att sudda räcker inte


Jag köpte en riktig kiva andaktsbok åt Edith till julklapp som vi försöker läsa varje kväll, den heter "äventyrs andaktsboken" (rekommenderas). Den är lättsam och rolig för barnen men med ett djupt kristet budskap och många bibelverser. Ibland (om jag inte är för trött eller stressad) ger den upphov till intressanta diskussioner. Ikväll diskuterade om vem som kan se in i våra hjärtan och hur Jesu förlåtelse fungerar.

Min version löd såhär "man kan tänka sig en sandstrand, tex nasa (såklart), och där i sanden ritar man ett streck. Strecket är synden. När man sen stryker över strecket med ny sand så kan man inte längre se var det funnits och man kan inte få samma streck tillbaks. Så är det när Gud förlåter. Det är fullständigt förlåtet och glömt. Borta.

Jag frågade barnen om de själva kunde komma på nåt som kan beskriva förlåtelsen och Edith tog modellera som exempel. Har man en figur som man inte vill ha så gör man bara en boll av den och börjar på nytt. Den gamla figuren finns inte mer.

Ruth gav ett exempel med pennan och suddgummi men konstaterade att strecket nog syns där ändå fast man försöker sudda så bra man kan och vi tog beslutet att det inte kan bli ett exempel för Jesu förlåtelse. Jesus gör inget halvhjärtat eller halvfärdigt. Han gör allt fullkomligt.

Ivar (som ville slippa lätt undan) tyckte att mitt förslag var bäst och slapp på så sätt att tänka ut nåt eget.

Seth satt i famnen och tuttade på tutten och han tycker väldigt mycket om våra "Gud som haver stunder". Speciellt de kvällar då vi gör det utan jäkt (ofta blir det ju tyvärr bara på rutin och lite med samma känsla som när man börjar skala potatis då barnen redan är alltför hungriga)

Nu ska jag krypa till sängs. Inatt anländer mannen efter en resa hit! och ordningen blir återställd i vår familj. 

Inga kommentarer: