förståss. men i folkvimlet var han svår att upptäcka och när jag tänker på vad som kunde ha hänt honom så blir jag skräckslagen...barnen blev därefter uppmanade säkert hundraelva gånger att vi måste hålla ihop och att man inte får fara nånstans ensam!

Tack Gode Gud för att inget hände ivar!