pistaschnötter

Godmorgon hälsar jag från mitt mellanrum. Mellanrummet från att vi har vaknat tills barnen äntligen far iväg till skolan och förskolan. Under detta mellanrum leker barnen kurragömma och trots att jag påminner om att vi ska prata sakta, då Seth somnat om, så ropar de ideligen. Nu har jag gömt mej, nu får du komma! 

Usch, jag skulle helst krypa ner under täcket tillbaks, att börja en måndag klockan 6 då man inte ska nånstans före 10:30 känns onödigt tidigt. Men så har jag ställt in mej på att Seth kommer att fungera precis som sina syskon och vakna runt 6 snåret tills han blir två, tre år. Tidiga mornar, tidiga kvällar. Så har det alltid varit hos oss, tror det är nåt som ligger i min och min  mans gener. 

Så nu suger vi på denna karamell några år och njuter av att morgonstund har guld i mun. 

På tal om guld så var jag knappast den enda som satt framför skärmen och tittade på självständighets balen i Lördags. Vi fick beundra vackra människor, smycken, klänningar, glimmer och glamour. Kände mig lite som den fula, tråkiga, ankungen. Hur känns det att vara vacker som en svan så alla skulle dra efter andan och titta långt efter en? "Hon skulle se vacker ut i en gammal sopsäck", kommenterade kommentatorn om en av balens inbjudna. Undrar bara.....är inte på nåt sätt avis, ha haa. Nu ska jag avsluta skriveriet och ta upp killen som ligger och fnittrar åt mig i vagnen. Barnen lyckades väcka upp honom efter en halvtimme. Vardagen i ett pistaschnötskal. Det bästa. 

Om jag ägde allt men inte Jesus,
vore livet värt att leva då?
Kunde väl mitt hjärtas oro stillas,
blott med ting, som skall till slut förgå?
Om jag ägde allt men inte Jesus,
vore vinsten värd en livslång strid?
Och är jordens glädje värd att nämnas
mot en enda stund av Jesu frid?