Igår firade vi våran Ivar som fyllde 7 år och idag inledde vi sportlov med två övernattande tjejer så vi fick en extra rolig start på sportlovsveckan. Nu leker de skola (av alla de lekar!) på viden. Jag blundar och kan så väl föreställa mig vilket kaos vinden kommer att vara då de har färdigt lekt. Böcker, papper, papper och mera papper, pennor och möbler huller om buller. Men barn måste få leka och när de har roligt mår denna mamma bäst.
Sånt hos oss då solen kikar in och sprider vårkänslor. Idag ska vi på en aktivitetsbana till sportis och jag är tacksam att det ordnas aktiviteter åt oss som inte reser iväg någonstans utan bara går hemma och dreglar hela veckan.
Jag hör i skrivandets stund på morgonens andrum och skriver under det Maria säger, lyssna gärna hela här, citerar:
"Vad är det tyngsta med att ha många barn?
Är det maten? tvätten? plockandet och städandet? kaoset? tiderna som ska passas? läxorna som ska göras? skjutsandet? organiserandet? tjatet? den höga ljudnivån? bristen på tid att vara för sig själv?
Nej, det är inget av det här. Det är en utmaning men det är inte det tyngsta.
Nej, det tyngsta är att orka med den egna bristfälligheten.
Desto fler barn jag har fått desto tydligare har bristfälligheten blivit.
Den framträder med obarmhärtig klarhet.
Allt det jag inte är. Allt det jag inte orkar med.
Allt det jag borde men inte klarar av. Bristfälligheten, det som bibeln kallar synd.
Den hotar att knäcka mig.
Det är det tyngsta."
Men vid korset får jag kraft.
Vid korset sopas bristfälligheten bort. Den utplånas.
Synden förlåts.
Vi ställs inte själva till svars för våra brister utan Jesus ställer sig själv i vårt ställe.
För min skull.
Vi befrias och kan gå vidare med visshet om att Guds nåd aldrig upphör.
Åh, så jag älskar detta.
Älskar Jesus.
Mer än nåt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar