livets efterrätt



När jag var och veckohandlade igår så gick jag förbi en äldre (obekant) dam som suckande talade i telefon och jag kunde inte undgå att höra meningen som fick mig att tänka efter. Hon sa på ett ungefär såhär "jag vet inte hur jag ska orka ikväll, det blir så fullt med folk men jag vet ju att de alltid kommer..."
Jag blev väldigt nyfiken och skulle gärna ha velat veta mera. Vem var det som skulle komma? Barn och barnbarn kanske? Är de ofta där trots att kanske mormor/farmor inte alltid orkar? Kanske damen skulle ha föredragit att ha en lugn vappen kväll istället. Kanske hon skulle ha bjudit egna vänner men eftersom hon vet att barnen "alltid brukar komma" så finns det inte utrymme för dem. Detta är ju enbart spekulationer. Men det tåls att reflekteras över ibland.
 
När jag tänker på mig själv idag, 31 år gammal, med fyra barn så kan jag säga att jag har ganska fullt upp. Livet kommer troligtvis att fortsätta att vara ganska fullspäckad många år framöver. Hur känner jag mig sen som 50-60? Vill jag då alltid ha mina barn och barnbarn vid oss så fort det blir helg eller andra högtider eller vill jag kanske umgås med egna vänner i samma ålder? Eller är det egoistiskt att tänka så? (självklart vill man umgås med barn och barnbarn men ni fattar säkert hur jag menar)
 
Jag önskar att damen skulle ha sagt åt de som var på väg dit att ikväll har hon andra planer. Sen skulle hon ha blandat en stor påse med sitt eget favoritgodis och så skulle hon ha tillbringat kvällen i soffan med en bok eller titta på Youtube klipp då Celine Dion sjunger. Typ. Eller så skulle hon ha bjudit hem gamla bekanta, tänt levande ljus på bordet och rört ihop en matig gryta som barnbarnen inte ens skulle smaka på.
För hon var uppenbarligen väldigt trött och behövde lugn och ro.
Men hon var uppenbarligen också en sån person som inte säger det åt barnen (ja, nu antar jag ju bara att det var dom som skulle dit) utan bara beklagade sig enbart åt personen som hon talade med i telefon.    

Vi vet ju också att de flesta mor och farföräldrar älskar sina barn och barnbarn och aldrig nekar dem sitt hem och av sin tid. Då är det upp till oss barn att ta beslutet. Hur mycket orkar mina föräldrar. Hur mycket vill de. Kanske de har andra behov, de har ju trots allt haft sin beskärda del med småbarn och allt vad det innebär. Man överväger i all ödmjukhet så det blir rätt. Inte för lite. Inte för mycket.
 
Såna tankar hos oss då vi fortsätter där vi slutade igår. Trädgårdsarbete. Barnen ska på majlindo så fort vädret blir lite varmare. Kommer nån till oss så rör jag ihop en rabarberpaj med pinfärska, uppspruckna, rabarber som sen avnjuts nygräddad med glass. Eller så inte.  Kanske vi väntar en månad ännu på rabarberpaj. 
 

4 kommentarer:

lena sa...

Viktig tankeställare! Vi har tyvärr inte far- och morföräldrarna på rimligt avstånd och det har förstås sina sidor. Det skulle nog ibland underlätta vardagen om de fanns till hands. Å andra sidan är det ju våra barn...
Kanske just för att jag själv inte har samma lyx, har jag reagerat på hur mycket far- och morföräldrar är involverade i barnbarnens vardag. De skjutsar barnen hit och dit och deltar i mamma/pappa-barnträffar etc. Många gör det med glädje men otaliga har jag hört sucka och klaga. De vill inte leva enligt ett visst schema och det ska de inte behöva heller!
Själv kommer jag antagligen att jobba till 70 år, om jag får leva.... Och efter det tycker jag att jag rätt av njuta av pensionen utan tider att passa!

Anonym sa...

Jag har också fyra barn. Är fullständigt utmattad för det mesta. Men jag valde att få mina barn och det slutar inte för att de blir 18.
Har bara pappa på 70 + och jo jag förstår att han orkar med oss bara i små doser.
Men en sak ska jag säga.
Den dagen kommer när de är borta. Jag är borta. Så jag kommer nog att skita i min godis påse och musik. Det hinner jag säkert med alla den andra dagarna de INTE hälsar på. Jag ingen skillnad hur utmattad jag är skulle inte önska ha det på nåt annat vis. Mina barn och barnbarn kommer ALLTID att känna sig Välkommen.
Min exmans mamma sade en gång när vi var där att hennes dotter som har en skitgubbe som klappar på henne typ att "här kan du inte vara Margita och Leif (namnen bytta) kommer på besök hur ska jag förklara att du är här. Nu får du ta och åka någon annanstans vi ska spela bingo lotto" Och känslan jag hade då jag villa stiga upp och dunta till kvinnan att man kunde säga så åt sitt eget barn som mådde dåligt.
Sorry nu men mina barn är mina barn till den dagen jag dör och min dörr kommer nog aldrig att vara stängd och orkar man inte. Stäng knäna vetja och gör inte så många barn som gör barnbarn!!!!!

linda sa...

Till Anonym. Det KAN ju ha varit vänner som kom på besök som damen tyckte var jobbigt, så då hjälper det inte att stänga knäna. *skratt*

Hur ofta lovar man inte själv att ordna tillställningar som strax innan får en att tänka :att nä, varför ordnar jag med det här.
Sen då kvällen väl kommer så visar det sig att det blir trevligt och tom jätteroligt. Det är kanske mest den mänskliga latheten som lurar ibland. Oftast/alltid blir man gladare av att träffa folk!

maria sa...

Tja, anonym...nu handlade ju inte inlägget om att man nekar sina barnbarn nåt utan det handlade om att hitta utrymme för både egna intressen OCH barnens. Men om du själv har känsliga erfarenheter av detta så är det självklart att du tolkar mitt inlägg väldigt negativt. Sorry!