kvinnokvällen


Jag var ju, som jag skrev om tidigare, på kvinnokväll till Närvilä bönehus i måndags. Temat som Anu Saari berättade om, hustru, mamma och missionär i Sibirien, var väldigt intressant. Denna familj har varit sammanlagt nästan 12 år i Sibirien och det har ju helt klart påverkat deras liv. Och jag tror, liksom Anu också sa, att tiden då barnen var små (de har fem barn) var väldigt tung. De bodde i en annorlunda kultur. Ansvaret för barnens uppfostran och vardagsaktiviteter låg till stor del på hennes axlar eftersom mannen var borta mycket. Församlingsarbetet krävde väldigt mycket tid av Juha, här snackas inte om 8 timmars arbetsdagar, 5 dagar i veckan. Hon berättade flera olika händelser som var vardagsmat för henne och som fick oss att förstå att situationen inte alltid var så enkel. Redan det att bo på 12:e våningen, med hiss som oftast inte funkade, med småbarn och barnvagn säger ju en hel del. 
Man förstod att de var väldigt tacksamma över åren om gått, över möjligheten att bygga upp en församling där. Hennes man, Juha Saari, är ju ett känt namn inom missionssammanhang. Anu hjälpte också till i församlingslivet och var bland annat söndagsskollärare. 
En viktig poäng kom fram då vi pratade om missionsarbete var att har man barn i familjen så kan inte båda vara lika aktiva i missionsarbete. Det kan vara negativt för barnens personliga tro om de känner att de har offrat båda sina föräldrar åt Gud. Det behöver ju inte vara så men det kan vara så. Men så är det väl med alla barn, de behöver närhet och kärlek. Oavsett vad föräldrarna gör så får inte arbetet bli viktigare än barnen. 

Inga kommentarer: