h ä s t a r


Jag har ju nämnt tidigare här på bloggen att jag gillar hästar väldigt mycket. Redan som barn så var hästar en väldigt viktig och stor del av mitt liv trots att vi aldrig haft någon egen. 
Det började med fantasilekar, vi fick en gammal vagn av mamma där underredet fungerade som hästkärra. Där satt man och styrde och så var en annan kompis häst, "hästen" hade en lång spik i munnen som bett och ett långt band var fastsatt i spiken som tyglar och så travade vi runt i byn (vi turades om att vara häst för det var ju betydligt tyngre och med en spik i munnen kunde man ju inte prata så värst mycket heller). 
Vi sydde också egna käpphästar åt oss, liksom så många andra barn gjorde i byn, och en gång ordnade vi en stor käpphäst hopptävling hos oss med seriösa priser och tidtagning med många deltagare. Min käpphäst hette Cassandra och blev en väldigt klumpig och tung modell som jag inte gillade så värst mycket. 
Jag minns också så väl då min morbror Topi fixade ihop tre väldigt stadiga trähästar av stockar åt oss och de fick utstå åratal av skumpande. Gamla soffkuddar fungerade som sadlar och så sprang vi ofta över till grannens fähus och frågade om vi fick balband (band som var runt höbalar) till allt som man behöver då man har häst, vi band ihop grimmor, träns, stigbyglar ja vi byggde till och med hagar och boxar åt hästarna.
 Då vi blev lite äldre började vi besöka alla tänkbara stall som finns i Esse. Vi hade olika "sköthästar" och tillbringade kvällarna med att mocka boxar, rykta hästarna och i bästa fall fick vi rida. Vartefter vi blev äldre blev också ridningen en större del och när jag gick i fyran, femma, sexan och sjuan så gick nästan all min fritid till stallsysslor och just ridning. Oavsett väder så skulle vi ut i skogen och rida och ofta när man kom hem på kvällarna var man genomfrusen efter att ha cyklat långt och ridit ännu längre. Då smakade varm oboy och bröd väldigt bra!
Men sen plötsligt ändrades allt. Eftersom jag flyttade till Vasa för att studera till närvårdare så slutade jag också besöka stallet. Jag blev kär och min blivande man upptog mina tankar och min tid. Vi gifte oss, flyttade till Jakobstad, fick vårt första barn. Flyttade till Esse, fick vårt andra barn. Och sen strax innan jag blev gravid med vårt tredje barn så upptog jag ridandet. Jag hann rida några månader men ville inte riskera nåt när jag blev gravid eftersom jag var så ovan ryttare och det kändes som att jag slutade innan jag ens fått nån riktig början på det hela.
Så nu sitter jag här och har just lovat Edith att hon ska få återuppta ridandet till hösten (hon har ridit några månader på ridskola för tre år sen ) Fåse hur det blir med min egen ridning, längtar dock mera efter en egen häst än att rida på ridskola där ridläraren synar en om man har fötterna inåt eller utåt och hurudan hållningen är. Jag vill ha en personlig relation till en häst, inte rida på en obekant häst som man inte vet hur fungerar i en timme och sen åka hem igen. Ja, det var lite om min hästsida. Sen då barnen blir större och då Edith kan hjälpa till mera i stallet - då ska vi skaffa häst. Drömmar ska man ju ha!

(bilderna tog jag idag av ett par hästar i byn då vi var ut på en joggingtur.)

1 kommentar:

klipposfia sa...

En gång hästvän alltid hästvän:) samma här! Men hästar är flockdjur så en häst betyder nästan två hästar:) = dubbelglädje!