Varför är det sån status nuförtiden att vara så upptagen? Eller kanske är det bara jag som upplever att människor som har för få timmar i dygnet har ett intressantare liv. Man liksom skryter över hur mycket man har. Upptagen person = attraktiv person. Jag vet inte om jag hinner, jag har så mycket nu.
Hemma på våran gård är det likadant. Tyvärr. Mamma eller pappa ska ofta bort. I slutet av söndagen så ställer man den obligatoriska frågan. Hur ser din vecka ut? Helst vill man ju höra att inget är inbokat kvällstid men sällan är det så. Denna vecka är det jag som har tre kvällar inbokade och mannen endast en. Ganska bra fördelat tycker jag. För när mannen kommer hem från jobbet stannar han gärna hemma "i mysbyxor", medan jag som varit hemma hela dagen gärna far en sväng. Men absolut skönast är de där kvällarna då ingendera har nåt. Tillsammans tid. Barnen uppskattar också att ha både mamma och pappa hemma.
Men vi skapar ju själva våra liv. Vi väljer själva hur många kurser vi deltar i, om vi ställer upp i olika föreningar eller dylikt (föräldramöten är ju nästan obligatoriska så de räknar jag inte hit). Jag tror det är hälsosamt att man ibland rannsakar sin tid. Vad lägger jag mina kvällar på? Vad ger det mig och min familj? Alltså vad bygger upp istället för att bara stjäla vår tid.
Ah, dessa kvällar. När man har barn så kan man ju inte slå två flugor i en smäll och vara borta samtidigt. Då blir det också mer påtagligt att - nu är det din tur, nu är det min tur. Avundsjuka kan uppkomma och känslan av ojämlikhet. Det är inte bara en gång vi hamnat i "gräl" om just den saken. Jag upplevde ofta att det var min man som alltid var "a busy man", medan jag kände mig som en tråkig hemmamamma. Men de senare åren har jag fått äta upp dessa anklagelser. Numera tänker jag inte att far han bort en kväll så skall jag "minsann" ha en kväll. Nej, nu försöker vi istället att vara hemma mera tillsammans. Försöker.
Sen har vi ju barnen och deras fritid också. Ibland får jag dåligt samvete då våra barn inte har nåt extra på kvällarna, (okej Ruth har faktiskt en timme jumppa i veckan och Edith rider en halvtimme varannan vecka). Jag frågade mannen om han inte också tycker att våra barn har tråkiga kvällar som för det mesta är hemma. Men nix, han delar inte min övertygelse om att barnen behöver ha nåt extra program utöver vardagens ruljans (och innerst inne håller jag med). Barn mår bra av att skapa sin egen kreativitet och ibland kan det vara hälsosamt att ha "tögot". Sen är det ju upp till oss föräldrar att hitta på nåt tillsammans med barnen. Att fara och rutscha till förskolan och titta in i biblioteket uppskattas. Redan den grejen att man tillsammans far utanför dörren betyder så mycket. Där får jag verkligen ta mig i kragen, ibland känner jag mig som den lataste föräldern i universum. Skickar bara ut barnen att leka ensam och tar en kaffekopp i soffan istället. Om 10 minuter kommer de in igen för de inte hade nåt att göra.
Men det är aldrig för sent att ta sig i kragen och satsa på det man tycker är viktigaste i livet.
Jumala
Aviopuoliso
Lapset
Kirkko
Ammatti
Min man brukar ofta hänvisa till ordet JALKA då vi diskuterar viktighetsgraden i våra liv. På första plats sätter vi vår relation till Gud. Inget och ingen får ta denna plats. Sen kommer vår maka/make, alltså vårt äktenskap. Sen efter detta kommer våra barn. Församlingen och församlingslivet kommer näst. Allra sist, det som vi för det mesta sätter mest tid och energi på, är arbetet.
Såna tankar hos oss denna måndag. Jag behöver kissa men Seth somnade just om tack vare vagnens gungning så nu överlägger jag med mig själv. Ska jag vara kissnödig och njuta ännu en stund av sovande bebis eller ska jag sätta mig och kissa medan jag hör hur han räcker upp sina korta armar i luften samtidigt som han sträcker på sig förnöjt. Godmorgon.
Jag väljer det första alternativet och tränar blåsan, det lär ska vara bra.
7 kommentarer:
Jag känner igen mig i det du skriver! Tyvärr har jag inte ännu kommit ur stadiet där jag tänker att om min man är borta tre kvällar på en vecka ska jag minsann också vara borta! Inte så att jag alltid tänker så, men nu som då händer det. Och den där familjetiden, alla tillsammans, den saknar vi verkligen hos oss, men det får vi skylla till stor del på husbygget som tar nästan alla kvällar i veckan just nu. Jag ser så framemot att ha det klart och att få umgås mera igen! Jag minns att de bästa stunderna när vi var små var när vi var till bibban med mamma och pappa, eller ute på nån kort dagsresa med bilen, alltså tiden vi spenderade tillsammans som familj, så jag tror inte heller att barn mår dåligt av att inte ha olika aktiviteter utanför hemmet kvällstid. :) det här blev en roman! ;)
Skön läsning Maria!
Samma tanke slog mig efter vår sköna helg med familj och vänner.
Tiden rusa, jag vill inte, bromsar, men alltid så går det inte ihop. Men försöker att sitta ner vara där och närvarande när jag är hemma. Det är mitt mål just nu, nära hemma.
Våra barn gör "ingenting" på kvällarna heller, vi samlar pinnar i skogen eller cyklar eller bygger lego. Och jag har inget dåligt samvete för det. Leker gärna ute i skogen med dem. Lika toppen träning och aktivitet där och hela familjen med.♥
Att få vara tillsammans är det bästa som finns. Och hittar man nått hela familjen gillar är det ju toppen.
Men så länge barnet inte kräver eller vill pröva på är det inget måste anser jag.
Fin vecka till er!
Hej igen,
Verkar som om nån tagit illa upp av min kommentar som handlade bla dyr inredning, dyra märkeskläder och annat.
Alla måste arbeta i olika stor utsträckning beroende på livssituation, men vissa gånger kunde man faktiskt ta det lite lugnare.
Min fråga var till vilken gräns en människa ska pressa sig själva för att ha råd med dyra kläder/saker?
Blir vi lyckligare?
Nöjdare?
Det var en fråga, lika mycket till nån annan som till mej själv.
Ber om ursäkt för att nån tog illa upp. Det var inte min mening.
(Och om nån undrade så äger jag bl a lyktor från legera och en snabb snöskoter, men int blir man lyckligare av det. Nå, kanske lite ;-). Det ska inte ses som något nedvärderande mot de märken företagen jag råkade nämna.)
Med vänlig hälsning Linda
Håller helt med dig Linda, jag får själv stanna upp ibland och tänka,är det värt....har en benägenhet att själv fastna i prylar som är onödiga..oo om vi kunde satsa vår tid och energi på våra nära och kära mera istället och detta säger jag lika mycket till mig själv. ( hmm ska till från staden imorgon och shoppa) ska försöka tänka på det då oxå när jag håller nåt riktigt onödigt i handen.
Till grannstaden sko det stå...
Skicka en kommentar