bönens kraft

Jag fick uppleva en fin stund i går när jag höll på att sätta markduk under stenplattorna.

Det var så att vi skulle ta hand om kusinernas kanin, Flora, i tre dagar då de var på resa. Redan dagen efter kusinerna hade åkt så märkte Edith att Flora inte mådde bra. Hon kom hem tågande med kaninen i famnen och hade tårar i ögonen och sa att kaninen inte kan stå själv och inte vill äta. I släptåg hade hon Ivar, Ruth och Sara (som skulle med och mata kaninerna) och de såg alla väldigt bekymrade ut. På uppmaning förde Edith tillbaks kaninen i sin bur eftersom jag inte kunde bidra med nån lindrig för den uppenbarligen medtagna kaninen. Kvar lämnade Ruth och Sara och jag hörde där mellan stenplattorna då Ruth sa åt Sara - "vi måste be igen". De satte sig ner och knäppte händerna och jag hörde tydligt Ruths gälla röst leda bönen "Gud, gör så att inte Flora dör, det vill vi inte. Gör så att hon kan äta gräset som vi plockat åt henne" Efter bönen så skulle de sjunga en sång och det blev "den lilla masken som kryper i mull" (eftersom den är högaktuell nu just hos oss)

Stunden, i sin enkelhet, värmde mitt hjärta. Jag sa inget åt dem eller låtsades om nåt utan fortsatte med mitt. Tänk att min femåring, mitt i vardagens ruljans, satte sig ner på gräsmattan och bad till Gud i all enkelhet. Att hon funnit den kraftkälla som finns i bönen. Önskar att mina barn alltid vill och kommer ihåg att knäppa sina händer, inte bara då de möter motgångar utan också för att tacka och lovprisa Herren. Han hör alla våra böner och han vill ha en dialog med oss varje dag. 
Bönesvaren blir kanske inte som vi vill men det betyder inte att Gud inte hör våra böner.

Innan ett ord är på min tunga,

 vet du, Herre, allt om det.

Psaltaren 139:4

Uppdaterar: Kaninen fick omskötsel av min äldre bror som blev ditkallad. Den fick vatten att dricka och buren var i skuggan. Jag hade ingen möjlighet att ta hand om Flora då Seth sov i vagnen.