En ädelsten i din hand


Föreläsningen om kristen fostran var väldigt intressant. Det är så viktigt att vi kristna stöder varandra för att orka i vardagen med alla dess bekymmer. Egentligen var det ju inget nytt vi fick ta del av men jag blev igen påmind om hur stor uppgift vi har när vi uppfostrar våra barn. Guds gåva till oss. Den viktigaste uppgiften i livet. Våra barn påverkas så mycket av de val som vi föräldrar gör, Hemmets atmosfär är A och O och barnens relation till föräldrarna påverkar deras tro och deras uppfattning om hur Gud är. Ett barn som inte fått uppleva kärlek och gemenskap i hemmet har betydligt svårare att uppfatta Gud som kärleksfull. Gud kan då istället uppfattas som sträng och hotfull. Däremot har barn som känner sig älskade bättre förutsättningar att omfatta Guds kärlek. Den nådefulla kärleken.
Om barn redan som små får höra om Jesus under trevliga omständigheter så blir det en positiv grund som dom bär med sig resten av livet. Vi vuxna bär verkligen ett stort ansvar här. 
Men hur får man med barnen till kyrkan eller sammankomster om de inte vill?
Saara påpekade hur viktigt det är att barnen känner sig delaktiga och behövd i församlingen. Barn behöver lockas, inte tvingas. Många, många ungdomar väljer tyvärr bort församlingslivet eftersom de inte känner sig hemma där. Men om man inlindar tron i andra trevliga aktiviteter så han man en större chans att vinna barnens intresse. Traditioner i all ära men barnet behöver få en personlig relation till Gud. Den överförs inte med modersmjölken trots att barn som växer upp i kristna hem helt klart har ett försprång att hållas levande i tro i jämförelse med sådana barn som inte har en troende familj.
Mina tankar går till våra hundratals ungdomar i nejden. Vi har fina, fina barn och ungdomar men hur blir de bemötta och sedda i våra församlingar. Kanske smälter de bara in i mängden eftersom vi är så många. 
Vart tar de sin flykt?
Det behövs en hel by för att uppfostra ett barn heter det ju. Hur gör man om man har hundratals barn i en och samma by då, ha ha. Räcker vi vuxna till för dom eller har vi fullt upp med att "förverkliga oss själva"?
Enligt Kinnunen så är det en fördel om barnens intresse för tron och församlingslivet har väckts i en tidig ålder, gärna innan 10 års åldern. I tonåren blir barnen mera ifrågasättande och skeptiska (ups, min dotter fyller 10 i Juni så nu ska vi kavla upp ärmarna) *smile* 

Nej, vi ska inte ta nån stress eller känna oss dåliga som föräldrar. Jag tror vi alla gör det bästa vi förmår. Vi har ju själv vår Far i himlen som lovat att vara med oss alla dagar. Det är till honom vi ska skyffla problemen. Dessutom får vi vara glada att vi tillhör den skaran som vill vara troende. Vi är ju i minoritet och inte alls så populära ute i samhället alla gånger.

Med kärlek, glädje, förlåtelse och respekt så kommer vi långt. Framförallt med glädje. Att vara ett Guds barn skall vara underbart, befriande, glatt och det allra bästa. Det är den känslan vi ska förmedla våra barn redan från tidiga år. Men vi kan ju inte förmedla detta om vi inte upplever det själv.
Gud gav oss barnen som en gåva, hans plan är att en dag få tillbaka hans barn till sin himmel. Må vi förvalta den uppgiften som vi fått av honom på bästa möjliga sätt.

Jag är fin
för du har skapat mig.
Jag är dyrbar
för du älskar mig.
Skön är jag
i dina ögon,
en ädelsten
i din hand.



Därför kan det kvitta
om någon säger
att jag är värdelös och dum.
In i mitt hjärta
viskar sanningen:
att jag är värd
mer än guld.

Jag är din ögonsten,
din hemliga skatt.
Du är glad
att jag finns till.
Jag vill tacka dig
så länge jag lever
och aldrig glömma
vem jag är.


Margareta Melin


I början av föreläsningen fick vi ta del av ett ordspråk som jag inte minns författaren till. Har försökt googla men det nappade inte rätt. Nån som minns? Det gick i stil med detta (om jag minns rätt) :

Lycklig är den som föder ett vackert barn till värden
men tusen gånger lyckligare är den som för en vacker själ till himlen.

5 kommentarer:

linda sa...

Människan har tre hem: livmodern, jorden och himlen. I det första fostras hon för det andra och i det andra fostras hon för det tredje. Lycklig är den som bringar en vacker kropp in i världen , men tusen gånger lyckligare är den som för en vacker själ till himlen.

Av Comenius

maria sa...

Ah, precis. Tack!

Anonym sa...

det låter intressant men att ta med barnen till Guds hus det skall man inte spara länge, det bör ske tidigt,tidigt, de ska inte behöva stanna hemma fastän vi tycker de stör ,alltså egna barn, nej redan som 2 åringar skall de få leka där på Jerusalems gator. Sparar vi det tills barnen är uppemot 10 år, då har vi nog försummat något.Av egen erfarenhet så är det inte enkelt att vara hemlärare, vi borde gå med gott exempel som förälder ochvisa på praktisk kristendom i hemmet,det är inte lätt

Anonym sa...

Tänkvärt och intressant! Barnen är dyrbara gåvor, och visst vill vi förvalta de gåvorna väl. Tyvärr misslyckas vi ständigt.
Viktigt också att fånga upp ungdomarna! Inte var det alltid lätt för oss heller i ungdomstiden, men nu är klimatet än hårdare för våra unga.
Tror att det är viktigt med den fina traditionen att barnen följer med till gudstjänst. Men 10 år? Eller 2 år? Varför såna begränsningar? Vi har alltid åkt alla till Guds ords hörande. Bebisar som är några veckor sover ofta gott, och om inte så har man fått lite socialt umgänge den gången. Inte har man så ofta fått lyssna ostört, och visst kan det vara oroligt ibland, men barnen får en fin tradition.

maria sa...

Alltså det är en fördel om barnets intresse för det kristna livet HAR väckts INNAN 10 år ;-) inte finns det nån gräns, självklart ska småbarn med i den mån föräldrar orkar ha med dem *blink*!