n å d

Jag minns en tavla från min barndom som min lillebror hade gett åt mamma eller pappa till nån fars - eller morsdagsgåva. Den var målad på en vit tygtavla med svarta, tjocka, penseldrag och runt texten hade han målat en tjock ram (som jag tyckte var ganska ful). Tavlan fick hänga i föräldrarnas sovrum på väggen i många år (troligtvis tills de flyttade till nya huset) och budskapet kunde ju inte ha varit bättre åt föräldrar med sju barn.

Älska mig mest, när jag förtjänar det minst
för då behöver jag det bäst.

Nu när jag själv har barn så vet jag hur svårt detta är. Att älska mest då det är som svårast. När det är jobbigt. När barnen gnäller, skriker och bråkar, när man själv har sämre dagar och när allt går åt skogen. Då orkar man inte älska mest, fast man vet att man borde. Borde. Borde. Man vet ju så väl att det är då de behöver det bäst. 
Men man räcker inte till. 

Det är så mycket enklare att tycka om det som är bra. Det är så lätt att tycka om beskedliga ungar och god mat. Det är så lätt att berömma fina vitsord och glada miner. Det är så lätt att umgås med positiva människor och i en miljö där man kan tänka utan att bli avbruten konstant. 
Då är det så lätt att älska.

Vi är ju bara människor. Ingen människa kan älska nån mest när det är som sämst. Vi kan ju försöka men i något skede trillar vi av pinnen. Och visst försöker vi. Vi slukar böcker om barnuppfostran, vi går på en massa föreläsningar och har föräldramöten och peppar varann. Vi har dåligt samvete allt som oftast men drar upp snorrn och fortsätter. Vi vill så gärna vara de lyhörda föräldrarna som kommunicerar om ALLT med våra barn och vi försöker allt och lite till. Vi slukar alla tips från experter och det de rekommenderar verkar så lätt att hålla i teorin men ändå så svårt i praktiken då det riktigt krisar till sig.

Och det är då, i krissituationer, som vi ska komma ihåg att det bara finns en peson som kan älska mest när det är som värst. Bara en. Och det är från honom vi ska söka kraft och visdom. Han älskar oss just därför att vi inte förtjänar det. Bara därför. För att rädda oss. 
Det är nåd utöver nåd. 


Jesus, du älskar mig mest
fast jag förtjänar det minst.