s j ä l v k ä n s l a n


Åh, vilken härlig ålder förskolebarnen är i. Kunde inte annat än småle åt tärnorna som p g a glittret kliade sig i pannan och rättade till kläderna under luciaklänningarna. Barnen som vinkade åt sina föräldrar i publiken och knaprade sig i näsan om det så behövdes under sångframträdanden. När de står framför publiken så är de lika nyfikna på publiken som vi är av dem. 
De är ännu så barnsliga och härligt naturliga och duktiga på att framträda. 
Och vi alla föräldrar satt stolta som tuppar och myste i salen. Vi kan ju inget annat än vara stolta. 

Ivar, som syns på den suddiga bilden, satt och såg allmänt ointresserad ut av jultablån som hans grupp visade upp. Men jag vet att han var väldigt ivrig inombords trots att han gav ett sken av att vara nonchalant. Alla tycker ju inte om att uppträda inför publik men jag tror att det är en viktig mognadsprocess, man växer som människa då man vågar utmana sig själv.

Jag var själv väldigt blyg som barn och var väldigt nervös inför dylika evenemang som julfester. Jag var rädd att jag skulle glömma mina repliker och göra bort mig. Men so what !? vem bryr sig om inte framförandet går exakt som klockan. Jag önskar att jag hade haft min självkänsla då jag var liten som jag har nu. Självkänslan är så viktig. En människa som är väldigt duktig på vissa saker kan ha ett riktigt bra självförtroende men kan sakna självkänslan. 
Det är inte vad jag presterar som gör mig till den jag är.  
En människa som har god självkänsla vågar göra saker de aldrig gjort förut med risk för att inte vara bäst, de vågar visa sig dåliga och skäms inte för sina svaga sidor. De vågar göra bort sig utan att för den skull krympa som människa. 
De kan säga att de inte kan utan att känna sig misslyckade som människa. 

Det icke perfekta kan vara ännu vackrare!

Såna tankar hos oss idag då vi tittar på sketchen som förskolelärarna bjöd på. Barnen älskar sagan om Petter med sina fyra getter! och jag gillar att lärarna bjuder på sig själva. Mera sådant. 

Inga kommentarer: