som du är

Idag var jag på mamma-barn träff. Ibland kommer vi in på intressanta diskussioner och idag berörde vi ämnet sjuka barn. Inte febriga och snuviga barn utan barn som är födda med nån allvarlig sjukdom som berör hela deras egen, föräldrarnas och syskonens framtid. När jag kom hem fortsatte mina tankar att beröra ämnet och jag blev igen påmind om hur vi tar för givet att vi får vara friska. 

"Två mammor står och pratar om den ena kvinnans framskridande graviditet, den ena säger,

- är det inte spännande, vet ni vad det är för sort? skulle det inte vara roligt med en pojke, ni som redan har två flickor!

- nej, jag har ingen skillnad på kön, svarar den andra kärleksfullt och tillägger den välkända frasen, huvudsaken är att vi får ett friskt barn."

Varför säger vi så? Är ett barn med speciella behov mindre välkommet, mindre älskat, så jobbig!? Borde vi inte börja säga att det är huvudsaken att vi får ett barn att älska. Tänker vi på att vi kanske sårar andra föräldrar som kanske inte fick ett friskt barn när vi säger att huvudsaken är att vårt barn är frisk!

Visst önskar sig alla friska barn, knappast finns det nån som går och längtar efter ett handikappat barn. Men när barnet väl är fött så är det skapat precis så som det var menat, Guds eget verk. Gud gör inga misstag.

  Då får man istället tacka Honom att han utvalde just dessa föräldrar till att ta hand om detta barn med särskilda behov. Vi fick ett barn att älska, oavsett hurudant det är skapat. 

Förr i tiden så skämdes folk ofta över handikappade och sjuka människor. De var mindre värda i samhällets ögon. De var en belastning. Vi får vara tacksamma att denna syn har förändrats, all stöd och hjälp som både de handikappade och deras föräldrar får idag är välsignat. Men jag tror också att de som inte har egna erfarenheter av handikappade medlemmar i familjen förstår vad det innebär. Styrkan som familjen utrustas med, erfarenheterna, att lära sig uppskatta de små framstegen och inte alltid förvänta sig så stora framsteg på en gång. Vi tror att vi kan tänka oss, men vi har nog ingen susning. Ofta säger man fel saker till de drabbade i tron om att det är det rätta. Man kanske istället borde säga att man inte vet hur han/hon känner sig men att man vill be för dennes familj. Man behöver inte vara experter på områden man inte har erfarenhet av. Vi ska inte heller glömma att lägga vår oro, våra bekymmer och våra förhoppningar åt Herren. 

Ske inte min vilja, utan din. Luk 22:42

Människans hjärta tänker ut sin väg,

men Herren är den som styr hennes steg. 

ords 16:9