tapeten och drömmar

Jag beställde ju hem marimekko tapeten som jag tidigare skrivit om. Nu står rullen bakom stolen i vårt sovrum och samlar damm. Jag vet inte helt enkelt. Vet inte var jag ska klistra upp den. Vet inte om jag själv ens vågar skära i en så dyr tapet, tänk om det misslyckas. Men jag har tröttnat på kvistarna i vardagsrummet för länge sen. Såklart. Så där skulle nog tapeten passa utmärkt. Att fråga mannen faller inte ens in för han kan inte fatta varför man skulle byta ut en välfungerande svart-vit tapet mot en annan svart-vit tapet. Dessutom har han en viss poäng där. 1-0. Tapeten får nog stå där i hörnet en tid till. 

Såna tapettankar hos oss denna fredag. Ljuvliga fredag. Om några timmar ska vi, syrran och svägerskorna,  till mommos och göra smörgåstårtor. Imorgon har lillebror förlovningskalas och vi hoppas på fint väder eftersom festen hålls utomhus vid brudens villa.

På tal om annat än fester och tapeter så hade jag en dröm förra natten som jag ännu minns i detalj. När jag vaknade ur den hade jag en orolig känsla i kroppen men kände mig samtidigt trygg. Vi är i Guds hand vad som än händer. 

Vi hade stormöte hos oss. Det var sommar och flera tusen personer samlades här bakom lidret (i drömmar är ju allt möjligt) Plötsligt hördes ett dovt mullrande i skyn som blev högre och högre och plötsligt uppenbarades hundratals krigsplan i skyn som närmade sig i snabbt. De svischade förbi oss på låg höjd. De spanade in oss och kvar lämnade en kuslig stämning och snart började aska dala ner från himlen som landade på människornas huvud. Jag minns att alla gick omkring och uppmanade varandra att be oupphörligt för vårt land och för vår säkerhet. Be. Be. Be.

Det var drömmen. Jag fick en påminnelse om bönens kraft. Vi ska inte ringakta den. 

Ingen vet hur framtiden ser ut med alla kriser i världen men vi vet att Gud hör bön.

 Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: 

att vi får kallas Guds barn, och det är vi också.

 Världen känner oss inte, 

därför att den inte har lärt känna honom. 

1 joh 3:1