då monstret härjar

 

Frun skäms litegrann. Eller hon kommer att skämmas då mannen kommer hem och frågar vad som hänt med roskisen då den inte går att dra ut.

Hur förklarar man att frun flyttade ut en minut och istället intog monstret hennes ställe. PMS monstret.

Nu i efterhand kan hon tycka att det var onödigt att bli så arg då Ruth tappade saftflaskan i golvet och små, små saftdroppar landade lite överallt i köket och på köksluckorna. Det var väl inget att skrika för och absolut ingen orsak att skuffa in roskisen så hårt (med alla blöta saftpappren) så att den hoppade ur led (och sitter fast som berget!) Efter den episoden fortsatte hushållerskan friskt att skramla smälla högljutt med besticklådorna, kylskåpsdörren och microdörren då hon värmde upp gårdagens mat åt barnen och sen fräste med otrevlig stämma - nu kommer ni och äter och ALLA äter upp maten!

*de fick säkert en smaklig måltid*
(sådana dagar kan jag snäsande fråga mannen på vilken trevlig restaurang han ätit en utsökt lunch? och sedan lagt på minen som utstrålar jag.tycker.synd.om.mig.själv.som.bara.går.här.hemma.och.kokar.äcklig.mat.åt.barnen)

 

Den kvinnliga cykeln har dragit igång med besked efter ett långt uppehåll på snart två år och jag inser nu att jag inte alls saknat den. Inte alls! Tycker lite synd om oss kvinnor som ska tampas med detta elände och alla humör svängningar som har höga toppar och djupa dalar. Tycker också lite synd om männen som ska leva med oss kvinnor då "bad days" kommer. *ler*

 

Nu lugnar jag ner mig med goda chokladbollar till kaffet. Till all lycka brukar "bad days" bara vara extra aktiv 1-2 dagar (och myten att PMS blir värre med åren vill jag inte tro på) och det kan man väl ro iland. Kanske. Man kan ju inte bara fly från sig själv fast man ibland inte önskar nåt annat! 

 

Testar "gotta" receptet igen (testades igår också) eftersom vi ska baka dessa till lördagens bröllop. När jag ska baka de "riktiga chokladbollarna" är osäkert. Jag har nämligen en tendens att äta upp smeten i den takt den rörs ihop. Typ.