k o m

Jag kunde inget annat än småle då jag observerade min uppiffade (relativt nya) nike sko. Så typiskt nåt av barnen, eller rättare sagt ett av barnen, att komma på detta. Snyggt jobbat får man väl säga. Nu borde vi ju ta upp detta till diskussion också - att rita på andras eller egna skor är inte lämpligt.

Vi har ju papper till sånt och det vet hon så väl, "men he bara råka ti händ" svarade femåringen lite skamset.

Hon är ju långtifrån ensam om att hamna i situationer då man gör det man egentligen inte vill. "Det bara hände". Men med åren blir man kanske bättre på att förutse vad och vilka miljöer som passar en bäst (och sämst). Vad man mår bra av och var man får styrka i vardagen. Vilka människor man ska försöka umgås mera med för att må bra och vilka man kanske ska umgås mindre med.

Det har betydelse.

Jag har själv vissa personer i min bekantskapskrets som har ett riktigt gott inflytande på mig och där den största gemensamma nämnaren är Jesus. När vi är tillsammans så delar vi ofta tankar kring tron. Den personliga tron. Det som ligger oss närmast hjärtat. Det viktigaste.

Ingen gemenskap är så stor som andens gemenskap.

Överlag så blir det ju att man oftast diskuterar allmänna (religiösa) saker istället för att djupdyka ner till hjärtats tro. Vi är flitiga att diskutera organisationsfrågor, ungdomsarbete, barnuppfostran, mission, lovsånger, traditioner och om olika människor hit och dit. Det finns så många åsikter till höger och vänster och oftast känner man sig kluven efter sådana samtal. Inget är riktigt bra och det finns så många människor som man tycker att har helt "knäppa ideér" och så finns det de som sitter inne med mycket fin visdom men som aldrig kommer fram. Alla organisationer och hela samhället är ju uppbyggt av bristfälliga människor och det finns svagheter och sprickor överallt. Inget kommer någonsin att bli riktigt bra på denna jord. Allt det som är perfekt och felfritt sparas åt oss i himlen. Tack gode Gud att vi har det att se framemot!

Det viktigaste är nog att varje individ ibland (eller ganska ofta och helst varje dag) bara stannar upp och reflekterar över sin egen tro och hurudan atmosfär man har i det egna hemmet. Man måste alltid börja med sig själv. När man sen får styrkan av Gud att också samtala om Jesus med andra människor så märker man att tron blir djupare och ännu finare.

När jag brukar klaga på att jag inte hittar nåt i hemmet (eller på nåt annat som inte funkar) så brukar min man ofta svara mig kort och gott "wc". Varje gång blir jag lika arg och vet att han har rätt fast jag hellre skyller på barnen eller "huset".

När man kommer in i vårt wc så möts man först av sin egen spegelbild.

 Gud har också ett kort och kraftfullt svar då vi klagar och tycker att inget blir som vi tänkt oss. Han skickar oss inte till wc för att titta på vår spegelbild utan han säger "Kom till mig".
Åh, så jag älskar de orden!

Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila.
Matt 11:28

#varåeinmesettmendetviktigasteärjesus