r o s d o f t


Sitter i kvällssolen och dricker kaffe i gott sällskap. 
Rosornas doft fyller mitt sinne och jag tackar Gud för denna vackra sommardag. 
Barnen leker glatt och äppelpajen smakar lika gott som livet.

Ungefär så. Fast inte riktigt. Jo, Gud gav oss en fin solskensdag och honom finns det alltid själ att tacka!

Men annars. Solen orkar inte riktigt lysa mer ikväll. Det är mulet. Barnen är gnälliga, de har inget att göra och inga kompisar! Orättvisan kommer krypande då den äldsta for och simma. Äppelpaj har avnjutits idag men den sista biten + grädden lämnade vid mommos så den fick jag inte njuta av ikväll. Buhuu. Tiden går långsamt. Jag vill byta ut rosdoft mot bebisdoft och mitt tålamod är kortare än stubinen trots att jag absolut inte har nåt att irriteras på. Dagarna är helt enkelt för långa. Efter kvällsmaten har jag inte lust med nåt mera och jag vill säga godnatt till om värden. Min man försöker tillrättvisa mig som ett barn och säger att inget blir bättre av att vara negativ. Negativ. Jag är bara så trött på att gå runt som på styltor. Och ja, tyvärr blir man lite eller ganska mycket negativ (eller rättare sagt trött) då. Trött samtidigt som man är riktigt förväntansfull och njuter av kraftiga sparkar i magen.  Min kusin skrev att hennes farmor brukar säga att den sista tiden är det som ska till för att tålamodet ska vara som bäst uttögd sen då babyn kommer. Låter ju ganska rimligt. 

Plantera så många blommor
  att inget ogräs kan växa!  

Inga kommentarer: