Mannens sista semestardag har vi avvklarat nu. Som avslutning var vi och blandade en egen makuuni påse på var. Så mäktigt (för barnen) och så gott. Synd bara att min påse blev uppäten alltför snabbt, känner mig värre än en glufsig stövare. Tre semesterveckor har gått i rasande fart och den inkörda vanan att gubben snarkar bredvid en till 8:30 varje morgon måste härmed brytas. En annan ovana som också måste brytas är allt godisätande till kaffepauserna. Min man gillar, förvånansvärt nog (med tanke på hans midjemått), choklad till kaffet lika mycket som jag gör. Mums filibabba så mycket gott vi ätit. Tacka vet jag ny, hälsosam, start på måndag. Då ska minsann choklad vara bannlyst i några veckor!
Idag lämnade syrran Elia hos oss en stund då hon for till stan. Då hon kom hem möttes hon av en ovanligt tyst atmosfär i huset. Barnen lekte i vardagsrummet och vi hade just avnjutit glass till efterrätt på varsin sida i kökssoffan. Hon steg in lite avvaktande i köket och frågade försiktigt.
- Är ni sura?
- nej, svarade jag lite överraskande.
- Är ni deprimerade då, frågade hon.
- Nej, svarade jag igen.
- men varför sitter ni här då? (och är myscho - det sista tänkte hon nog bara)
- måste man flänga runt hela tiden och se glad ut då, frågade jag sen förnärmat.
- absolut inte, svarade syrran, men det är ju så ni brukar vara.
och visst, det har varit två halv tråkiga dagar för fru Björkskog. Vädret har varit mulet, hon har läst en alltför dålig bok för att ödsla tid på, ätit för mycket och tränat för lite. Shit happend.
Nu ska jag ge kvällsmål åt barnen, medan min man är - komiskt nog - på en löprunda som egentligen borde ha sprungits av denna skribent. Men vettni, he orka int ho na!
ps. imorgon ska jag fota mina betongstövlar som jag "klippte upp" ikväll...men ännu behöver dom torka på stället innan jag vågar flytta på dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar