Hur ofta ger vi vuxna varandra komplimanger? om man riktigt tänker efter så är det ju en sak vi gärna skulle få strö runtomkring oss mera. Barn blir ju oftast (förhoppningsvist) uppväxt med just komplimanger, beröm för hur de är och hur de gör. Gulleplutt, va roligt att mötas av ditt första gulliga leende. Åh, vad duktigt du svänger dig. Nämen vad du är duktig, kan du stå själv. Vad bra att du åt upp maten, nu blir du lika stor och stark som pappa. Fint jobbat, nu kan du ju ta tre steg, heja, heja. Vad fin du är lilla prinsessan/prinsen. Vi öser uppskattning över de små och vi ska definitivt inte sluta med det även åt vuxna människor, åt äldre. Men tyvärr så har vi ju en tendens till det. Själv är jag urusel på att ta emot komplimanger. Istället blir jag tveksam och svarar nekande, att säga ett enkelt tack känns så ovant. Ser man en fin tröja på en halv bekant människa så kan man ju alltid säga vad man tycker.- Du klär dig i din tröja, den är riktigt fin! Man blir ju själv gladare av att delge sina komplimanger istället för att bara tänka på dem.
Kära Nalle, sa Christoffer Robin, vad jag tycker mycket om dig.
Det gör jag med, sa Puh.
Källa: Nalle Puh
3 kommentarer:
Jamen precis å ja som tänkt tå vi kom hejm från J&K att Annika var så fin å så byrja ja harmas att vafö sa int ja he tå... Såde er i... :)
heter det inte komplimanger? ;) pling, pling :D
ah, precis...funderade också varför det envisa röda strecket lyste under mina komplingmanger ;-) men mina ögon hittade inte felet.
Skicka en kommentar