Jag brukar alltid lyssna på programmet familjeliv på radio vega. Intressanta synpunkter och lärdomar brukar komma fram. Igår lyssnade Ruth och jag om gnällspikar och solstrålar medan vi åt lunch.
Ett av barnen kan "klassas" som familjens gnällspik.
Ett av barnen ställer alltid upp och hjälper till.
Ett av barnen slinker undan, tar inget utrymme.
Ett av barnen charmar alla.
Ett av barnen har lätt att lära sig nya saker.
Ett av barnen som behöver mycket stöd.
Ett av barnen kan vara mer självisk.
Ett av barnen kan ha lätt med att dela med sig.
Listan kan göras lång. Barn i samma familj kan vara så olika.
När man som förälder har barn som kräver olika mycket så blir det lätt så att vissa barn får mycket mer uppmärksamhet än andra. Det är svårt att fördela jämt. Hemma hos oss tar babyn minst 70 % av tiden och energin. Resterande 30 ska sen de tre äldre barnen dela på, inte konstigt att det ibland knakar i fogarna hos familjen. Men en positiv sak med just detta, att barnen hamnar att göra mycket själva, är ju en ökad självständighet. De blir inte så curlade. Curlingföräldrar är ju ett bekant ord.
I vilken ordning barnen är födda kan också ha en betydelse för hur de uppfattas och uppför sig. Är man den förstfödde, mellanbarn eller "skrapakako". Man önskar, som föräldrar, att alla barn ska känna sig lika älskade och att de känner sig sedda. Jag minns så väl en gång, då Ruth var bebis och Edith var runt 5 år, då hon kom och sa att hon känner att vi tycker mycket mera om Ruth än om henne! Snacka om att det kändes som en skruv som vred om hjärtat ett varv! Hon tyckte att vi ödslade mycket mer tid, "famnplats" och kärlek på den lilla. Hon hade ju helt rätt i att bebisar tar mycket mer "fysiskt utrymme". Men att vi skulle älska ett barn mera än ett annat är ju helt omöjligt! så kan väl inga friska föräldrar göra!? och man önskar att alla föräldrar inte öppet skulle favorisera något barn.
Sen ska man ju också försöka undvika att jämföra barnen med varann. Kommentarer som "din storebror uppför sig alltid så bra, varför måste du jämt bråka" ska man nog bara försöka svälja och låta förbli osagt. Vad blir bättre av av redan som liten bli jämförd med andra. Inget!
Varför trotsar då vissa barn mera och sätter sig på tvären? Sällan handlar det ju om att strumporna har fel färg utan problemet är nog djupare än så. Barnet söker uppmärksamhet. Bekräftelse.
Se mig. Var med mig. Göra något tillsammans med mig.
Barn märker så snabbt var föräldrars fokus är och de vet precis när de ska börja hoppa i sofforna eller kasta böcker i golvet.
Vi borde ge barnen uppmärksamhet och beröm när det uppför sig fint så får de mersmak för det goda. Annars lär de sig att när man trilskas får man uppmärksamhet.
Hur är det med barnet som alltid ställer upp då? - Edith, kan du hämta en ren tröja åt Ivar så vi kommer oss iväg någon gång! Alltför ofta "utnyttjas" dom eftersom det är det enda som funkar i dessa situationer. Men å andra sidan, vem tar skada av att hjälpa till. Om det inte överdrivs vill säga. De större barnen får inte heller behandlas som pigor och vara enbart mammas hjälpreda.
Barn som charmar och hjälper till får uppmärksamhet och bekräftelse. Barn som trilskas och trotsar får uppmärksamhet. Ofta dock lite negativare. Men de barn som flyr. De barn som inte väsnas eller utmärker sig, hur ser vi på dom? Är det bara skönt att vissa "klarar sig" och inte "kräver" nåt.
* * *
Såna tankar hos oss idag. Barnuppfostran och familjeliv är intressant. Seth somnade i vagnen efter mammabarn träffen och sussar sött utomhus för omväxlingsskull. Ruth tröttnade på leken i vardagsrummet (nu är alla gardiner och rullgardiner fördragna före fönstren och det är mörkt där eftersom leken tog slut då det var natt!) och ligger nu och tittar ett avsnitt från saltkråkan. I denna stund känns det så enkelt att vara just mamma *blink*.
Men för övrigt så märker att jag själv växer i rollen som mamma för varje dag och vet att man måste satsa på sina barn. Satsa tid. Satsa kärlek och energi. Ju äldre mina barn blir desto mera framkommer mina brister. De blir mer synliga. Barn är, till en viss del, en spegelbild av oss föräldrar. Av hemmets atmosfär.
Ett barn som kritiseras - lär sig fördöma
Ett barn som får stryk - lär sig att slåss
Ett barn som hånas - lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi - får dåligt samvete
Men...
Ett barn som får uppmuntran - lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans - lär sig tålamod
Ett barn som får beröm - lär sig uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel - lär sig rättvisa
Ett barn som känner väns
kap - lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet - lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat - lär sig känna kärlek i världen
Dorothy Law Nolte
8 kommentarer:
Tack Maria för dina inlägg. Det här var sånt som jag själv gått och funderat på. Tack för att du delar med dig. :)
Tack för detta. Sånt jag också går och funderar på och ibland får dåligt samvete för att jag misslyckas så ofta med detta. Med fyra småbarn så känns det ibland som att man inte hinner eller räcker till. Men alla föräldrar tror jag nog att försöker sitt bästa och vill sitt barns bästa. Bra skrivet
Bra inlägg ja. Hakade dock upp mig på kommentaren att om man inte älskar sina barn lika mycket så är man inte frisk. Visst ska vi älska våra barn lika mycket, och de allra flesta föräldrar gör väl nog det också (hoppas jag!), men om nu någon som inte känner samma kärlek till alla sina barn råkar läsa detta, kan det säkert upplevas som en spark i magen att du i princip påstår att den personen är sjuk. Bara för att man kanske inte älskar alla lika mycket, så behöver inte det betyda att man inte älskar alls. Annars var det bra!
Sara
Du har så rätt, det finns säkert föräldrar som inte älskar alla barnen lika mycket och det finns säkert många som visar de känslorna öppet så barnen inte missar detta. Tyvärr. Fast det är ett "sjukt" fenomen ;-) Ordet sjuk borde aldrig användas i sådana här bemärkelser. Sjuk är man då man har feber eller förkyld. Ursäkta!
Fast man ibland/ofta känner att man inte gör sitt allra bästa för barnen, man orkar inte, har inte tid och vill inte tex läsa en saga - så tycker jag att man har kommit lång om man vet HUR man borde göra. Då är det lättare att i små steg förändra sitt sätt. Den som inte vet sina brister har inte förmågan att se vad som borde förändras.
Tänkte igår då jag läste om adoptivföräldrar , att det borde egentligen vara obligatoriskt att föräldrar går kurs i om föräldrarskap innan barn föds. Barnfostran, hur bemöta barn +barnpedagogik.
Mycket som man/jag kanske tycker är självklart är inte självklart för andra (t ex. att man inte lämnar barn ensam hemma under skolåldern).
Det var bara lite snabbt vad jag tänkte såhär innan magen förgås av hunger... *aj!
Ja, och så ska man koka god mat åt sina älskade barn också. (=sönderkokta potatisar och köttbullar. hehe)
Bra skrivet! Måste dock ännu tillägga att om man har flera småbarn och försöker hela tiden uppmärksamma alla barn på bästa sätt så blir man faktiskt utmattad till slut. Man måste komma ihåg att ta hand om sig sälv också! Barnen behöver en mamma som mår bra!
Barnen har också olika kärleksspråk!
Ett barn känner sig älskad av beröring..
Ett barn känner sig älskad när han/hon får presenter..
Et barn känner sig älskad när han/hon får höra uppmuntrande och vänliga ord..
Ett barn känner sig älskad när han/hon får egentid med en förälder..
Ett barn känner sig älskad när han/ hon får hjälp med något praktiskt..
Som förälder kan vi "lista"ut vilka kärleksspråk våra barn har, och på det sättet möta dem, så att de känner sig älskade.
Då ger vi våra barn kärlek på olika sätt.
Har ni läst Astrid Lindgrens bok Jag vill också ha ett syskon? Jag tycker att den är bra!
Skicka en kommentar