l i v e t

Det nya livet som gror har redan fört med sig många tankar, förhoppning, nervositet och kärlek. Hur ska detta sluta. Kan jag glädjas trots min oro. Trots känslan av overklighet. Jag vet att jag ska kasta all min oro på Herren men det är ju lättare sagt än gjort. Skulle denna graviditet sluta illa så vet jag att mitt barn redan är upptagen i Herrens vård.

  "Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt" Ps 139:16

Jag har tidigare fått två missfall (med nåt år emellan) och vet att vi inte ska ta nåt för givet. Herren ger och Herren tar. Kanske är det därför jag svävat i en overklighets känsla, det är nån annan som väntar barn, jag går bara upp i vikt! Det kändes overkligt då hälsovårdaren konstaterade att detta nu är min sjätte graviditet. Kändes som dagens torraste skämt!

 Om allt går vägen får vi en midsommarbebis. Jag ser framför mig hur jag på midsommar sitter med fötterna i en balja med kallt vatten, svälld, svullo, grinig och gnällig och bara längtar att bebisen skall komma ut. Men dit är en lång väg, den kommer att kantas av mycket oro, det har jag på känn. Men vartefter magen blir rundare så kommer väl den rätta känslan av verklighet in. Kanske också den äkta, riktiga lycklighets känslan kommer smygande. Den har jag hittills saknat. Hittills har jag mått riktigt bra, aptiten blev den dubbla (vikten likaså tänkte jag skriva men så illa är det inte ännu, ha haa) så jag får nu ta mig i kragen och tänka på kilona. Kanske är det på grund av frånvaron av illamåendet som gjort att detta känns overkligt. Har ingen aning. Om någon av er saknar böneämnen så kan ni ju kanske nån gång komma ihåg denna gravida kvinna och att allt ska gå väl. Vi behöver komma ihåg varann i bönens ande.

Men idag dunkade bebisens hjärta med snabba slag. Den vackraste musiken för en längtande mamma. Morgondagen lägger vi i Herrens hand.