yta eller djup


"Du stjärna över Betlehem, o låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus."

Om det skulle räcka med att hänga upp stjärnor i fönstren, släcka lamporna, skippa städning, köpa hem allt julbak och inte stressa för att hitta julfrid så skulle det vara enkelt.
Då skulle vi bara göra det. Fine. Finito.
Men frid får vi inte genom att undvika stress och att skippa allt sådant som klassas som stress. Överallt talas det ju om julstress. Man måste inte ha hembakt, man måste inte städa, man måste inte, man måste inte... Vi blir itutade till höger och vänster hur enkelt vi ska göra allt. Det är pop att säga att man inte "tar nån stress i år" och så känner vi oss så kloka! Kloka människor!
Men är det verkligen samhällets stress som gör folk utmattade? Vi skyller så lätt på tiden vi lever i. 
Vi måste varje dag rannsaka oss själva. Vad behöver jag, vad saknar jag. 
Vi behöver bara knäppa våra händer (ja, Gud har ingen lång instruktionsbok för hur det funkar) till vår Far i Himlen och be att Jesus ska komma in i våra hjärtan och dela med sig av hans frid. Guds frid. Har vi friden, har vi den helige anden med oss i varje stund, så klarar vi resten. Då upplever vi inte stress som stress. Klart vi kan stressa och känna oss utmattade men stressen fastnar inte inom oss nån längre stund. Den helige anden skyfflar bort den lika effektivt som en snöslunga. Sviss....

Människor jagar efter lugnet. Efter meningen. De umgås med nära och kära eftersom de anser att det är det viktigaste. Julen är gemenskap, säger de. Och visst, vi behöver varann, nu mer än någonsin! Men vi behöver Jesus ännu mer. Mest. Jag undrar hur en människa som inte har Jesus i sitt hjärta känner sig. För mig är han så självklar, lika självklar som luften jag andas in varje minut. Jag älskar honom över allt annat och jag undrar hur det känns att sakna en sån vän. 

 "Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också"
Matt 6

Såna tankar hos oss denna förmiddag då allt inte är så svart vitt. 
Det finns så många olika gråa nyanser också. I oss. 
Men vi är så bra att dölja alla nyanser för varann.
Kappsäcken på bilden fyndade jag vid missionsmagasinet och vet ni vad, jag har inte ens öppnat den! Tänk om där finns en gammal unken strumpa, eller ett gammalt fotografi, eller ett kassaskrin full av guldpengar! Öh (högst troligt)...
Jag har bara sett den på utsidan, en snygg, lagom sliten, brun, ljuvlig läderkappsäck. Vet faktiskt inte varför jag inte öppnat den, kanske för att jag inte riktigt orkar med innehållet. Har ju redan har ett berg av skräp som vi borde skyffla vidare till ekorosk, dessutom luktar den inte alls. 
Kappsäcken får idag symbolisera oss människor. 
Det vi väljer att visa, det ser andra. 
De som inte vågar öppna, våga samtala, våga möta, de vet aldrig vad de missar!
Då blir det bara yta av det hela. 
En perfekt yta
eller en så ful yta att ingen vill se nåt mera. 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Så träffande. Precis så är det. Amen.

lena sa...

Tack! Just vad jag behövde idag, när hemmet ser ut som ett slagfältet och städinspirationen är noll...