lockar och salt

Nån av er känner säkert till den där känslan då man går runt och bara känner i nacken på sitt nyklippta barn. Bort med babylockar. Fram med en stor kille. Och bodyn, den lilla bodyn som vi för över en månad sen gav åt Ludvig men som vi i något skede lånat tillbaks då han hade klottat på sig vid syrrans. Nu är den liksom med i rullorna hos oss igen. För liten men fullt fungerande.
Så typiskt mig! (och jo, Seth har nog passande kläder i skåpet. Ganska mycket dessutom)

På tal om nåt helt annat än babylockar och kläder så kom jag att tänka på föreläsningen med Pontus i lördags. Han framhöll hur viktigt det är att när man som troende är ute i samhället så ska vi bekänna vår tro (kanske inte så att man går runt och pratar högljutt om Jesus men att det får märkas i ord och handlingar = kärleksfullt och att man aldrig skäms över sin tro eller över Jesus).
Han talade om hur viktigt det är att vi är ljus och söker oss till sådana ställen där det finns längtan efter Jesus. Hur ska andra människor annars ha en chans att höra om Jesus om inte vi söker oss till dem. Det är ganska långsökt att världens folk bara snubblar över tröskeln till våra kristna träffar! (inom kristendomen pratar man ofta om världens barn och Guds barn och det är ju ganska naturligt. De som tror på Gud och på sonen är Guds barn och resten, som inte vill befatta sig med Jesus på korset och hela den biten tillhör världen)

När jag hörde på hans tal så kom jag osökt att tänka på Johan Candelin som predikade i kokkola på årsmötet. Han predikade om att vara ett ljus och salt i världen och för min del så lärde jag mig nåt nytt om liknelsen med saltet. Lyssna gärna här (den fjärde nerifrån!) det är ingen långtråkig predikan. Jag lovar!