Igår blev det äntligen av. Ruth fick fara på sin första ridtur. Tålmodiga Edith fick finna sig i att rida mindre eftersom hennes lilla syster är gjord av det envisare virket. Att rida halva vägen på var tyckte inte Ruth lät så lockande. Varför gå då man kan få rida. Det var soligt och varmt och vi njöt då vi gick där längs skogsvägarna tillsammans med tålmodiga Belinda. Åtminstone barnen njöt fullt ut, själv tänkte jag hela tiden på klockan som tickade och kände mig lite stressad då jag skulle vara hem till 18:30 då mannen skulle bort. Men nu är mitt mammasamvete stillad för tillfället, jag fick fullpott som mamma igår och idag kan vi slappa lite mera, ha haa....Nästa gång ska vi nog reservera två timmar då vi far på en ridtur. Usch, ibland blir man så trött på tiden. Vad är klockan nu igen? Livet är så tidsanpassat. Kl 8:55 kommer taxi, kl 9 börjar skolan för Edith, om två timmar ska Seth äta igen, kl XX kommer barnen hem, kl 14 är det mellanmål, kl 15:30 funderar man på kvällens meny (vad går snabbt, enkelt och är gott), kl 17:00 brukar mannen ratta in på gården, ca kl 18 har vi nån form av kaffetime om man inte har annan tid att passa på nåt annat ställe, kl 20 är klockan snart 20:30 och det är läggdags. Strax innan man somnar kollar man klockan och räknar snabbt ut hur många timmar man hinner sova innan väckarklockan ringer. Eller som i mitt fall innan Seth ska ammas...
Sånt hos oss, vi har just kommit hem efter en mamma-barn träff och nu borde vi söka oss ut i solskenet. Dagar som denna borde man ta picknick korgen under armen och fara med vänner ut nånstans...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar