Tripp, trapp, trull sitter och äter bondost denna lördagkväll. En delikatess. Trallarnas mamma tyckte det var så konstigt att komma hem idag från arbetet då barnen inte var hemma. Det var så tyst. Efter att hon hade ätit så drog hon filten över huvudet en stund. Ingen krävde ju nåt. Då kan man vila.
Men visst känns det konstigt när ett hus är tyst som alltid ljuder av liv, är det så här det känns sen då barnen är stora!? Man rår om sig själv, kanske blir man lite "små lat" och börjar spendera timmar på sofflocket eller så börjar man besöka gymmet efter jobbet för att hålla bilringarna i skick. Vem vet. Då rår man över sig själv, bara sig själv.
Men där är vi inte ännu, nu är det liv och rörelse som gäller med regler, skratt, gråt, tandagnisslan och mys om vartannat. Barnen tar så stort utrymme, så mycket energi och så fort man ska göra en sak som kräver mer än att skala potatis så måste man alltid tänka först och främst på hur man ordnar det med barnen.
Men man vet ju var man har dem då - så länge barnen är små. (Vid sin sida, max 5 meter bort (skämt åsido)) Sen då barnen växer upp så får man börja oroa sig för dem på ett annat vis, då hjälper det inte att locka hem dem runt köksbordet med lite bondost.
För att visa, att man inte alls blev rädd när man hoppade till,
kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig.
Källa: Nalle Puh
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar