g e m e n s k a p s k v ä l l e n

Kvällen vid Näs bönehus hade ett djupt innehåll och jag saknade en näsduk då tårarna ville trilla.

Att återskapa det vi fick ta del av är så svårt. Det ger ingen rättvis vinkel.

Kvällen bestod av en panel med fyra kvinnor som berättade om sina erfarenheter med barn med speciella behov. 

Frågan vad som egentligen är normalt ställdes. Vad är normalt?

Och vad är huvudsaken i våra liv?

Finns det nåt vackert i allt det svåra?

Hur bemöter människor föräldrar till handikappade barn?

Hur har vården förändrats under de senaste 30 åren?

Det som jag tyckte var så gripande var när en i panelen berättade hur de bemöttes (för många år sen) då deras tvååring (väldigt oväntat och plötsligt) dog på sjukhuset. Den första frågan de ställde pappan då han ensam kom till sjukhuset var om de hade flera barn. Som om detta skulle göra sorgen lättare. Ingen kan ersätta en annan människa. Sorgen måste få utrymme. Förr skulle man "dra upp snorrn"och gå vidare. Ungefär. 

Var finns Jesus i våra liv? Hur central plats har han i våra hem?

Griper vi efter hans hand först när vi har motgångar, stapplar och faller eller får han också vara med då livet flyter på allt går enligt regelboken?

Så sånt igår kväll, en välsignad stund. Nu är vi hemma i stöket efter att ha besökt mamma-barn som startat efter sommarlovet. Vardagen när den är som bäst.