Igår kväll då vi var ut på en lite kvällspromenad så fick vi beundra det vackra norrskenet. När jag stod där med vagnen i ena handen, hundkopplet i den andra och fyra andra barn som hoppade i diket utan reflexvästar (vilket gjorde mig extra stressad) så kände jag Guds närvaro så påtagligt nära. Han omringar. Han omsluter. På alla sidor.
- imorgon ska jag berätta att jag sett norrskenet åt läraren, sa Edith.
- det ska vi också, fyllde kusinerna in
- jag ska berätta i förskolan, sa Ivar
- jag ska berätta åt Elia att jag sett fårskinnet, avslutade Ruth och blickade förundrat mot himlen där norrskenet snabbt ebbade ut i intet.
Sånt hos oss då jag i morse fick ta del av tråkiga nyheter. Kvinnan som vi bad för i kyrkan i lördags har nu fått flytta till det himmelska hemmet och kvar lämnar hon en stor sörjande skara. Jag tänker på dem idag och kan inte riktigt fatta vilken ofattbar sorg de känner i denna stund. När ett dödsfall inträffar så kommer himlen så nära och man rannsakar ännu en gång det som är absolut viktigaste för oss människor. Livet efter detta.
Jag tänker också på min mans farbror som ligger inför livets slut. Må Herrens hand omsluta honom också så att vandringen över bron till himlen skulle ske smärtfritt.
Tänk vilken frihet de får uppleva de som dör med tron bevarad i sitt hjärta. Vilken frihet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar