där jag är


Jag tycker alltid det är så intressant att läsa artiklar om hemmamamma livet och allt vad det innebär, kanske för att det är så aktuellt hos oss. I lördags hade de ett reportage om en mamma och hennes upplevelse av att vara just mamma, "jag trodde jag skulle känna mig lycklig" var rubriken. Jag tror många kände igen sig i det hon skrev. Dock inte jag, inte denna gång.  Inte helt åtminstone. Jag gillar faktiskt att vara hemmamamma för det mesta, trots att det är långtifrån glamoröst. Vissa dagar är jag till och med beredd att sälja huset på find.it för fem öre och låna ut barnen till grannarna på obestämd tid.  Jag gillar att vara hemifrån väldigt mycket, samtidigt som jag verkligen trivs hemma mitt i vardagen. Att umgås med vuxna människor som inte ritar med tusch på väggarna kan vara som balsam för själen. Man måste försöka hitta balansen där. Men kan en mamma faktiskt känna att man självuppoffrar sig för sina egna barn? det var en ny tanke för mig som kom fram i artikeln. Självuppoffra sig.
Jag tror många mammors negativa känslor med att vara hemmamamma är brist på umgänge. Vi är väldigt sociala varelser och att inte samtala med andra vuxna kan få oss lite rubbade. Men många är fasta (eller intalar sig att de är fasta) i barnens rutiner och kommer sig aldrig hemifrån på vardagarna eller bjuda hem nån. Dagarna går, rutinerna fortsätter med mat, sovtider, mellanmål och lite lek.....och allt är bara så tråkigt. Men vems fel är det egentligen!? Tänk om jag faktiskt skulle ha hälsat på hon eller hon förra torsdagen istället för att tänka att det rubbar barnets sovtiderna. Måste allt gå enligt schema varje dag? Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns. 

Vissa saker i artikeln kände jag dock igen mig i, som hur lång 45 minuter faktiskt kan kännas då "vattnet kokat över" hemma. För mannen har dagen rusat iväg och för mig har varje minut känts som en timme. Sådana dagar kommer och sådana dagar går. Vi måste bara acceptera nerförsbackarna. Men vi kan i viss mån grad påverka, vi väljer själva mönstret och om vi fastnar i det negativa.
Själv brukar jag påminna mig om att inta alltid gnälla då mannen kommer hem om jag haft en sämre dag. Gnällig fru. Vem vill klassas som det? och vad bli bättre av det. Inget. 

"Lyckohysterin skapar olust" var en annan rubrik i en sidoartikel. Denna eviga jakt efter lyckan. Är jag lycklig? Är du lycklig? Är det en rättighet att vara lycklig? 
 Ja, jag tror att lyckohysterin skapar olycka, den får oss att jaga efter något som ingen har. Vi jämför och tar in och skapar våra egna bilder. Vi skapar bilder andras liv, gallrar bort det negativa och "operfekta", och tror att de är perfekta. 

PS om nån mot förmodan funderar över bilden så kan jag upplysa er om att jag inte har någon aning om när den har tagits och av vem. Troligtvis av Ruth. Smålog lite för mig själv då jag bläddrade bland telefonens bilder. Men ni ser hur målmedveten kvinnan är som går med bestämda steg mot vardagsrummet för att stänga dörren till skåpet och räta upp kudden i soffan ännu en gång. Med vagnen i ett stadigt grepp såklart. Inredningsdetaljen nummer ett i vårt hem. Undrar hur denna spädbarnstid skulle ha artat sig utan just vagnen. Det hade nog urartat sig. Totalt. 

Såna tankar hos oss. Nu ska jag torka upp den rejäla mjölkskvätten, som varit ett varv ner i Seths mage, från min byxor. Spyor kan man ju också kalla det om man inte är så känslig. Livet är långtifrån glamoröst men jag gillar detta. Ett skede i livet som tyvärr inte är alla förunnat!

4 kommentarer:

inborrs sa...

Ja vill ba säga älskar din blogg hinner int alti läsa men när ja läser så blir kag varm innombords du har så klocka ordval i din blogg önskar man kunnde njuta av NUET som du! Ha en fin dag

Linda sa...

Så är det! Bilderna är mitt i prick.

(Håller med om allt)

Anonym sa...

Kloka ord hela vägen

Anonym sa...

Tror vi är gång som fått många tankar ihuvudet efter helgen.Jag iallfall.Först artikeln öt du skrev om och sen mamman som gjorde något helt ofattbart. Varför? Hänger saker ihop? Mår mammor/familjer så dåligt? Bygger man upp en glansbild om hur det ska vara sö familj utan att veta ?varför vet man inte?Ditt inlägg e klokt och jag måste erkänna att jag inne heller förstår ordet självuppoffringen..Det är en fantastisk gåva att få vara mamma, även fast det inte alltid e lätt men för mig har det hittills varit det jag förväntat mig. /Angelica